Splitboard i svenska fjällen

Glest med svenska artiklar och tips om splitboards gav sig Per Arnsäter sig ut på egen hand för att prova på splitboarden. Det blev en resa till två klassiska fjälldestinationer med ett givet svar i slutändan.

Första gången jag såg en splitboard var för ett par vintrar sedan i Roger’s Pass, BC. Jag och brorsan hade svettats hela dagen med snöskor och brädor för att få oss en dos kanadensiskt puder. Färdiga för dagen fick vi lift ner till Revelstoke av två medelålders skogshuggare. En av dem hade en splitboard. Fishtail. 190 lång. Den påminde mer om en surfbräda än en snowboard. Den såg ball ut.

Jag kan köpa idén med en delad bräda i gles barrskog med bottenlöst puder, men hur bra funkar en splitboard egentligen i svenska förhållanden med allt vad det innebär? Tänk is, skare, blomkålssnö och vindpackat; svenska fjällen i ett nötskal. Glest med svenska artiklar och tips om splitboards gav jag mig ut på egen hand för att prova. Det blev en resa till två klassiska fjälldestinationer med ett givet svar i slutändan.

Destination 1: Kebnekaise, Lappland

Tuolpagorni med sin karakteristiska bowl till vänster, följt av Vierramvare och Kebnekaises syd- och nordtopp till höger.
Foto: Per Arnsäter

Det är kallt när vi svänger in på parkeringen i Nikkaloukta, inte sällan är det kallast i landet här. Solen har gått ner och det börjar skymma. Vi har beställt en skotertaxi till Kebnekaise fjällstation som ligger ett par mil västerut i väglöst land. Dubbla jackor och en skoteroverall, ändå fryser jag där jag sitter bak i skoterpulkan. Det är mäktiga toppar som tornar upp sig i slutet på dalen. Siluetterna från Tuolpagorni, och Kebnekaises Nord- och Sydtopp sätter igång fantasin. Först efter trekvart skymtar fjällstationens radiomast och det lyser varmt från fönstren. Det är nästan spökligt tyst och stilla när vi anländer. De flesta gästerna kommer runt påsk får vi veta i receptionen. Samtidigt får vi höra att restaurangen är stängd för att kocken och flera i personalen har magsjuka. Förmodligen det sista man vill höra på en isolerad plats som Kebnekaise fjällstation.

Redan första dagen tar vi sikte på Sydtoppen, Sveriges högsta punkt. För närvarande runt 2104 meter över havet, men stadigt sjunkande eftersom toppen består av en smältande snöhög. En av guiderna på stationen berättar att det är lite mindre snö än vanligt och att det har blåst kraftigt de senaste veckorna. Vi följer den västra leden uppför Kittelbäcken. Det första som slår mig är vad skönt det är att slippa extravikten av en snowboard på ryggen, och det går fortare att skida fram än att gå, som man gör med snöskor. Jag och Erik, min bror, hänger utan problem med Danilo som spårar med skidor.

Inga problem att följa i skidåkarnas spår.
Foto: Per Arnsäter

När vi letar oss upp i passet mellan Tuolpagorni och Vierramvare blir det brantare och isigare. Det är ganska knixigt med de breda brädhalvorna och de relativt mjuka snowboardskorna att skråa brant uppför. Men efter lite trevande teknik så får vi tillslut till det. Redan halvägs upp på Vierramvarre väljer vi att bära grejerna på ryggen eftersom det är alldeles för mycket sten och för lite snö.

När vi når toppen och blickar ner mot Kaffedalen och nästa fjällbrant bestämmer vi oss för att lämna skidor och brädor på plats och istället gå eftersom det är lika vindpinat och stenigt på denna sida fjället. Innan vi slutligen når Sydtoppen måste vi gå ner 200 höjdmeter innan det bär av uppåt igen – höjdmeter som vi måste ta igen på vägen hem. Efter mer än fem timmar så når vi, trötta men nöjda, den spetsiga toppen. Den första bestigningen någonsin gjordes av en fransman för 127 år sedan, nu bär den enorma glaciären nordväst om toppen hans namn, Rabots glaciär. Utsikten är fantastisk och varenda höjdmeter känns värd besväret för att få blicka ut över fjällen och dalarna.

På väg nedför Vierramvares steniga slutningar efter en lyckad bestigning av Sydtoppen, Kebnekaise.
Foto: Per Arnsäter

Hemvägen känns lång eftersom vi inte kan knäppa på oss brädorna förrän nedanför Vierramvare men väl där tar vi våra första svängar ner mot Kittelbäcken som bjuder på skön söndagsåkning i prima kallsnö. Tanken slår mig inte ens att det är en delad snowboard jag har under fötterna, det märks inte.

Efter en lyckad bestigning riktar vi in oss på ren åkning dagen efter. Decimerade till antalet eftersom Danilo vilar sina förfrusna tår tar vi sikte på Hydrologrännan, ett åk som går från Kebnetjåkkaplatån ner mot hydrologiska stationen i Tarfaladalen. Vi hudar upp för personalbacken bakom fjällstationen men stöter ganska fort på problem när vi närmar oss platån. Kraftig vind gör det svårt att fortsätta och när Erik påpekar att undertecknad har en vit fläck på kinden vänder vi snabbt tillbaka samma väg vi kom.

Att montera brädan i vind och kyla är svårare än hemma i garaget, men det går.
Foto: Per Arnsäter

Det är en sak att montera ihop en splitboard hemma i stugvärmen, en helt annan sak att göra det på fjället i bitande vind och med genomkalla händer. Men i grund och botten är det enkla moment som går förvånansvärt fort även i dåligt väder. Först av med stighudarna, sen bort med bindningarna som sitter i en kraftig sprint. De två halvorna läggs ihop och fixeras med två spännen i nose och tail, innan slutligen bindningarna trycks på och låses fast med varsin sprint. Sen är det bara att köra. Det löper flera rännor i personalbacken och vi tar en där det blåst in en hel del snö. Rännan börjar ganska brant för att sedan plana ut nere i björkskogen alldeles ovanför fjällstationen.

Efter två dagar har vi en lyckad toppbestigning, några förfrusna tår och lite glassåkning i personalbacken. Men inget rejält brantåk för att se vad grejerna går för, åk som vi vet finns i mängder i Kebnekaise med omnejd. Vädret ser inte så lovande ut, men det visar sig vara vårt minsta bekymmer, för nu börjar det skita sig på riktigt, bokstavligt talat. Kockens kräksjuka har fått fäste i våra magar trots att vi lagat vår egen mat. Natten spenderas på toaletten kramandes vitt porslin med magsäcken ut och in. Morgonen efter blir beslutet att lämna Kebnekaise lätt att ta, speciellt när väderrapporten lovar vind och moln. Som bleka spöken tar vi skotertaxin åter mot Nikkaloukta för att vända söderut och hem.

Destination 2: Sylarna, Jämtland

Ett par dagar efter den snöpliga sortin från Kebnekaise dök det upp en ny chans hemma i Jämtland. Magarna var i hyffsad form och väderprognosen lovade sol över Sylarna, ”Jämtlands tak”. Sagt och gjort tog vi bilen till Storulvåns fjällstation. Där har de splitboards i hyrshopen sen ett år tillbaka, och enligt killen bakom disken hyrs de ut med jämna mellanrum. Fast det är väldigt sällan som det dyker upp åkare med egna grejer. Att splitboards är ett ganska nytt fenomen i Sverige märks, det är många nyfikna skidåkare som kommer fram och frågar och tittar. De flesta har hört talas om splitboards men aldrig sett dem på riktigt.

Ibland är det långa transportsträckor mellan åken. Foto: Per Arnsäter

Erik på väg upphör Herrklumpen, Sylarna. Foto: Per Arnsäter

Erik hittar fin snö på Herrklumpens sydsida, i bakgrunden syns Slottet. Foto: Per Arnsäter

Erik Arnsäter får några sköna svängar nedför Herrklumpen. Foto: Per Arnsäter

Den första fjällstationen i Sylmassivets närhet byggdes redan år 1890 och kallades för ”Hyddan vid Syltopparne”, den hade åtta träbritsar och en liten kamin. Dagens fjällstation är betydligt lyxigare med bastu och välutrustat kök. Den ligger vackert till med utsikt över det mäktiga Sylmassivet, 16 kilometer från bilvägens slut i Storulvån. Varje dag går Fjällexpressen, en brandröd snövessla mellan stationerna.

Ett omtalat åk i Sylarna är Norge-åket, det beskrivs i boken Svenska toppturer, som ett av de längsta ihållande brantåk man kan få i Sverige.  Det startar alldeles vid Storsylens topp och fortsätter 700 höjdmeter ner på norska sidan. Ett självklart mål för vår splitboardtur. Av sänggrannarna som precis avverkat stora syltraversen, en lång kamvandring med klättring runt hela Sylmassivet, får vi veta att det ligger rikligt med snö på västersidan och att Norge-åket ser sjukt bra ut. Sagt och gjort skidar vi mot topps morgonen efter med höga förväntningar.

En sak vi kommer fram till efter ett par dagars turande är att det går lättare om man vänder brädhalvorna med spetsarna utåt, det ger ett bättre kantgrepp och risken är mindre att spetsarna hakar i varandra. Från fjällstationen är det ganska måttlig stigning i en timme innan det blir brantare. Vi går upp mot Lillsylen innan vi viker av mot Pyramiden och kammen upp mot Storsylen. Här tar vi brädorna på ryggen och våra stegjärn kommer väl till pass bland all is och sten.

Erik blickar upp mot Storsylen när molnen börjar rulla in.
Foto: Per Arnsäter

När vi bara har en halvtimma kvar mot toppen börjar de första molnen dra in över en annars klarblå himmel, och sen går det fort. På bara några minuter så är vi insvepta i en vit soppa och av toppen och Norge-åket ser vi ingenting. Men vi följer kammen upp, undviker den bedrägliga snödrivan som hänger ut över glaciären, och når så småningom Storsylens topp, 1762 meter över havet. Det känns surt att sitta där och inte se ett smack.

Vi försöker vänta ut dimman men inser kalla och frusna efter en halvtimma att det är lönlöst. Istället för 700 höjdmeter brant puder får vi nöja oss med att hasa ner i dimman samma väg som vi kom. Vädret rår man inte på, det är bara att acceptera. I slutändan är det ändå att återvända hel och välbehållen som räknas. För Norge-åket lär nog finnas kvar till nästa solskensdag.

Tillbaka från Storsylen missar vi precis Fjällexpressen men bestämmer oss istället för att skida till Storulvån och bilen. Mest för att se hur det funkar. Tre timmar senare vet vi. Att staka med en splitboard på kalfjället i 16 kilometer är inget som rekommenderas. Det är bakhalt, klumpigt och frustrerande. Splitboards är gjorda för att gå uppför och åka nedför med, och till det funkar de alldeles utmärkt. Även i svenska förhållanden!

Text: Per Arnsäter
Foto: Per Arnsäter