Ny fotograf på Freeride: Therese Lundgren
Under de elva år som fotografen Therese Lundgren har bott i Whistler har många kända åkare lagt svängar framför hennes linser. Nu kan de se hennes bilder här på Freeride.
Försörjer du dig på ditt fotande eller sysslar du med något annat?
Jag klarar mig bra på fotograferandet och försörjer mig som fotograf på heltid sedan 2001. Det blir inte ett extravagant liv med flashiga bilar och en massa bling bling, men livet som fotograf är fint.
Varför Whistler som bas för dig som fotograf?
Whistler har allt. Det ligger nära havet, nära Vancouver och många duktiga
skidåkare finns på plats. Eftersom jag har många europeiska kunder blir Kanada lite exotiskt för dem och jag kan dessutom göra sista-minuten-uppdrag eftersom jag finns på plats här. Ja, när jag inte är ute och reser då.
Om du får välja en favoritåkare att arbeta med?
Det finns så många duktiga åkare att välja bland, men Moss Patterson, Hugo Harrisson, Eric Hjorleifson och min ständige duktiga vapendragare Alex Hokanson är några. Surfaren Kelly Slater vore inte heller fel.
Hur började du fota?
Jag har alltid varit intresserad av fotografering och skidmodellade lite framför kameran både i Alperna och Kanada innan jag själv började fotografera. Att jag hade vunnit lite puckeltävlingar, filmat, fått skid- och klädsponsorer visade sig också hjälpa på traven med att få in en fot i fotobranschen.
En stor orsak till att det blev just fotografering var att jag inte kunde få något arbetstillstånd i Kanada och var tvungen att hitta ett jobb där jag lagligt kunde arbeta varsomhelst i världen. Jag startade mitt företag i Sverige 1997. År 2000 deltog jag i en av världens största actionsportfotograftävlingar i Whistler där de allra bästa surf-, skate-, skid- och bikefotografer tävlar mot varandra. Jag blev utvald som en av sex finalister som fick visa en 12 minuter lång diabildsshow. Jag vann inte men helt plötsligt fanns varenda redaktör till de stora skidtidningarna vid min sida och ville att jag skulle skicka bilder till deras tidningar. Det blev min stora break.
Foto: Therese Lundgren
Mot vilka tidningar och kunder arbetar du idag?
Jag ser mig numera först och främst som projektledare och funderade ett tag på att starta ett produktionsbolag eftersom jag anlitar modeller, filmare, kopplar ihop atleter med olika företag; luskar fram nya platser och kommer med hela koncept. Bland de kunderna jag har jobbat med finns Whistler-Blackcomb, Dynastar skis, Dr Zipe och Langley Travel.
Det är viktigt att vara en flexibel fotograf. Jag har inte skickat så mycket bilder till tidningar generellt sett. Men varje gång jag skickar iväg en bunt har de publicerats. Det har blivit bilder i allt från Powder, Freeze, Skier, Australian Skiing till Åka skidor, Ski Press och Couloir. I vinter kommer jag bland annat göra ett göra reportage med rapparen Petter och hans fru Michaela Fröstad på den här sidan av Atlanten.
Vilken bild är du mest stolt över?
Det är nog den första bilden jag sålde. En röd filterbild med en svart skugg-mtb-bikande kille. 8848 Altitude använde den bilden på sina cykeljerseys. Första gången jag skickade bilder till Åka Skidor fick jag omslaget på deras fotospecial plus två helbilder i tidningen. Det var lite speciellt eftersom det är den tidningen jag vuxit upp med. Jag har haft många andra omslag, men med Åka Skidor kunde jag inte sluta le på en månad. Det finns andra bilder jag gillar också men för det mesta är jag en hård kritiker till mina egna bilder.
Vilket är ditt drömuppdrag?
Att få göra en dokumentärfilm om västerländska professionella skidåkartjejers möten med skidintresserade donnor i Mellanöstern. Eller att få hoppa på en Vespa ensam med kameran, penna och papper på en roadtrip så långt österut jag kan komma från Sverige. Självklart med visakortet fulltankat med pengar från en givmild uppdragsgivare.
Vilken utrustning använder du?
Canon, digitalt och standard samt en mängd udda kameror av olika märken.
Hur är branschen för en tjejfotograf?
Eftersom jag aldrig varit kille så kan jag inte jämföra om det är annorlunda att vara tjej i branschen. Men jag har aldrig fått höra: ”ja du lilla stumpan det där fixar grabbarna skall du se”. Inte hittills i alla fall. Det var bara en snubbe från ett amerikanskt företag som envisades med att kalla mig ”hun” och ”sweetie” varje gång vi pratade vid på telefon. Vad gör man? Garvar. Jag kan inte svara för andra tjejer som fotograferar men jag har bara fått bra respons och respekt. Jag brukar få de flesta coolingar att slappna av och börja garva. Det blir inte riktigt samma grabbiga stämning när jag är med. Man får inte ta sig själv på så stort allvar. För övrigt så handlar det ju mest om bilderna och då spelar det ingen roll om du är kille eller tjej. Kanske man som tjej står ut i mängden bland alla grabbarna och folk blir extra intresserade för att man är lite halvcrazy och har ett sådant spännande liv och yrke. Utmaningar för en tjej är förmodligen om man skulle komma till ett land där du inte har mycket att säga till som kvinna. Jag är van vid att kunna göra vad jag vill och utrycka mig fritt.
