Olle Regnér om framtiden
Missad kvalgräns och tvåa bakom lillebror. Olle Regnér har haft det tufft den gångna säsongen på Freeride World Qualifier (FWQ). Nu är frågan hur Olle går vidare och huruvida han fortsätter sin satsning mot Freeride World Tour (FWT) eller satsar på samma bana som Marx, Marshall och Smith.
Olle Regnér har tillsammans med sin yngre bror Carl de senaste åren satsat hårt för att ta sig från FWQ in i finrummet på världstouren. Genom ett flertal topplaceringar på bland annat FWQ och ett gediget arbete med att bryta sig fram i mediabruset har de samlat ihop ett flertal rubriker i svensk skidmedia, inte minst när de båda två var ytterst nära att kvala sig in på FWT efter säsongen 2016.
I år lyckades Carl med den mycket svåra uppgiften att ta steget från kvaltouren upp till FWT, samtidigt som en alltför lång rad av krascher i tävlingssammanhang satte stopp för storebror Olles dröm om att få kör de fetast friåkningstävlingarna i världen på legendariska platser som Alaska, Chamonix och Verbier. Den tillsynes oskiljaktiga duon kommer nu, delvis, tvingas gå skilda vägar kommande säsong. Vi satte Olle i en soffa i norska Jondal nära Folgefonna för att lära känna honom bättre och få svar på vad detta innebär för hans fortsatta skidkarriär.
Vad har du gjort de senaste veckorna?
– Sista tre veckorna i april åkte jag skidor i Åre, men drog axeln ur led och kunde inte tävla på NM. Istället var jag domare, men det var ganska tråkigt. Senaste tio dagarna har jag spenderat i Stockholm.
Vad säger läkarna om axeln?
– De säger att det ser bra ut bara jag rehabtränar och tar det lugnt; de säger att jag inte ska vara här i Norge och åka skidor ifall jag ramlar och pajar den igen….
När Freeride träffar Olle är han på besök hos Wille Lindberg i norska Jondal för att tillsammans med sitt crew spela in kommande avsnitt av webbserien Does Your Brother Ski (DYBS). Den 27 år gamla Östersundssonen som har fått sin skidskolning i Åre har numera resväskan som sitt hem.
Var bor du nu?
– Ingenstans, Stockholm är bas över sommaren. Jag jobbar och pluggar lite strökurser men har inget fast boenden där.
Hur började du åka skidor?
– Hade en skidtokig farsa som satte mig på snö så fort jag kunde gå, var nog runt två eller tre år gammal. Sen dess har jag åkt hela tiden. Började åka alpint när jag var åtta och gick sedan på skidgymnasiet i Östersund.
Hur var uppväxten på skidor?
– Åkte mycket med farsan i Åre. Sen bodde farmor, farfar och faster i Ullån, så blev en del åkning där också. Henrik Windstedt och Henrik Harlaut bodde nära så man såg dem på gatan mycket när jag var liten.
Har det påverkat dig mycket att du såg dem?
– Ja, Henke har alltid varit en stor idol sen jag var liten. Farsan kände hans pappa ganska väl, var med på någon middag då och då men jag var ganska liten och blyg på den tiden.
Förutom Carl har även Olle en äldre bror, Rasmus. De tre växte upp tillsammans och tycks ha haft stor betydelse för varandra under uppväxten.
Hur har dina bröder påverkat dig i ditt skidåkande?
– De har påverkat mig väldigt mycket. Det har alltid varit extremt mycket tävlingsinriktning mellan oss tre, vem som varit värst och snabbast på det mesta. Det har varit tävling på alla plan och i alla former även utanför backen. Har absolut påverkat oss mycket. Speciellt mig som mellanbrorsa då jag tvingats hålla distans från dem båda.
Vad var målet med ditt skidåkande när du började gymnasiet?
– Tyckte det var kul att köra alpint, presterade dåligt på tävling, men att åka skidor var en så stor del av livet att jag ville fortsätta med det på skoltid också. Jag hade inget mål om att bli alpinstjärna, men tyckte det var sjukt kul att åka bara.
Hur förändrades målsättningen efter gymnasiet?
– Dels så blev det att jag tillbringade mycket tid i Bräcke, Åres park. Hängde mycket med Oscar Harlaut och åkte med honom. Han gick på skidgymnasiet i Järpen, men hoppade av i ettan och körde park istället. Ju mer tid jag gick på gymnasiet desto mindre friåkning blev det. Efter gymnasiet kom jag på att det är sjukt kul att åka fritt och hoppa småklippor. Hade glömt bort det när det var så mycket fokus på träning och tävling på gymnasiet.
Vad hade du för tankar om ditt åkande mellan gymnasiet och tills du började satsningen på FWQ?
– Jag bodde i Åre och åkte bara fritt. Mattias Rönngren åkte extremt mycket friåkning även fast han åkte mycket alpint. Han fick mig att åka på ett NM, det var jävligt kul. Jag körde NM ett år och gillade det, men hade bestämt mig för att flytta till Stockholm och plugga, detta var 2012. Sen hade jag en kusin, Kajsa, som skulle ned till Alperna och köra FWQ-tävlingar. Jag åkte också ned i februari och körde några tävlingar på FWQ för att testa på. Kraschade alla tävlingarna jag ställde upp i förutom en. Efter det kom jag hem och körde NM 2013 och kom tvåa, då kände jag att det kanske var något att satsa på.
Var det så du började köra på FWQ?
– Exakt, jag körde NM 2012 och tyckte det var svinkul, sen vintern 2013 körde jag tre FWQ-tävlingar och vann en. Hade noll koll egentligen. Sen kom jag hem och kom två på NM, så gick sjukt fort att bli bra och få bra resultat.
Hur gick snacket mellan dig och och Carl, men även Rasmus, inför FWQ-satsningen?
– Rasmus hade redan tagit sitt pick och pack och pluggade juridik i Stockholm. Jag halkade in på FWQ, körde några tävlingar och övertalade Carl att köra NM. Sen hängde han med till Alperna.
När kände du att det började ta fart på allvar och att resultaten började komma för att du skulle vara en åkare i toppen på FWQ?
– Det har kommit smygande. Eftersom jag pluggade parallellt har jag inte kunnat vara borta hela vintrarna tidigare. 2016 var första gången jag körde hela FWQ, så 2016 var då jag började köra hela touren och satsa på att kvala in. Har inte pluggat på ett tag nu, det ligger på is.
Hur skulle du beskriva att det är att tävla på FWQ?
– Det är slitsamt och tar mycket energi. Planera resor, resa runt, hela cirkusen med att släpa runt på all packning. Det är psykiskt slitsamt att tävla i frikåkning med många tankar som finns i huvudet. Man kör skidor på en helt annan nivå än när man kör med polare, jag blir utmattad av det, men det är sjukt kul. Det är mycket att rodda med, man gör allt själv, resor, boende, startavgifter. Det tar mycket tid från att åka, under en tävlingshelg blir det ganska lite åkning. Mesta tiden går till att resa, reka och vara nervös.
Sedan ett par veckor tillbaka har det stått klart att Olles yngre bror, Carl, som Olle från början övertalade till att tävla på FWQ, klarade årets kvalgräns till FWT. Genom DYBS har vi fått se en Olle som tog resultatet riktigt hårt och ifrågasatte sitt fortsätta skidåkande.
Hur känns det nu, ett tag efter att resultaten från årets FWQ är klara?
– Det känns bättre än förväntat, faktiskt. Det var jävligt tungt först. Redan sista månaden insåg jag att risken var stor att jag inte skulle kvala så jag satte mycket press på mig själv, det var jobbigt de två sista månaderna.
Hur reflekterar du över den gångna säsongen?
– Det har varit, vad ska man säga, en svår säsong för mig. Egentligen är det den sämsta säsongen för mig. Har kört bort mig och kraschat, mycket småsaker som ställt till det. Det är mycket småsaker som man inte kan beräkna i den här sporten, så det är bara att acceptera.
Känner du ett driv av att förbättra dig inför nästa år och därmed satsa på nytt?
– Mina första tankar var att jag måste sluta med skidåkning, min yngre bror har kvalat och inte jag. Jag har kört några år nu, tänkte att det kanske var dags att lägga ned. Men vid närmare eftertanke tror jag inte att det är aktuellt, det är för kul med skidor. Just nu håller jag på att kika på en lösning för nästa vinter. Blir lite logistiskt struligt om vi kör på olika håll jag och Carl. Men jag är absolut sugen på att tävla.
Känner du dig stolt över brorsan?
– Absolut, det är klart! Jag är inte bitter för att han har kvalat, men bitter för att jag inte kvalat. Speciellt när vi var så nära förra året. Då kunde båda ha klarat att kvala i år istället.
Har du burit på några idéer om vad du vill göra med ditt skidåkande förutom FWQ?
– Diverse film- eller fotoprojekt eller hitta något jobb inom branschen. Bara i planeringsstadiet och inga konkreta planer just nu.
Ser du möjligheter att satsa på andra saker nu?
– Ja, men det är en smal sport vi håller på med. Det finns inte jättemycket utrymme att göra något. Det gäller att vara kreativ för att sticka ut känns det som. Det bästa av två världar är väl om man lyckas kombinera tävlande med filmning.
Vad händer de närmsta månaderna?
– Då blir det jobb i Stockholm, riktigt kneg. Läser någon kurs på universitet i Stockholm också, gamla restkurser som jag inte läst klart.
Vad pluggar du för något?
– Har läst nationalekonomi, har kommit halvvägs. Jag har inte läst något program utan läser bara fristående kurser för att sätta ihop något eget i slutändan.
Hur kommer DYBS fortsätta?
– Det är det som är det logistiska problemet, hur vi löser det. Om jag ska fortsätta tävla är jag och Carl på helt olika platser. Så det är lite sådana grejer vi kollar på, hur vi kan utveckla det bland annat. För det har varit jävligt kul att göra.
Så det blir kanske en fortsättning av DYBS?
– Om vi hittar en lösning. Hoppas på det!
