Poiana Brasov: offpiståk på baksidan av Rumäniens Åre

Följ med till rumänska skidorten Poiana Brasov. En plats med lite lagom mycket flärd, nära 800 fallhöjdsmeter piståkning, goda ytor för offpist och ett och annat björnspår. 

Zoomkonferensen är slut vid lunch. Jag drar på mig mina pjäxor och stapplar ut på innergården. Vår granne Traian kikar med pliriga ögon på mig och skrattar, han och jag åker ibland skidor på helgerna tillsammans i området Poiana med hans dotter Alexandra.

Nu tycker Traian att det är för mycket folk däruppe. Det tycker kanske jag också, men med en taxi behöver jag ju i vilket fall inte bekymra mig om parkeringen.

Vår familj med två vuxna och två barn, 3 och 5 år gamla har rest till Rumänien. Eftersom vi vill ha lugn och ro är vi i Brasov, ungefär 3 timmar norr om huvudstaden Bukarest som har nära 2 miljoner invånare. Vi bor i Scheii, ett område med bykänsla, men nära Brasovs gamla stad. Här finns berg och snö och just det, trevliga grannar.

POIANA – Rumäniens Åre

Vi river av plåstret direkt. Skidorten Poiana och berget Postavaru med sina 1799 meter är ingen jätte i skidvärlden. Postavaru är inte bara namnet på den högsta toppen, utan även massivet som är en del av de rumänska Karpaterna. Det sägs att orten Poiana skapades för att kunna dra in västvaluta under kommunisttiden. Om det var förbjudet att dansa till en viss typ av musik så var det just den musiken som spelades i Poiana.

”Om det var förbjudet att dansa till en viss typ av musik så var det just den musiken som spelades i Poiana under kommunisttiden.”

Ett förslag i den tidens anda var att skapa någon slags rumänsk motsvarighet till den amerikanska stilen, att det skulle vara mer lämpligt. År 2021 är det Rumänsk RnB som är soundtracket till skidåkningen, på gott och ont.

Pisterna är inte så många, det rör sig om ett dussin. Idag är det rumänska turister som dominerar och det finns helt klart ett sug efter mer skidåkning och mer än vad anläggningarna kan leverera. Det märks inte minst det här året. När Alperna är så gott som stängda denna andra corona-vinter 2021 ringlar köerna långa i Poiana.

På något sätt har Poiana lyckats behålla sin position som ett slags Rumäniens Åre, en ort med historia och flair och en plats för att visa upp sig. Många rumäner tar chansen att åka upp till Poiana när de är i närheten. En selfie, en latte och ett glas vin fiert behöver heller inte kosta så mycket.

GOTT KRUBB PÅ YAGER CHALET

Den förra restaurangen brann upp. Den nya är trippelt modern. Maten är typisk: Kåldolmar, polenta, fläsklägg, korv, surkål, syrade grönsaker. Det är dyrt men mycket vällagat och kantinen är effektiv och fräsch.

En DJ försöker få igång Yagerterrassen men det är trots allt coronaåret 2021. Vakterna ser ut att tillhöra en brasiliansk dödspatrull och de är här för att vi ska hålla avstånd men också för att ingen ska filma. Film på något som liknar en afterski kan betyda skandal och restriktioner för hela skidorten men det märks också att rumänerna längtar efter snö och fest.

Lite vid sidan av står Svarta Gemsen. Gondolen är ett minne från kommunisttiden och är precis som Åres gondolbana resultatet av ett politiskt beslut och byggd av samma schweiziska företag, Habegger.

Gemsen har inte någon fancy toppstation så köerna är därför korta. Faktum är att det finns ingenting att göra däruppe, utom att åka skidor då kanske. Jag ser en besviken pappa med barn och kälke. Han snubblar ut i snögloppet och dimman och tar sin familj upp en liten bit längs kammen. Det finns knappt plats att åka kälke och ingenstans att äta. Det går inte ens att ladda sin mobiltelefon här, inte ens om du försöker muta liftvakten.
– När är bästa tiden att åka hit upp? frågar pappan. Jag lider med honom.
– För en timme sedan var det sol svarar liftvakten och stirrar sådär tomt framför sig som bara en liftvakt kan göra.
Men Svarta Gemsen gör det jag vill att den ska göra nästan varje dag jag är där.

Jag värmer upp med ett åk i fallinjen. Längs med skogskanten står stolpar efter en övergiven knapplift. Den gamla snön är uppkörd utan att vara direkt tung och det ligger ytterligare någon decimeter snö ovanpå pucklarna. Efter liftstugan håller jag vänster in i skogen och kommer snart tillbaka till pisten. Det är inte superbreda pister här och det är inte världens bästa manchester. Inte världens största fallhöjd. Men det räcker.

Jag har ungefär 750 höjdmeter att roa mig med och känner att ett par åk på Postavaru är precis det jag behöver efter det där zoommötet. Pisten Sulinar har ett par sköna hang och ett krön som jag bara måste älska, precis ett sånt krön där jag vill ligga på skär men inte vet hur länge jag vågar hänga i eller om jag ska komma rätt. Sedan blir åket smalare men jag är i stort sett ensam så det är okej.

Det tar mig 7 minuter att åka ner och lika lång tid att åka upp igen. Eftersom snön är förvånansvärt bra vill jag pröva skogen under gondolen. Postavaru som har många åsar. Det är liksom en veckad bergssida, vacker skog nästan hela vägen upp. Jag vet att det kan bli svårt att skråa tillbaka men vill ändå utforska en glänta lite längre ut skiers right. Här börjar också Valea Lamba men jag vill inte åka dit riktigt ännu, eller borde jag? Det ser oväntat bra ut. Kommer jag att kunna hajka tillbaka? Granarna står tätt. Det verkar lite onödigt att tappa ett så fint åk. Jag fortsätter i fallinjen. Måste jag vända tillbaka nu?

En stunds tvekan. Jag vet att jag måste hämta barnen på förskolan vid 16-tiden.
Att åka ner till Timisu tar kanske 40 minuter, och då är jag tjugo minuter från stan.
Jag ger mig själv en och en halv timme. Jag ringer min kära Cornelia:
– Du jag står här ovanför Valea Lamba, det ser väldigt bra ut. Jag tänker att jag hinner nog åka ner den vägen och ta en bil tillbaka, i så fall kan jag hämta barnen direkt? En ton av vädjan.

Snön är fortsatt bra, jag kommer ner i ett område med glesa träd. Det senaste snöfallet har precis täckt några äldre spår. Jag ropar och skrattar högt. Det ligger en del stormfällda träd här och en och annan större sten men med ett par meter snö i terrängen kan jag kosta på mig att låta skidorna gå sin egen väg. Efter ett tag blir ravinen smalare. Jag når en slags canyon, en öppning i berget. Jag kommer igenom nyckelhålet och svänger upp på ett litet fält. Här skulle jag kunna fortsätta ner in bland träden men jag måste stanna bara för att det är så vackert. Ovanför mig vilar en tvärbrant bergssida. Det hänger lav på träden.

Jag följer bäckravinen ner mot Timisu och snön är bra men blir snabbt tunnare. När det skrapar till under skidan saktar jag ner och försöker att inte vika av för mycket från fallinjen.

Man kan följa bäcken, den är inte djup och det går att kliva över den. För att skona skidorna tar jag av dem och börjar gå. Jag vänder mig och och ser solen bryta fram mellan de där gråaktiga molnen som hängt kvar ovanför mig och Postavaru tusen meter högre upp.

Jag åkte första gången här för ett par veckor sedan med Marinika, en av skidlärarna här. Nu är jag ensam. Efter att ha vandrat igenom den tätaste skogen kommer jag ner till en öppnare del där det är lättare att åka, kanske en fårhage. Nu kommer jag också fram till en skogsväg som lutar lagom snällt hela vägen ner mot Timisu.

BJÖRNEN

Det finns en halvt övergiven textilfabrik ovanför vägen DN1. Ett stycke ovanför fabriken måste jag stanna. Det är ett spår i snön. En ung björn har korsat vägen någon gång efter snöfallet. Är det fram- eller baktassarna man mäter? Jag uppskattar att dina baktassar är decimetern breda. Du har korsat vägen på två ställen, säkert har du hittat mat i närheten av husen. Jag får puls och tittar mig runt om, andas, ropar högt. Var det dumt av mig att åka själv den här vägen? Jag kliver runt med skidorna en stund och spanar upp mot slänten ovanför mig. Är det där du gömmer dig?

Natten mot måndag är det sophämtning och tunnorna ställer vi ut på gatan. En del björnar lockas ner till stan, jag hör det på kvarterets hundar. Hundarna stressar upp varandra när de känner att björnen är nära och den dyker upp när det finns mat att hämta. En del turister matar dem och då blir de också efterhängsna.

Jag har inte någon mat med mig och tänker inte heller stanna onödigt länge. Det är en omvälvande känsla såklart att vara så nära björnen men jag trivs rätt bra efteråt ändå, det här blev ju en snygg tur. Jag glider ytterligare några hundra meter neråt och kommer ner till huvudvägen. Där finns en busshållplats och en tågstation. Snart måste jag hämta vid förskolan.

Text: Niclas Carlsson

Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
0 kommentarer
Kommentera
Freeride sparar data i cookies. Genom att använda våra tjänster godkänner du det. Läs mer