St Anton: Premiär på klassisk mark i Arlberg

En intensiv resa till Österrikes största (och kanske bästa) skidort som levererar branta åk, brännande lår och glittriga skidställ. Följ med när Petter Elfsberg och Martin Olson besöker St Anton am Arlberg för första gången i början av januari 2020. Det blir åkning i samtliga skidsystem som ingår i samma liftkort som St Anton: Lech, Zürs, Stuben och St Christoph! 

Notering Covid-19: Just nu är det lock down i Österrike fram tom 6 december. Detta reportage är skrivet utifrån en resa som gjordes vintern 2019/2020 före corona-pandemin. Vi publicerar detta nu för att skapa inspiration till kommande Alpäventyr när det är säkert och okej att resa igen. Hoppas ni gillar det!
/Red. Freeride.se 16 nov 2020

Jag och min vän, och tillika kollega, Martin Olson är på väg mot klassisk mark. Det blir premiär i St Anton am Arlberg för oss båda. Höga förväntningar med stor tillhörande risk för besvikelse. Så ser förutsättningarna ut när vi beger ned mot Österrikes största skidort. 

Under de timmar som det faktiskt tar att resa från Sverige till Österrike passar vi på att försöka bena ut rådande oklarheter kring olika namn och begrepp som står uppspaltade på pistkartor, turistbroschyrer och dylikt. Det slår oss snabbt att St Anton allt som oftast får vara synonymt med hela området Arlberg, som i själva verket också består av fyra orter till: St Christoph, Lech, Zürs och Stuben.

Nåväl, med den något ologiska förklaring i bagaget (och en hel del annat) rullar bilen sakta men säkert in mot denna mytomspunna by och vi parkerar intill vårt hem för kommande dagar, Hotel Schwarzer Adler. Vi checkar in och tar därefter genast en promenad för att försöka insupa atmosfären.
– Fantastiskt mysig by! Säger vi i mun på varandra och är skrämmande överens om att St Anton verkar vara ett trevligt ställe att hänga på.

”i skidbutikerna lockar handlarna med glittriga skidställ och visirhjälmar, och på gatorna släpar vissa fortfarande skidutrustningen efter sig påväg hem från backen. Den stereotypa bild av alperna som vi alla omedvetet bär med oss besannas här”

Restauranger och butiker varvar varandra i denna kompakta by, som mer liknar en hel stad i miniatyr, och det känns behagligt och välkomnande. Människor sitter på uteserveringarna årstiden till trots. I skidbutikerna lockar handlarna med glittriga skidställ och visirhjälmar. Och på gatorna släpar vissa fortfarande skidutrustningen efter sig påväg hem från backen. Den stereotypa bild av Alperna som vi alla (som sett Sällskapsresan 2 – Snowroller) omedvetet bär med oss besannas här, i positiv bemärkelse, innan vi ens tagit våra första svängar.

Natten faller sakta över dalen men det hörs från våra hotellrum att St Anton inte tänker vila än på ett tag. Vi sover ändå gott och vaknar i takt med att solens första strålar sakta letar sig över de mäktiga bergstopparna som omringar dalen. Vi är snabba upp, proppar i oss frukost och det dröjer inte länge innan vi står intill dalstationen av gondolliften Rendlbahn.

Vid det här laget har vi egentligen ingen aning om vart vi är eller vart vi är påväg, sådana detaljer känns överflödiga. Suget efter skidåkning har liksom tagit över och det enda som kan lindra den rådande abstinensen, om än tillfälligt, är helt enkelt att ta första bästa lift upp.

Backarna radar upp sig när trädgränsen passeras och det slår lock för öronen. Vi bryr oss fortfarande inte om att göra någon närmare analys kring vart i skidområdet vi befinner oss utan så fort vi når toppen drar vi igen pjäxorna, spänner hjälmen och hoppar i skidorna. Sen kör vi.
– Wiiihooou! Tjuter Martin när vi lägger första svängarna nedför branten.

”Efter att ha avverkat ett hundratal fallhöjdsmeter bränner benen så mycket att det nästan sipprar rök ut från fickorna på skidbrallorna och hjärtat pumpar frenetiskt för att hålla mjölksyran i schakt”

Nedfarterna är välpreparerade, det är glest med folk och vi kan låta skidornas svängradie bestämma farten ned. Efter att ha avverkat ett hundratal fallhöjdsmeter bränner benen så mycket att det nästan sipprar rök ut från fickorna på skidbrallorna och hjärtat pumpar frenetiskt för att hålla mjölksyran i schakt.

Några säsongare förklarar att vi befinner oss på Rendl, som de beskriver som en något lugnare del av skidområdet. Vi tackar för vägledningen och utforskar denna del av berget ända fram till lunch. 

Här finns backar som tillsynes passar de flesta samt en trevlig park med hopp som du kan ta dig an utan att bära superhjältedräkt. Denna sida av berget är med facit i hand perfekt för att starta den första skiddagen i St Anton.

Arlberg: St Anton, Lech, Zürs, Stuben och St Christoph

Efter lunch beger vi oss upp på motsatt sida av dalen och för första gången sedan vår ankomst till Österrike börjar vi snegla på en pistkarta.
– Det här är ett galet stort skidområde, säger jag till Martin som nickar instämmande.

Vi befinner oss nu mitt i kärnan av skidområdet St Anton. Det är stort, maffigt och fantastiskt. Vi dreglar över några tillsynes fina åk men vågar oss bara ut på en svänglängds avstånd från de markerade nedfarterna. Vi konstaterar gemensamt att vi måste anlita en guide som kan visa oss Arlbergs guldkorn på ett säkert sätt.

Sagt och gjort. Drygt ett dygn efter att tanken slagit oss hälsar vi på Markus Kärle, som är vår bergsguide för dagen. Blicken faller genast nedåt på texten ”Skischule Arlberg”. Hans blå jacka avslöjar arbetsplatsen och samtidigt som vår bergsguide ödmjukt presenterar sig själv och sina erfarenheter så glider en grupp peppade barn förbi, ledd av en lika peppad skidlärare med en likadan blå jacka, vilket vittnar om vilken bredd och kompetens skidskolan i Arlberg (som sägs vara världens äldsta skidskola) erbjuder sina gäster.

Under kommande timmar förstår vi faktiskt hur stort Arlberg och de fem skidområdena som man åker i på samma liftkort är på riktigt. Vi betar systematiskt av område efter område och varvar adrenalinstinna offpistrepor med långa skärande svängar längs transporterna mellan liftarna.
– We are now in Zürs, and are going to Lech. Förklarar Markus med en charmerande österrikisk brytning som bara en bergsguide kan bemästra.

Solen skiner, bergstopparna tindrar och allt vi tar oss an känns klyschigt nog helt underbart. Vi passerar under dagen flertalet mysiga bergrestauranger där entusiastiska soldyrkare lapar D-vitamin. Det lockar och ser oförskämt inbjudande ut men vi nöjer oss med en tveksam lunch bestående av mackor och frukt i förbifarten.

Från toppen av St Anton ner till Lech och Zürs

Under dagen tar vi oss upp i bergen med allt från toppmoderna gondoler till gamla rostiga stolsliftar och på vägen ned samsas glada barnfamiljer med freerideåkare från världens alla hörn. St Anton och Arlberg fascinerar, här finns mycket av allt, från den snävaste av ränna till den enklaste av barnbacke.

”Åket startar skräckinjagande med branta klippavsatser och relativt brant lutning men avslutas avslappnat med stora öppna fält med orörd snö och lagom sluttande terräng”

Dagens höjdpunkt var dock utan tvekan åket baksidan av St Antons högsta topp Valuga (2811 m.ö.h) som endast nås med guide och en klaustrofobiskt liten kabinlift. Åket startar skräckinjagande med branta klippavsatser och relativt brant lutning men avslutas avslappnat med stora öppna fält med orörd snö och lagom sluttande terräng. Man kommer ut i nästa dalgång där Lech ligger och väntar med sitt liftsystem.

Efter att vi tackat av vår guide börjar vi sakteligen att bege oss ned mot gatan där vi bor. Vi är helt slutkörda och kan inte låta bli att imponeras av barnens outtömliga energi när de leker och tjoar i alla knatte-världar och lekparker som vi passerar på vägen ned mot hotellet, trots att klockan är över fyra och de sannolikt spenderat dagen i backen precis som oss. Nästa gång kanske vi tar med oss våra egna barn hit? St Anton verkar ju uppenbarligen vara ett paradis för alla åldrar.

”Maten är fantastisk och den visualiserade kostcirkeln bestående av bratwurst och pommes som vi fördomsfullt förväntade oss känns plötsligt väldigt avlägsen”

Efter ett välbehövligt besök på hotellets spa-avdelning och en rejäl dos med snabba kolhydrater så är energinivån någorlunda återställd och vi kan tillslut avsluta dagen med en brakmiddag på hotellet. Maten är fantastisk och den visualiserade kostcirkeln bestående av bratwurst och pommes som vi fördomsfullt förväntade oss känns plötsligt väldigt avlägsen.

Efter tre härliga skiddagar måste vi (tyvärr) packa väskorna för att lämna Arlberg och våra höga förväntningar på detta skidområde, som vi tog med oss sedan innan, är uppfyllda med råge.

Stuben: 1000 effektiva fallhöjdsmeter

Förutom skön piståkning på Rendl och hårresande offpiståkning från Valluga så har vi också hunnit beta av det klassiska åket Star Wars, namngiven efter ventilationstunneln med det rymdlika utseendet (se filmen nedan). Star Wars hittar man i Stuben. Dessutom har vi i ärlighetens namn njutit till fullo av god mat, varma bad och ett fantastiskt bemötande på hotell Schwarzer Adler. 

 St Anton är på något vis essensen av alperna, mäktiga berg och gigantiska ytor i högalpin miljö kombinerat med en charmigt levande kärna i dalen. Jag hoppas på ett återbesök inom en snar framtid!

Ski Arlberg

  • Preparerade nedfarter: 305 km
  • Längdspår: 70 km
  • Antal liftar: 88 st
  • Antal skidskolor: 13 st i Lech/Zürs, 1 st i Stuben och 37 st i St. Anton
  • Högsta punkt: Valluga 2811 meter över havet

Mer information på austria.info

Fler reportage från Arlberg, yes we have! 

Sponsrade inlägg är en del av Freerides annonserbjudande. Inläggen är framtagna tillsammans med kommersiella samarbetspartners. Om du har frågor kring sponsrade inlägg, hör av dig till annons@freeride.se
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.