Paradis på väg bort – Maldiverna

2011-06-28 13:25

Om klimatförändringar fortsätter är det platta paradiset Maldiverna snart ett minne dränkt i havet. För den som hinner finns där fortfarande chans till ostörd surfing och gästvänlighet som bara hittas på plats där massturism inte existerar.

Guraidhoo bjuder på både fina vänstrar och högrar utan crowd.

Den lilla men vältrafikerade flygplatsen på Malé är bara ett stenkast från Indiska Oceanen. Eller rättare sagt mitt i. Tillsammans promenerar passagerarna en kort bit från planet till den tillhörande terminalen. De allra flesta ska fara vidare till någon av de många lyxöarna – skapade för västerlänningar som söker maximal bekvämlighet på semestern. Så har det varit ända sedan Maldiverna blev fria från sina bosättare Storbritannien för fyrtiosex år sedan. Bara sedan några få år tillbaka är besökare välkomna på öarna där alla locals bor. Men så har landet inte accepterat mänskliga rättigheter i mer än tre år.

Guraidhoo hamn vid lokal båtens ankomst. I bakgrunden syns öns enda bil.

På ön där flygplatsen ligger badar lokala kvinnor framför hotellen. De bär långklänningar för att åskådare inte ska kunna urskilja några kroppsformer. Håret är täckt, precis som de sunnimuslimska lagarna önskar. Kristen litteratur har importförbud, liksom alkohol. Turister är förstås undantagna, och merparten av landets besökare reflekterar aldrig över hur religiöst landet faktiskt är.

I hamnen på Malé ligger Dhoni efter Dhoni på rad – typiskt indiska båtarna med tak. Båtsmännen väntar på att en rimlig offert från hustlande besökare som vill på utfärd. Surfare och dykare omvartannat. Bara en halvtimmes färd från hamnen ligger Jailbreaks, en klassisk surfspot över en botten av död korall och vatten med trettio meters sikt. Ekosystemet är intakt, mitt ute i ingenstans. Verkligen overkligt i sin verkliga betydelse. Som att det inte finns på riktigt. Kroppen vänjer sig fort. Det är mindre jobb med paddlingen när vågorna bryter i en revpassage. Take off-zon, våg, kanal ut igen.

Victor Rosarios alley-oop på öns vänstervåg, Los fushi.

Jailbreaks är en fri plats – öppen för alla – till skillnad från vänstervågen Lohis som bryter utanför ett av lyxhotellen på Hudhuran Fushi. Hotellen köper loss vatten köpt loss för att locka surfare som är villiga att betala för sina vågor. Lohis är lagom lång och lagom tung, med det tryck som krävs för att roa skandinaviska surfare utan att öka fear factorn för mycket. Det är sällan fler än en handfull personer i vattnet. Tillräckligt nära land för att kunna få dagens sista våg, ta en snabb dusch och ändå hinna beställa en öl inför solnedgången. Ro som bara uppstår efter total fysisk utmattning.

Söder om Malé ligger en av landets vänligaste öar, Guraidhoo. Knappt tvåtusen innevånare, bara elva sovplatser lediga för besökare. Det tar knappa 20 minuter att vandra ön runt, där gatorna är av trampad jord. Den lilla moskén med sitt minaret gör sig hörd från hela ön – särskilt när fredagsbönen kallar till veckans heligaste tidpunkt.

Down town Guraidhoo

Turister välkomnas enligt muslimsk sed – att bjuda gäster det bästa som finns. Har du två klänningar och din kompis ingen så ger du din kompis den finaste. Till frukost kokar värdfamiljerna mängder med kaffe och steker tortillaliknande pannkakor. Annars äter människorna på Guraidhoo mest fisk. När hela landet består av små öar är jordbruk ingen syssla med framtidshopp. Fisk kommer på en halvtimme för den som kastar ut ett nät och har lite tur. För maldiverna är tillgången på fisk anledningen till att ingen behöver jobba ihjäl sig. Varför slava för turisterna när livet kan ha sin gilla gång?

Peter Hanssen på eftermiddagssurf på Lohis. Inte en vindpust och 28 grader i vattnet och luften.

På det viset är fisken också anledningen till att barnen springer efter turister av naken nyfikenhet. Och att Hassan hänger på sin kompis Adams båt när Hassan slutat jobba. Han får inte betalt men vill hänga med Adams gäster. Höra hur de har det i landet de kommer ifrån. Om tusen turister kommer Hassan inte vara lika nyfiken. Han har jobbat som dykinstruktör på en av öarna där blad plockas upp när de faller till marken, för att inte störa helhetsintrycket av lyxturisterna.

För den som vill är det inga problem att spendera sju timmar om dagen på brädan och vända hemåt med ett tropiskt regn smattrande på Dhonins tak. Ingen öl, bara käk och snack. Det gör inget. Klockan 06 börjar en ny dag.

Ännu än perfekt vänster går osurfad i södra Maldiverna.

Precis lagom med folk i linupen, två!