Sista dagarna med Erik
Den 24 april 2011 omkom 33-årige Erik Lundström i en tragisk skidolycka i norska Breidalen. Här berättar Sten Lundström, Eriks bror, om de sista dagarna med Erik.
Erik Lundström
– Va gör du!? Du skulle ju lyssna på låten, säger Erik och tittar frågande på mig.
Jag hade redan efter ett par få sekunder in i första versen börjat svammla om resan vi hade framför oss.
– Jag spelar den igen och som jag sa så vill jag att du lyssnar, fortsatte han.
Därefter släppte Erik inte ögonkontakten med mig förrän jag förstod att det vi lyssnade på var väldigt betydelsefullt för honom. Han krävde att jag lyssnade till varje ord i texten. Det var inget ovanligt. Det hände snarare ofta att det var någon låt som innehöll något som han identifierade sig med och ville förmedla.
Så där satt vi. Tysta i Grünnerlucka, Oslo, och tittade på varandra i hans rostiga skåpbil. Ur högtalarna strömade Lynyrd Skynyrds Simple Man. Därefter blev det tyst ett tag innan han frågade vad jag tyckte om låten.
– Den var ok, sa jag utan att reflekterat över textens innehåll.
– Den här låten säger allt, sa Erik innan han startade bilen och vi började rulla mot tävlingen i Ørsta, Norge.
Mama told me when I was young
”Oh, take your time, don’t live too fast
”And be a simple kind of man
”Forget your lust for the rich man’s gold
”And be a simple kind of man
Oh yes, I will
”Boy, don’t you worry, you’ll find yourself
”And be a simple kind of man
Baby, be a simple, really simple man
”Come sit beside me, my only son
And listen closely to what I say
And if you do this it will help you some sunny day”
Troubles will come and they will pass
You’ll find a woman and you’ll find love
And don’t forget, son, there is someone up above”
Oh, be something you love and understand
Baby be a simple kind of man
Oh, won’t you do this for me, son, if you can”
All that you need is in your soul
And you can do this, oh baby, if you try
All that I want for you, my son, is to be satisfied”
Oh, be something you love and understand
Baby be a simple kind of man
Oh, won’t you do this for me, son, if you can”
Follow your heart and nothing else
And you can do this, oh baby, if you try
All that I want for you, my son, is to be satisfied”
Oh, be something you love and understand
Baby be a simple kind of man
Oh, won’t you do this for me, son, if you can”
Oh, be something you love and understand
När jag var femton år intruducerade Erik telemarksskidor för mig och det känns som om det var där allt startade. Erik var då en dedikerad skidskytt som lade ner hela sin själ i sin träning. Han hade tidigare tränat hockey men tvingats byta idrott då inget hockeylag fanns i den nya hemorten Torsby. Noggrant och hårt tränande gjorde honom till en av de bättre i landet och träningen blev mer och mer seriös. Senare vann han två junior-VM guld.
Erik Lundström
Foto: E. T. Hjørnevik
Ett tungt bakslag kom strax efter att Erik blivit uttagen till OS i Nagano 1998. Efter att mottagigt landslagsdräkt och annat fick han beskedet att han inte skulle få följa med då skidförbundet tagit fel på antalet platser till OS-truppen. Av vad jag kan minnas så var det inget som jag märkte på Erik men såhär i efterhand inser man att måste varit väldigt tungt för honom.
Med en dröm krossad så hämtade Erik sig och bestämde sig för att åka till Reno, Nevada i USA. Med ett stipendium i bakfickan började han åka längdskidor i Renos collagelag. Nivån på tävlingarna var låg och Erik tappade snabbt intresset för sporten. Istället började han intressera sig mer för alpin friåkning. Han skaffade sig vänner som han åkte med i Squaw Valley och var ute på tur med i området kring Lake Taho.
När han kom hem efter sitt år i USA hade han helt slagit om och hade ett starkt intresse och en otrolig glöd för friåkning. Telemarksskidorna lades åt sidan och istället var det breda friåkningslagg som gällde. Med inspiration från de lokala hjältarna i Squaw och skidfilmer var valet lätt. Erik ville åka mer skidor, hoppa klippor, köra branta linjer och utmana sig själv i alpin terräng.
Tillsammans med min andra bror Björn åkte han till Val d’Isère. De åkte dit på hösten för att hinna med så mycket skidåkning som möjligt av säsongen. De första två veckorna bodde de i tält och letade bostad. Deras budget var mycket knapp och de tog svartjobb som snickare för att kunna ägna sig åt skidåkning.
Runt den tidsperioden visste han vad han gillade och det blev fler säsonger runt om i världen. När studierna var klara flyttade han så småningom till Hemsedal, Norge, för att få mer tid på skidorna och umgås med likasinnade vänner. Som civilingenjör med marininriktning fanns det få jobb som min bror var intresserad av. Han avskydde kontorsarbete och trivdes bäst med att arbeta med händerna. Firman han var anställd vid hade tidigare haft projekt ute till havs men hade sedan en tid tillbaka bara kontorsarbete. Med utbildningen han hade fanns få praktiska jobb och därför sökte han offshorejobb där han skulle få jobba väldigt intensivt i perioder och därmed även ha längre lediga perioder.
Bilresan upp till Ørsta gick utan några problem. På vägen upp genom Breidalen i Strynområdet fick vi syn på en fantastisk bergssida med flera fina rännor. Vägen gick rakt in i en tunnel på bergssidan och det var omöjligt att inte fundera på olika åk där ju närmare vi kom. Vi parkerade bilen och började reka. Jag tog ett antal foton och Erik hade en karta där det syntes att det var lätt att ta sig upp på baksidan av fjället.
– Vi kör det på vägen tillbaka, sa vi.
Framme i Ørsta och vi står båda nere i botten av bergssidan efter tävlingsåket.
– Det går ju bättre om man står på benen, slank ur mig med en sarkastisk ton efter att Erik föll i sitt åk.
Jag retades för att jag fick ett bättre resultat än honom men jag såg tydligt att han tog illa vid sig och samvetet tärde på mig.
– Fast du var ju världsmästare två gånger. Men det är inte därför jag älskar dig utan för att du är den du är, min storebror, sa jag.
Det blev tyst i rummet och vi jävlades inget mer med varandra där och då. Efter tävlingen forsatte resan till Björn, min andre bror i Molde, Norge. Där bodde vi i ett par dagar och gick två turer, Kirketaket och Stora Vengetind.
– Men jag trodde att du skulle med till Röldal, sa Erik.
– Det blir för mycket resande och för lite åkning, tragglade jag ur mig då jag visste att han inte skulle gilla svaret.
Tävlingen i Röldal är årets höjdpunkt på den norska friåkningsscenen och Erik var med på deltagarlistan. Jag hade anmält mig men fick inte delta och därför kändes det inte lockande att dra på sig så många resdagar för att titta på tävlingen. Erik ville att jag skulle följa med honom söderut och att vi skulle göra åket vi hade planerat. Till en början kändes det som om jag svek honom men efter en stund kunde han förstå mitt beslut att åka med Björn till Sverige.
På morgonen innan vi åkte åt varsitt håll var sista gången jag såg min storebror i livet.
Erik åkte en av rännorna på bergssidan i Breidalen men när han skulle traversera över några höga klippor på slutet hände det som inte fick hända. Sluff (en mindre typ av lavin, reds anm) svepte ut honom. Troligen hade han tagit fel på hastigheten på snön som rann ned längs med sluttningen.
Efter att ha känt min bror i hela mitt liv och sett hur han alltid visste vad han älskade att göra så känns det tungt för mig att veta att han inte ägnade mer tid åt det. Han ägnade allt för mycket tid till sånt som i hans värld var meningslöst.
Det här är min berättelse om de sista dagarna med honom. Jag vill uppmuntra er som vet vad ni gillar, att göra det ni gillar
/Sten Lundström, bror till Erik
