Skidåkning i Slovenien: Krvavec, Vogel och Kanin

Rickard Croy tog sig allra längst sydöst i Alperna, till Slovenien. Här är hans story från tre av skidorterna i det östeuropeiska landet som ligger inkilat öster om Italien och söder om Österrike. Resan skedde post corona förra vintern kring nyår, halvbra snöläge, fantastiskt fika och en rad andra upptäckter. Häng på!  

INTRO

Jag sneglar ut genom tågrutan, lätt omtöcknad av gårdagens sena utekväll registrerar mitt ömma medvetande vyer som skulle kunna pryda vilket österrikiskt vykortställ som helst.

Men det är inte utan en viss gnagande känsla i magen. Snötäcket minskar drastiskt för varje mil vi färdas österut och det är som att vagnhjulens taktfulla molande också påverkar landskapets formationer som blir alltjämt flackar och kulligare. Tillslut blir det omöjligt att hålla tillbaka tanken:
— Vad f*n håller vi på med? Vi åkte ju midjedjupt puder i Mayrhofen igår!

Jag får påminna mig själv om att min flickvän Malin’s senaste ”side-piste” upplevelse slutade i ett smärre utbrott, citat:
— Rickard, det här med puder är FAKTISKT inte roligt! Jag åker dit istället! *pekar demonstrativt på pisten*.
Det blir nog bra trots allt att åka till ett ställe där inte enbart snowboardåkningen är i fokus.

Jag blir abrupt avbruten i min tanke av att en grupp med studenter mittemot oss sliter efter sina väskor och Malin har börjat packa ihop våra grejer. Vi är visst framme i Schwarzach och det är dags att byta tåg, mot Slovenien.

Det börjar mörkna ute och när vi väl är framme i Lesce är det kolsvart. Vår AirBnB-host Simon har visat sig vara en riktig hjälte och hämtar upp oss på tågstationen. Det verkar dock som att vi missat att berätta att vi hade snowboardutrustning med oss, men efter lite klassiskt tetrisande så lyckas vi lasta in allt i hans lilla Opel Corsa.

Klockan är strax innan åtta på morgonen dagen därpå när jag väcks av Malin;
— Rickard, kolla LJUSET!

Vi bor i en liten by, Zasip, någon kilometer utanför den populära turistorten Bled. Vårt hus ligger på en liten höjd och soluppgången är som tagen ur en reklamfilm. Jag inser samtidigt att jag inte sett solen ordentligt på över tre veckor och trots avsaknaden av snö i landskapet är så det en välkommen förändring.

Vi har sökt oss till Slovenien då vi desperat sent insåg hur nyårshelgen närmade sig som en skenande bulldozer, samtidigt som vi, efter en julvecka inbokad i Mayrhofen med min familj, insåg att vi hade det rätt skrallt i reskassan. Någon vecka innan jul sökte vi tröstlöst efter ett sätt att spendera nyårsveckan i något av de traditionella alpländerna, men i princip allting var såklart antingen fullbokat eller hutlöst dyrt. Några förströdda blickar på Google Maps senare landar ändå insikten att; alperna sträcker sig ju faktiskt längre österut än Österrike. Det borde gå att åka bräda i Slovenska alperna och (med typsikt svenska förutfattade meningar), det borde vara lite billigare där?

Vi bestämmer oss för att hyra ett litet rum via AirBnB i byn Zasip, ett stenkast ifrån Bled, en stad känd för sitt 1000-åriga slott uppe på en enorm klippa och sin sjö med en liten ö som endast huserar några mindre hus och en pilgrimskyrka från sent 1600-tal. Detta är onekligen en av Bleds stora turistattraktioner och det går att hyra små ekor för ca 15€/h för att själv ro ut till ön och kika på kyrkan. Ett erbjudande som vi vänligt men bestämt avböjde.

Vad vi däremot inte kunde motstå var frestelsen att prova Sloveniens nationalbakelse Kremšnita. Vi insåg snabbt också att Slovenskt kaffe är i klass med Italiens dito och en bra cappuccino är billigare än en bryggkaffe på valfritt svenskt studentcafé.

För veckan har vi hyrt en bil och planen är att utforska närliggande skidorter med små dagsutflykter. Men en snabb titt på diverse skidorters hemsidor får tvivlet att gro inom mig: ingen ort i närheten verkar ha någon vidare snömängd att tala om. Visst att vi här nere i dalen inte har någon snö och att termometer hägrar kring +5°C, men här finns ju toppar på över 2000 meter över havet. Något borde väl vara öppet?

Tillslut bestämmer vi oss för att nästföljande dag besöka Krvavec. En skidort som ligger mittemellan Bled och Sloveniens huvudstad Ljubljana, vilket för oss innebär en resa på ca 50 min med bil.

Spot #1 Krvavec

Den överfulla parkeringen skvallrar om att det är rejält mycket folk på berget – det borde väl ändå båda gott för snöläget tänker jag i min enfald. Medan jag snörar bootsen kommer en äldre man fram och säger något obegripligt på slovenska.
— Sorry, I don’t speak…
— Where’s is my car? Have you seen my car? avbryter han mig på perfekt engelska.
Efter att ha spenderat en vecka i Österrike där ingen över 30 verkar kunna ett ord engelska så blir jag så överraskad av hans uttal att jag för ett ögonblick glömmer det bisarra i hans fråga. Men efter att ha slängt ett öga runtomkring mig så inser jag att det nog kan vara bra att försöka komma ihåg vart vi faktiskt ställt vår bil på denna ganska brant sluttande grusplan utan någon som helst logik i parkeringsmönstret.

Snöläget är värre än vad vi föreställt oss. Gondolen klättrar över otaliga höjdmeter täckta av höstbrun blandskog och det är inte förrän vi når toppen som vi ser skymten av vita fläckar första gången. Nåja, liftkortet var åtminstone relativt billigt (25 € för ett dagskort).

Med hjälp av en modern 6-stolslift tar vi oss hela vägen upp till toppen och redan där känner jag att det faktiskt är struntsumma med bristen på snö, den här utsikten är värd allt! Tillskillnad från alla orter jag besökt i alperna, där du oftast inte ser annat än andra bergstoppar, så är landskapet här vidsträckt.

Med breda dalar som pryds av kuperade mindre kullar, och bergskedjorna i bakgrunden tonas bort i ett magiskt dis som skapar fantastiska lager. Jag kan inte låta bli att tänka att om man bara har lite bättre tajming med snön så kan man nog fota riktigt unika bilder här!

Men ja, snöläget är tragiskt. Hårt packad konstsnö (läs is) och en del sockriga pucklar här och var är inte direkt idealt snowboardföre, än mindre för Malin som stod på bräda för första gången någonsin för bara ett år sen.

Ärligt talat så tar vi inte många åk innan vi spanar in första bästa fik och smyger i oss lunchmackorna vi förberedde under frukosten. Som tur är inser vi snabbt också att kaffet smakar lika bra här som i Bled.

När dagen närmar sig sitt slut och det är dags att ta gondolen ner så möts vi av ännu ett löjligt vackert skådespel när solen kryper ner bakom bergen i fjärran, samtidigt som dess sista strålar letar sig igenom diset som ligger över dalen.

 

Spot #2 – Vogel

Morgonkaffet i ena handen och telefonen i andra. Skrollandes på www.vogel.si, vars innehåll är så illa mobilanpassat att vilken UX-designer som helst skulle sätta kaffet i vrångstrupen.
Fan, bara en öppen lift utöver Gondolen som ska ta oss från dalen. Jag som just hade tänkt att ingen skidort här skulle väl kunna erbjuda ett sämre snöläge än gårdagens. Vi bestämmer oss för att göra något jag aldrig gjort förut, vi lämnar snowboardprylarna hemma. Dom lär åtminstone ha bra kaffe.

Vägen till Vogel går längs med sjön Bohinj som ligger precis i utkanten av Sloveniens enda nationalpark Triglav. Under den 40 min långa bilfärden hinner man tappa fokus från vägen både en och tre gånger när det inte går att låta bli att snegla upp mot bergstopparna eller ut mot det stilla vattnet.

Väl uppe med gondolen är vi, trots att stolthet fått sig en törn, glada att vi lämnade brädorna hemma. Den där liften som var öppen visade sig bara vara mycket kort stolslift, ackompanjerad av ett väl trafikerat rullband, där hälften av åkdonen var av sittande karaktär.

Det är svårt att säga om Vogel har potential som skidort med rätt snöförhållanden. Med ett ögonkast på terrängen runt omkring känns det lite flackt och fallhöjden imponerar inte. Om alla buskar täcks av ett rejält snötäcke kan det nog bjuda in till rolig, lättillgänglig terräng, men Vogel känns ärligt talat mer som ett kul alternativ för barnfamiljer.

Solen börjar gå ner och folk börja röra sig hemåt. Vi inser att det faktiskt är nyårsafton idag och att vi måste börja röra oss hemåt också om vi ska hinna med den där middagen som vi planerade.

Spot #3 – Kanin

Hittills har Sloveniens skidortsutbud lämnat mycket att önska i form av snö. Det är synd för det känns som att hade vi bara haft mer tur med underlaget så är det ett riktigt kul och annorlunda resmål att upptäcka. Men vi har ett ess kvar i rockärmen. Det är närmare två timmars bilresa dit och på vägen kommer vi köra ur Slovenien och in i Italien, för att sedan köra in i Slovenien norr ifrån igen – en klassisk alp-omväg över Predil-passet. Kanins basstation utgår från byn Bovec, som ligger mitt i hjärtat av nationalparken Triglav.

Om vägen dit är spektakulär så är det inget gentemot den liftkö som nu ringlar sig utifrån det lilla gondolhuset som utgör basstationen till Kanin. Efter 40 minuters köande blir vi varse om varför.

Kanins enda gondol, som tydligen ska täcka upp för hela den snötörstiga halvan av den slovenska populationen, är av modell äldre. Små, fyrsitsiga ägg som sniglar som upp längs med berget mot den snöbeklädda toppen.

Kanin är Sloveniens högst belägna skidort med sina 2,293 meter över havet, och det tar närmare 25 minuter att nå toppen. Väl uppe är dock allt muttrande om medeltida liftar och världsrekord i liftköer som bortblåst. Från att helt ha räknat ut Slovenien som ett totalt jäkla snölöst land så möts vi nu en syn som helt motbevisar föregående tes.

Drömmen om slovensk puderåkning krossas dock obönhörligt lika snabbt då undertecknad kastar dig ut i vad som ser ut som ett böljande puderfält, men visar sig förrädiskt vara stenhård-f*cking-betong.

Ett gott skratt senare får vi höra från den lokala förmågan Andy att här faktiskt snöat en hel del innan nyår, men att extrema plusgrader med påföljande minusgrader lett till det rådande föret. Andy fortsätter stolt att berätta att härifrån toppen kan man se Adriatiska havet och tre olika länders kustremsor, med Italien i norr, Slovenien i mitten och Kroatien i söder.

Han berättar också att Kanin är Sloveniens freeride-mecka och att han brukar guida turister här senare in på säsongen när snön är bättre. Det är lätt att förstå vad han menar, den böljande terrängen inbjuder till midjedjupa fantasier.

Kanin består bara av fyra sittliftar (varav 3 öppna denna dag), men är sammanlänkat med det Italienska systemet Sella Nevea. Den Italienska sidan visar sig ligga i skuggan hela dagen så här års, men detta till trots så finns det ingen snö som är mjukare än en Bohuslänsk granit.

Vi avslutar dagen men att hänga kvar på toppen och kolla på solnedgången och dess skådespel över havet. Vilket där och då känns som en skitbra idé, tills vi inser att samma mängd människor som åkte upp i morse, med alla odds ska åka ner samma väg som vi kom hit – med Europas långsammaste 4-sittsägg på lina.

Enligt skidortens egen utsago så ska den sista gondolen ner gå 16:00. När vi tillslut är nere har det för länge sedan blivit mörkt och klockan har precis slagit 18:00.

Väl nere i dalen njuter vi av en pizza på Gostilna Pizzeria Pod Lipco innan vi rullar hemåt. Vi är båda eniga om att det kan ha varit den absolut godaste pizzan vi ätit, även inräknat devisen om att hungern är den bästa kryddan.

Epilog

Jag vill verkligen älska Slovenien. Människorna är fantastiskt trevliga, det känns som ett modernt samhälle inte alls olikt Sverige, kortbetalning fungerar överallt och kaffet är fantastiskt. Under vår vecka där fick vi uppleva ett landskap som kombinerar hav, sjöar, kullar och berg på ett sätt som man vanligtvis inte är bortskämd med i Alperna.

Det skulle ha kunnat bli en totalt misslyckad snowboardresa på grund av snöläget, men istället blev den så mycket mer. Men det kanske är så, att man kanske inte åker till Slovenien för att uppleva världens bästa skidåkning, utan man åker hit för att upptäcka något nytt. En kompott av upplevelser som blandar kultur, historia och gudomligt kaffe med mäktig natur och landskapsvyer.

Det kanske är en 30-årskris, men har man redan åkt tre meter djupt puder i japansk bokskog, kastat sig ut för 10-meters klippor i Österrike och skitit ner sig i alldeles för smala couloirer i Frankrike. Ja, då är det just den här typen av annorlunda resmål som ger något extra att reflektera över. Men jag har svårt att värja mig från tanken på vilka jäkla mäktiga åkbilder man skulle kunna fota här med en halvmeter puder på plats. Jag kommer med största sannolikhet hålla att öga på snörapporten över Slovenien kommande vintrar…

Text: Rickard Croy

Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
11 kommentarer Kommentera   Läs alla kommentarer (11)