På skidor från toppen av Aconcagua

Expeditionen är en skidbestigningsexpedition där vi kommer att försöka att bevara skidorna under fötterna så stor del av resan som möjligt. Det går bara att åka skidor på en av Aconcaguas sidor, den Polska Glaciären. Därför är det självklart den vägen vi tänker såväl klättra upp som skida ner. Men den ställer stora krav: skidåkningen startar på toppen av berget, 6960 meter över havet, Glaciären är 50 – 55 grader brant och sträcker sig hela 1200 höjdmeter.

Kortfattat om de sista dagarna innan toppen av Tomas Olsson.

22 januari 2002
Äntligen närmar sig en möjlighet till ett toppförsök! Efter 17 dagar på berget är vi laddade till bristningsgränsen. De senaste dagarnas väder har begränsat vår framfart på berget men nu har vi lyckats etablera ett framskjutet toppläger på dryga 6100 meters höjd. På en enslig kulle står vårt ensamma gröna tält och kämpar mot de kraftiga vindarna. Nu handlar det om att försöka få ihop ett par timmars sömn och smälta tillräckligt med snö inför morgondagens toppförsök via leden Polska Glaciären Direkt, en led som bara en handfull klättrare tagit sig an under årets säsong.

23 januari 2002
Vaknar med ett ryck av väckarklockan, klockan är 02.30 på natten. Känner direkt att vinden fortfarande sliter hårt i tältet. Sticker ut huvudet för att se hur illa det är, alltför illa. Den bitande kylan kombinerad med kraftiga vinden gör det alltför tufft att bege sig mot toppen just nu. Vi ställer fram väckarklockorna en timme och vänder oss i sovsäckarna. Klockan 03.30 är det än mer vind. Klockan 04.30 är det fortfarande samma skitväder men nu stålsätter vi oss och bestämmer oss för att trotsa vädrets makter. Klockan 06.00 beger sig trots kraftiga vindar Tormod Granheim som första man ut ur tältet, Jonas Malmqvist och jag följer strax därefter. Med skidorna på ryggen och stegjärn på fötterna börjar vi sparka steg uppför den branta och ospårade glaciären. Att spåra visar sig snart vara ett tungt arbete och vi känner pressen att hålla ett högt tempo för att undvika de frekventa eftermiddagsstormarna. Så sakteliga bjuds vi på en fantastisk soluppgång samtidigt som vi trampar vidare uppför glaciären. Efter ett par timmars drygt arbete avtar vinden och solen värmer våra kalla kroppar.

För ett kort ögonblick har jag tagit över det tunga arbetet med att sparka steg i glaciären då jag plötsligt upptäcker att det ligger något i ett stenparti en bit ovanför mig. Det verkar vara en stor ansamling gamla kläder, jag biter ihop och fortsätter spåra. När jag kommer i jämnhöjd med ”skräphögen” tittar jag till igen, chockad tvingas jag konstatera att ett par meter till höger om mig ligger ett lik med orangefärgad overall. Min inspiration sjunker kraftigt och tempot avtar, efter varje steg stannar jag upp och tittar bort mot den förruttnade kroppen. Funderingar på vad det är vi håller på med egentligen dyker upp i huvudet. Nu kämpar jag inte bara mot hög höjd och djupsnö utan även bristande motivation. Jag jobbar mig upp till ett flackare parti där jag sätter mig till rätta och snart är Jonas Malmqvist på plats. Vi tittar ner mot liket och bestämmer att om det drar in dåligt väder ska vi vända i tid, vi riskerar inte våra liv för toppen av berget. Jonas tar över arbetet med att spåra och beger sig uppåt i ett rasande tempo.

Glaciären blir allt brantare och vi närmar oss nu den del av leden som kallas ”Bottleneck”, det ska vara ledens krux med en lutning uppemot 65 grader och känt för sin ruttna is. Tormod fattar båda sina Grivel klätteryxor och tar sig an problemet. Det superlätta Beal repet samt knivskarpa isskruvar finns lättillgängliga i ryggsäcken om det skulle visa sig för svårt för att solera. En halvtimme senare står vi på toppen av ”Bottleneck” och ler mot varandra, det kommer inte att bli några problem att köra skidor nedför ”Bottleneck”. Historierna om brantheten, exponering och förhållandena är överdrivna, vi benämner det en brant snöpromenad! ”Bottleneck” har gett oss nytt självförtroende så vi fortsätter efter ett par klunkar vatten och lite powergel uppåt i högt tempo.

Strax under toppryggen drar plötsligt molnen in, inte helt oväntat, klockan börjar bli alltför mycket och eftermiddagsstormarna sveper dagligen in över berget. Vi hoppas att det ar något tillfälligt och jobbar frenetiskt vidare uppåt berget. Men när snöfallet tilltar och vinden piskar snön i våra ansikten inser vi vår begränsning, vi ska inte bli kvar på glaciären. Nu är det dags att göra vad vi är här för: Åka skidor!

Det är brant, 45-50 grader, där vi sparkar fram en plattform att stå på. Snön studsar ner i kokor längs sluttningen, och försvinner ur sikte. Efter den enorma kraftansträngningen att ta sig upp hit, åtta timmars intensivt spårande med stegjärn och yxor, är benen möra och sladdriga. Därtill kommer nervositeten, ett fall här är inte att tänka på.

Jag tar några djupa andetag och försöker att få hela kroppen att slappna av. Jag stiger av plattformen, det fräser under skidorna och jag traverserar bort mot bättre snö. Snön på glaciären är vindpinad, på sina ställen är det stenhårt och på andra är det mjukare, ofta är det ett hårdare lager täckt av ett tunt lager vindtransporterad snö. På flera ställen brister skaren så det är inte läge att trycka extra på dalskidan. Förhållandena kanske inte är helt optimala för skidåkning men troligen blir inte snön bättre oavsett hur länge man än väntar. Det är ett blåsigt berg vi skidar på.

Kombinationen av tunn luft och full koncentration gör att det inte blir mer än fyra, fem svängar åt gången innan kroppen säger stopp. Sakta tar vi oss ner medan det klarnar upp nedanför oss. Ju längre vi kör ju bättre flyter åkningen, svängarna öppnas upp och tempot höjs. Nu är vi i vårt rätta element och våra självförtroenden växer. Plötsligt handlar det inte bara om att ta sig ner, det handlar om spännande vägval och att få flyt i åkningen.

Väl nere vid tältet jublar vi av glädje alla tre, vi klarade det! Det gick att åka skidor på Polska Glaciären Direkt! Dock saknas en sak; toppen. Jag och Tormod bestämmer oss direkt, vi vilar en dag och sedan gör vi ett nytt toppförsök. Jonas börjar tyvärr få slut på sin medicin mot epilepsi och måste vända nedåt.

24 januari 2002
Idag handlar det bara om tre saker; äta, dricka och vila. Vi flyttar ner till Camp 2 på ca 5800 meters höjd för att höra oss för om det finns mat över till två svältande skidåkare. Turligt nog bestämmer sig flera grupper för att bege sig nedöver på grund av det nyckfulla vädret. Vänliga människor från USA, Spanien och Holland ger en allsidig meny av soppor, frystorkat, choklad, nötter och lite oväntat en påse chips. Vi sätter oss tillrätta och Optimus köket bränner konstant hela dagen. Vi bestämmer oss för att satsa på en lättare väg till toppen, Falso de los polacos, en travers till normalvägen och sedan normalvägen till toppen. Framåt kvällskvisten är våra krympta magsäckar smällfulla av all mat och vi somnar in i tältet.

25 januari 2002
Väckarklockan ljuder klockan 03.00. Direkt konstaterar vi att vinden verkar vara ovanligt human. Snabbt dricker vi ett par liter vatten och kombinerar ett par koppar choklad med powerbars. Vi är laddade till tusen, den här gången kan inget stoppa oss. Klockan 04.00 är vi ute ur tältet och snabbt får vi på oss skidorna, första delen av Falso de los polacos kan vi gå med skidor och stighudar. Vi startar i ett högt tempo och tar snabbt in en stor kommersiell grupp som startade hela två timmar före oss. När väl traversen är genomförd och vi anländer till normalvägen byts skidor mot stegjärn. Vi har nu båda insett att en dag i Camp 2 på 5800 meters höjd inte räckte för att kroppen skulle kunna hinna återställa sig efter en toppattack, vi är helt enkelt slitna. Vi slår av på tempot och tar en längre paus för att få i oss mer vätska, choklad och powerbars. Vi är eniga, det kommer att ta lång tid till toppen men vi tänker inte ge upp. Normalvägen består till större delen av en enda lång blåsig promenadväg, det handlar om att sätta ena foten framför den andra osv.

Den tuffaste biten på normalvägen är ”Canaletan”, ett brantare parti med en blandning av sten och grus de sista höjdmetrarna mot toppen. Turligt nog är branten delvis täckt av snö så det är bara att trampa på.

11 timmar efter att vi startade från Camp 2 står vi på toppen av det högsta berget utanför Himalaya – Aconcaguas topp är efter 20 dagars slit erövrad. Vi jublar av glädje och kramar om varandra på de amerikanska kontinenternas tak. Nu återstår bara att slutföra vårt projekt, ”på skidor från toppen av Aconcagua – 2002”. Tyvärr medför den eviga vinden att själva toppen saknar snö, så för att även i framtiden kunna använda våra superlätta Atomic skidor tar vi en kort promenad nedöver till snön. Väl där trampar vi i våra bindningar och än en gång är vi i vårt rätta element.

Medan vi ”byter kostym” sker dock något oväntat, molnen som för bara några minuter sedan befann sig på horisonten är plötsligt över oss. Det börjar snöa och sikten minskar oroväckande snabbt. Pulsen ökar märkbart, vad som nyss var så självklart känns nu mycket osäkert. Vart tog egentligen ryggen som vi ska följa vägen? Är vi verkligen på väg mot Polska Glaciären, vart tog den mytomspunna sydväggen vägen? Det är inte läge att köra nedför ett två och ett halvt kilometer högt stup just nu. Tormod tar kommandot och hävdar bestämt att han har järnkoll på vägen ner, jag ber till gudarna att han har rätt.

15 minuter senare har vi skidat ryggen till Polska Glaciären och börjar så sakteliga ana den punkt där vi vände för två dagar sedan då vi tog oss an toppen via Polska Glaciären Direkt. Mellan oss och den punkten finns dock ett parti med lutning bortåt 55 grader och snöförhållanden som inte ar av denna värld. Sakta hasar och småsvänger vi på helspänn nedför branten, efter ett par sammanbitna minuter är vi på plats i välkänd terräng. Lättnaden är enorm, förvisso yr snön kring våra huvuden, vinden driver in allt mörkare moln, sikten är i princip noll, våra lungor skriker efter syre, våra lår är fulla av mjölksyra och vi befinner oss på en nyckfull glaciär på ca 6850 meters höjd men för tillfället spelar det ingen roll. Vi klättrade och skidade här för två dagar sedan, varenda sten och formation av glaciären finns memorerad i våra sinnen. Med lugna och säkra svängar börjar vi arbeta oss nedåt, det är ingen graciös åkning och spåren blir inte vackra. Men inte heller det spelar någon roll, det finns ingen i hela världen som ser oss och våra spår sopas igen lika snabbt som vi skapar dem. Dessutom är våra sinnen i eufori, vi är på väg att lyckas med ett projekt som vi förberett i nästan ett år. På denna kalla, ogästvänliga och blåsiga plats är lyckan fullständig.

Slutligen anländer vi till Camp 2, vi skriker ut vår glädje och kraschar sedan in i tältet. Nu finns det inga krafter kvar, men det spelar ingen roll för vi har lyckats: På skidor från toppen av Aconcagua!!

Text: Tomas Olsson