On a Powder day you have no friends….

Mitt i allt står man där. Dryga tre veckors väntande är över. Jag står inklämd bland galna ”jänkare” och en samling fransmän med neonfärgade overaller och monoskis. Platsen är sista kabinen upp på Grands Montets. Det har snöat hela natten och nu spricker det upp. För varje höjdmeter som kabinen rör sig uppåt tycks molnen skingra sig som för att välkomna oss.

Jag har väldigt svårt att förstå att det verkligen händer. Vi är 60 personer som kommer kriga om att sätta de absolut första spåren i denna nysnö som man mentalt redan skattat till 50-60cm djup.
Flickvän hemma får ursäkta, just nu är alla sinnen inställda på att verkligen få ta del av det vackraste som en skidåkare får uppleva, lössnö åkning i strålande solsken på Les Grands Montets.

Plötsligt, lika plötsligt som kabinen rycker igång saktar den även in. Det är svårt att med ord beskriva stämningen som infinner sig inne i kabinen minuten innan dörrarna öppnas. Känslan skulle kanske kunna liknas med den som uppstår vid grindarna till en rockkonsert.

Grindarna flyger upp. Tjurrusningen är i full gång. De första 100 fallhöjd metrarna nedför ståltrapporna är egentligen de absolut snabbaste, och kanske farligaste. Folk fullkomligt rusar ut. Först ut på snön är kung. Jag är inte kung, dock lycklig att levande kunna konstatera att jag i alla fall ligger precis som förväntat av en svensk – någonstans i mitten – av ”fältet”. Lite lagom med andra ord.

De första personerna att nå platsen där hela åkäventyret börjar är några snowboardåkare. Dock kan jag i ögonvrån, undertiden som jag själv försöker att prångla på mig skidorna, se att ett helt gäng skidåkare är de som först kastar sig ut för krönet. Att fixera fast fötterna vid en snowboard är som bekant en ganska tidsödande uppgift.

Själv beger jag mig huvudstupa ner som kanske 20:e person. Jag hinner i alla fall 3-4 snabba svängar innan jag ”klotar”. Fullproppad av adrenalin förmår jag inte få kroppen att reagera så som skallen önskar.
Efter att spottat lite snö och svurit över hur ”sopig” jag är återtar jag kontrollen, tar några djupa lugnande andetag. Jag lägger en 200meter lång etta för att försäkra mig om att farten är tillräcklig innan jag ens börjar fundera på att svänga igen. Första svängen är bottenlös. Finns inte tillstymmelse till bottenkänning. Känslan av att flyga fram, ungefär som stålmannen infinner sig.

Tror jag hinner göra 10 svängar på den relativt flacka inledningen innan jag når fram till repet. Jag tar ett blixtsnabbt beslut att gå under och göra egna spår. 200m till höger om mig kan jag vagt urskilja något som liknar ett spår. Av den valda fallinjen att döma har åkaren valt att runda ”stenen” som så många gånger innan. Jag väljer att ta den något aggressivare linjen till vänster, det är helt ospårat och jag undrar för ett ögonblick vilken väg övriga åkare valt.

Någon tvekan infinner sig aldrig. Jag har åkt denna linje många gånger innan. Nu skall jag göra det först av ALLA, i strålande solsken och 50cm nysnö. Känslan av att jag verkligen skall få göra detta, helt utan inblandning är så överväldigande. Kanske 200 fallhöjdmeter senare måste jag tyvärr stanna ett ögonblick. Kroppen skriker efter syre, syre som blivit en bristvara pga. svårigheterna att andas när snön slår över huvudet varje gång man väljer att byta riktning.

Vid mitt korta stopp inser jag att jag har tre skidåkare nedanför mig. Eftersom det fortfarande inte går att urskilja spår i närheten av mig antar jag snabbt att de måste ha åkt väldigt mycket mer åt vänster än mig. De måste ha åkt sluttningen till vänster som några hundra fallhöjdmeter nedanför mig mynnar ut på samma flack som den sluttning jag valt.

Känslan av att veta om att jag har 3st åkare nedanför mig som studerar mig sporrar. Jag viker ner skidorna i fallinjen igen, släpper på 20 meter och börjar pumpa igen. Målet är nu för mig att lägga ett så perfekt spår som möjligt i riktning mot åkarna.

Jag lyckas.

Det spår som jag en stund senare blickar upp mot, tillsammans med min nyvunna bekantskap är bland det bästa som jag någonsin gjort. Kanske mitt livs bästa åk rent av. Åkarna visar sig vara ”jänkare”. Efter att ha gjort ”high five” med samtliga av dem erbjuder de mig att hänga på dem ner sista biten. Ensam som jag är under just detta åka tackar jag ja till erbjudandet.

Nu går det FORT… Några dagar senare kommer jag att få veta att just dessa snubbar är i bergen för att testa ut en ny skidmodell för ett helt nytt skidmärke. ”Jänkarna” öser på. Alla som åkt där vet att sista biten ner till glaciären kan vara ganska teknisk. Det är smala korridorer och det gäller att välja rätt väg ner. När det dessutom nu drar in tät dimma sista biten, så pass att sikten är max 5m, blir det väldigt spännande.

”Jänkarna” visar väldigt lite respekt för den täta dimman. Dock är det någonting med dem som säger mig att det vet vad det håller på med. Utan att stressa upp mig själv alltför mycket genom att tänka efter för mycket åker jag i deras spår rent instinktivt.

Det går bra. Det visar sig att de trotts den täta dimman hittar ner, för 10min senare når vi åter pisten som transporterar tillbaks oss till dal stationen av kabinbanan.

Jag är nere. Jag var med upp i nr ett. Jag är lycklig.

Om skidåkning kan vara bättre än så här blir jag religiös.

/T-Style

Text: Tomas Hjärtström
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.