Ski Camp Engelberg genom Marcus Rönnes lins
Marcus Rönne tog hem Freerides stora fototävling. Priset var en resa till Peak Performance Ski Camp i Engelberg. Det här är hans berättelse från resan.
Utsikten från vår balkong på Ski Lodge Engelberg. Man kan inte må bättre.
Foto: Marcus Rönne
Mycket vatten har runnit under broarna sedan den där blöta kvällen då Lars frågade mig om jag ville med till Österrike och göra en säsong. Vi hade precis slutat gymnasiet, jag hade just blivit singel, jag hade absolut inget bättre för mig och var just sådär oövervinnerlig som man bara är sommaren efter gymnasiet.
Det är väl egentligen tack vare honom jag överhuvudtaget sitter här på planet mot Zürich. Vi kände inte varandra mer än att vi gick på samma skola, hade samma umgängeskrets och hade suttit i samma ölspels-lekar några gånger under sådana där hemmafester som hör gymnasiet till. Vi hade egentligen bara en sak gemensamt, vi visste båda att vi gillade skidåkning. Nej förresten vi gillade inte skidåkning, vi var töntigt intresserade av skidåkning. Vi hade båda suttit med en på tveksamt sätt förvärvad kopia av någon Matchstick- eller Poorboyz-film och analyserat åkares prestationer mot förra årets upplaga, om snön verkade fetast i Japan eller BC och om jibb-delarna var roligare än puder-delarna.
Vinterhalvåret i Österrike med Lars och sex-sju andra individer i en dunkel källare i Pettneu, utan internet och tv och en av Europas kanske mest livsfarliga mikrovågsugnar blev den roligaste vintern i mitt liv, och gjorde att jag stannade kvar ännu ett år.
Lars är stokad efter att ha tagit 2000 höjdmeter ner för Galtiberg.Det är därför jag är geunint glad över att det är Lars som sitter bredvid mig i flygplansstolen när vi går in för landning i Schweiz, pirriga och taggade till tusen precis som vi var för några år sedan. Utan honom hade jag helt enkelt aldrig börjat fota skidåkning på det sätt så som jag gör idag.
Det verkar inte vara lätt att vara samordnare på Peak Performance. Dagarna innan avfärden har motsägelsefulla mail ploppat in i inkorgen och det verkar som att de Schweiziska flygbolagen inte är lika urverks-punktliga som deras järnvägssystem. Till slut lyckades Peak och flygbolaget dock hitta en lösning, även om det innebar att vi landar mycket senare än planerat i Zürich, närmare tolv-rycket på kvällen. Vi hämtas dock upp av en shuttle och får skjuts hela vägen till Engelberg.
Lars tittar oroligt ut genom rutan och frågar ungefär en gång i halvtimmen ”Jag undrar om det är snö på berget alltså. Det ser ju vårigt ut här!” Och det är sant, det är varmt och vårkänsla i luften i Engelberg (vilket i praktiken innebär att det luktar gödsel överallt).
Väl framme möts vi av den svenska personalen på hotellet som förser oss med kanske det godaste natt-munchet som gud skapat (gigantiska frallor, ost-bricka, charkuterier och en ishink med öl/läsk). De är inte dumma på Ski Lodge Engelberg, de vet tydligen exakt vad ens innersta dröm är när man rest i åtta-nio timmar. Vi blir dock kortvariga i hotellbaren då klockan passerar ett innan vi ätit oss mätta, packningen är fortfarande kvar att packas upp och vi ska mötas vid frukosten i skidkläder halv åtta nästa morgon.
Efter väldigt lite sömn, en sjukt god frukost så möter vi upp de andra deltagarna på campet och våra ledare för dagen, Sebastian Garhammer och Henrik Windstedt (som även de verkar lite sömndruckna) och våra två bergsguider, som i sin tur är på bästa bergsguideshumör.
Kraftig inversion gör att molnen trycks ner mot dalen och rullar in över Jochstocks bergstoppar.
Det står snart klart att gruppens erfarenhetsnivå är rätt så ojämn, så vi ger oss upp för berget för att få lite löst under fötterna och dela upp oss efter åkförmåga. Jag som fotograf har nu många bollar i luften samtidigt Det var inte direkt igår man åkte puder på 3000 meters höjd och tiden på universitetet har inte direkt gjort konditionen bättre.
Det öppna landskapet gör att man kan hitta puder även under liften när det är nysnö. Något många verkar veta om.Det står även snart klart att det definitivt inte är jag som drar i några trådar i den här konstellationen utan snarare bergsguiderna, vars jobb ju är att hålla ex-alpinister med hybris vid liv och utan att skada sig allt för mycket. De agerar även därefter och är inte superflexibla när det kommer till att ha tålamod, vänta in och planera en bild eller vänta på att moln ska passera för att en bild ska bli lite bättre. Här är det tempo och säkerhet som gäller. Två saker som inte alltid är optimala för att en bild ska bli spektakulär. Vi håller oss mestadels till relativt spårade linjer och inget alltför riskfyllt. Något som är förståeligt, guiderna har ingen aning om hur många av oss har erfarenhet av laviner och riskerna i den här sortens åkning, men som också blir frustrerande för mig och Lars som jäkligt gärna vill ta ut svängarna mot möjligheter till roliga dropp, klippor och springor överallt. Något som det inte är läge för nu då det kanske skulle leda till vår onda bråda död och en del pinsamheter för Peak och vår bergsguide Tomas.
Första åket vi tar kallas för Galtiberg och är ett fantastiskt varierat åk som varar nästan 2000 höjdmeter. Känslan när jag känner hur snön får mig att trotsa gravitationen och bli nästan tyngdlös, friktionslös och fri är precis lika fantastisk som den alltid har varit. Galtiberg bjuder oss på kuperad, inte alltför brant terräng med fin snö, särskilt vid skuggsidorna. Omgivningen är fantastisk med de enorma bergsmassiven som vrider sig runt en då man försöker hålla uppe flåset hela vägen ner till bussen som tar oss tillbaka in mot byn.
Vi åker även
Sebastian Garhammer hittar orört i Steinberg-glaciärens vårpuder.
Vi hinner med två variationer av Steinberg innan lunch. Henrik och Sebastian tar en paus och streamar finalen i Freeride World Tour på Henriks Iphone där Matilda Rapaport som bekant kör hem hela tävlingen efter ett wildcard (!) och därför inte fanns bland oss som planerat.
Henrik Windstedt trotsar dålig sikt och kör på ner efter en tung hajk upp från Jochstock.
Vi firar den svenska framgången i liften upp där vi avslutar dagen med att hajka upp till höger från Jochstock. En för min kondition minst sagt ansträngande hike som får bergsguiden och Sebastian att småle och mig att mentalt lägga upp ett träningsschema inför sommaren, men som leder till ett helt fantastiskt åk på runt 1000 höjdmeter ner längs en gigantisk vidsträckt bergssida, ner i en stor dal och till sist över en översnöad snö. Fantastiskt, vackert och oerhört utmattande.
Väl tillbaka på hotellet njuter jag av att nyduschad, med en kall öl sitta i hotellbaren med värkande ben gå igenom dagens (tyvärr inte alltför omfattande) bildfångst. Som jag redan hört talas om är det uppenbart hur annorlunda Engelberg är mot min hemma-arena St. Anton. Här finns inga ”spritbummare” så långt ögat kan nå. Tvärtom kanske Engelberg är den mest ABS-täta skidorten jag varit i. Alla ser otroligt fräscha, solbrända och pigga ut, och visst är det precis som i St. Anton otroligt mycket svenskar i byn, men det är definitivt inte samma skrålande veckoslutsfestande klientel som har tagit sig hit. Jag börjar smida planer på hur jag ska ta mig ur mina studier en vinter och få spendera mer än bara en helg på denna plats full av möjligheter att ha så roligt på.
Brasserie Konrad på Skilodge Engelberg.
Som avslutning äter vi en otroligt god middag på hotellets restaurang, Brasserie Konrad och får där lära känna Sebastian och Henrik lite bättre. Vi skrattar åt Filip och Fredriks senaste podcast, pratar om hur likt det är att bo i studentkorridor och att vara på säsong och får höra hur det är att tävla på touren och planerar morgondagens åk. Med Sebastians träffsäkra humor och Henriks öppenhet och varma skratt kan man inte önska sig bättre bordskamrater.
De resterande två dagarna bestod av variationer på samma framgångsrika koncept och är egentligen rätt överflödiga att skriva om. Jag vill istället avsluta med ett enkelt budskap: Har du någonsin funderat på att pröva på några dagar i Engelberg – GÖR DET! Det är en investering som defintivt kommer ge utdelning i fantastisk skidåkning, skrattgropar och minnen för livet.
Den här resan blev inte allt jag hade hoppats på i bildväg. Vi hade kunnat vara där någon dag tidigare för att få mer orörd snö, vi hade kunnat vara färre deltagare för att få mer fokus, vi hade kunnat planera bättre innan. Men allt det där är ovidkommande. För jag har fått mer än så. Och jag har fått dela detta med den vän som en gång släpade med mig och visade mig skidåkning på allvar.
Idag läser vi båda juridik i Uppsala. Roligt nog var det Lars som var först med detta med och det var på hans inrådan jag hoppade på linjen. Jag vet inte om jag kommer att bli jurist i framtiden, eller om jag kommer att slänga lagboken i väggen, packa väskan och lifta ner mot Alperna. Men jag vet att om jag tar beslutet att dra till Alperna, så är det Engelberg jag kommer att lifta mot.
Marcus Rönne vann Freerides stora fototävling och vinsten var den här resan till Ski Camp Engelberg. På tävlingssidan hittar du samtliga deltagande bilder.
Foto: Marcus Rönne
