The North Project
Oskar Enander, Stephan Drake och Mark Smith är herrarna bakom The North Project. Hör Oskar och Mark berätta om projektet och se också inspirerande bilder från en av världens finaste platser – Haines, Alaska.
Vad vill ni visa upp med The North Project?
Framförallt så vill vi visa upp det vackra Haines och den frihet som det ger en.
Vilka står bakom projektet och hur uppkom idén med The North Project?
Det började egentligen 2005 när jag (Oskar Enander), Mark Smith, Stephan Drake från DPS Skis och vår polare Gavin Cummings bestämde oss för att köra från Colorado till Alaska med våra skotrar på släpet och försöka hitta bra skidåkning med hjälp av skotrarna hela vägen upp. Detta blev sedan en fotobok, The Powder Road.
Efter det har jag alltid återvänt med Mark och Stephan till Haines i Alaska någon månad per vinter. Mark, som fotat stillbilder innan, sålde sin kamera och köpte en filmkamera för två år sedan. Han började följa med mig när jag fotade med bland annat Free Radicals men filmade även mycket själv med Stephan och där började väl iden med The North Project på riktigt.
Hur har processen sett ut från idé till färdig produkt?
Hur har ert crew sett ut?
Grundcrewet alltid varit jag, Mark och Stephan. För två år sedan kom Sebastian Garhammer, Jon Larsson och Per Huss till Haines men eftersom Per tyvärr skadade sig illa blev det en plats över och Mark hoppade in och filmade. Förra året var Sebbe med oss hela tiden och då var även två schweiziska snowboardåkare med i crewet, Bimba Bernasconi och Stefan Gasser.
På många sätt kan man likna det med att skriva ett brev. Med det menar jag att de motiv som får dig att sätta pennan till pappret ändras så fort du börjar skriva. Idéer och känslor kan ha många lager som inte kommer fram förrän du försöker att uttrycka dem. Jag tror det stämmer väldigt bra när man redigerar en film.
Det tog tre personer för att starta projektet och mer än åtta för att avsluta det, så jag tror att den största påverkan på processen har varit samarbete.
Var har ni spelat in The North Project?
Egentligen är Haines det enda stället vi varit på men eftersom vi kört den långa vägen upp från Oregon, genom Kanada upp till Haines ett par gånger har det även blivit stopp på små hålor där det funnits möjlighet att ta sig upp med skotrarna.
Finns det några planer på att bygga vidare på projektet?
Jag skulle verkligen vilja det. Det är alltid svårt att behålla kemin för att producera bra material om någon faller bort. I oktober hade vi en stor vernissage i Portland där Mark bor. Jag ställde ut 27 bilder från våra år i Haines och Mark hade premiär på sin film. Det gick över förväntan och folk var väldigt glada och imponerade av vad vi lyckats göra men det kändes samtidigt som detta var lite av en avslutning för Mark för den här gången.
Mark, som är en mycket viktig del i gänget och har en förmåga att alltid kunna motivera folk i de mest knepiga situationer, började segla för två somrar sedan och har nu köpt en 36 fots katamaran. Nu planerar han och hans fru att segla jorden runt med. Resan börjar nästa månad och jag vet inte hur länge det kommer ta för dem innan de är tillbaka men jag misstänker att jag inte kommer se Mark tillbaka på snö igen på en eller två säsonger.
Som det ser ut nu kör jag och Stephan på i liknande stil i april med lite nytt folk men det blir knappast samma sak utan Mark.
The North Project i bilder:
Det här är de första bergen man ser efter att man har lämnat iskalla Whitehorse i Yukon och vägen i förgrunden är början på det högalpina passet som tar dig till Haines.
När vi stannade för att ta den här bilden hade vi kört i 60 timmar eller mer från Vancouver. Det var en av de kallaste nätterna jag kan komma ihåg. När jag höll på att fixa med stativet och kameran frös mina fingrar så snabbt att det var svårt att fixa inställningarna på kameran men det vara bara att bita ihop för att ta vara på det fina månljuset.
Vi var inte de enda som använde skoterleder till våra pillowåk. Snödjupet gjorde det väldigt svårt för älgarna att ta sig fram så vi träffade på dom ganska ofta på de hårdpackade skoterspåren. Vi körde sakta mot älgen men den visade tillslut vem det var som bestämde på denna leden. Här är det Stephan Drake som fattade vinken och lät älgen göra sitt.
För två säsonger sedan flög jag och Mark in till en zon som heter Too Short med Sebastian Garhammer och Jon Larsson och blev avbrutna två gånger av hängdrivor som gav vika. Under vårt första försök förlorade vi nästan vår vän och guide Rob Liberman. Han höll på att leta efter en säker väg in till Jons åk när en hängdriva stor som ett hus rasade. När all snörök hade lagt sig såg vi att drivan tagit med sig all snö på hela bergsidan där Jon skulle åka och Rob var borta.
Mark och jag hade blivit avsatta med helikoptern på en läskig barbie och kunde inte röra oss. (”barbie” är platsen där filmare och fotograf står för att få bäst vinkel för att filma åket. Oftast på en motsatt topp eller bergsrygg)
Vi stod på en 1×1.5m avsats med ett 400m stup bakom oss och ett brant stenigt face framför oss. Vi kunde inte hjälpa Rob och inte Seb heller eftersom han var för långt bort.
Efter att ha försökt få radiokontakt länge med Rob svarade han tillslut att han drogs med hängdrivan men fastnade i ett hål fem meter längre ner, hans ryggsäck räddade honom. Han satt fast i midjan och dinglade med benen i luften men på något sätt lyckades han ta sig upp igen.
För att göra saken ännu värre började molnen komma in snabbt och gjorde det omöjligt för helikoptern att komma och hämta oss. Övernatta på våran barbie var det sista jag ville göra så när molnen lättade några minuter kom vår pilot Al och hämtade oss.
En vecka senare kom vi tillbaka och en till hängdriva rasade. Denna gången var det Sebs linje som rasade när han blev avsläppt med helin. Vi packade genast ihop och åkte aldrig tillbaka till denna zonen.
Jag tog den här bilden under en veckolång storm i mars 2007. När de stora snöstormarna tar över Haines är det vanligt att bli lite rastlös i väntan på blå himmel och stabil snö. Mosquiti Lake är den perfekta lösningen på den klassiska down day-tristessen. Allt man behöver är en snöskoter. Några av de bästa minnena från Haines är när vi körde runt på sjön i bottenlöst puder med full gas utan att vara rädd att köra in i något.
Känslan man får när man gör en perfekt pudersväng på skidor kan man få på en skoter också. Pudersvängar i 70km/h med en skoter är kanske det bästa botemedlet på downday-depression.
Caffeine är som en stor amfiteater där åkarna kan köra snabbt och hårt eftersom out runnet sakta blir flackt och inga större faror finns. Jon Larsson körde den här linjen i bottenlöst puder och varannan sväng försvann han in i ett moln av snö.
Jag fotade från sidan av åket uppe på en ridge och fick sedan ett riktigt bra åk ner själv.
Mannen som håller i pistolen är våran hyresvärd, mekaniker, meteorolog, problemlösare och spirituell rådgivare. Hans namn är Bruce och detta är en sann historia: Bruce studerade till klassisk kompositör på Julliard. Han tog examen och bestämde att han inte ville komponera symfonier. Han började plugga juridik på Lewis & Clark, tog examen men bestämde sig för att han inte ville jobba med det. Bruce flyttade till Alaska, köpte en fiskebåt och har nu fiskat i 35 år. Han är prototypen av en Alaska-bo och jag tror Alaska är det enda stället som kan hushålla honom.
Om jag mins rätt så håller Bruce på att lära Garhammer hur man överlever en björnattack.
Den här bilden är från inspelningen med Rage Films för filmen Enjoy. Vi var två fotografer så en fotade från marken och jag i helikoptern. Vi hade tre åkare på samma face. Jamie Pierre och Daron Rahlves droppade in först och blev båda mer eller mindre tagna av laviner men klarade sig bra. Vi funderade givetvis på att sluta men Reggie Crist som var sist övertygade oss att vi skulle fortsätta.
Han är en av de mest erfarna och ödmjukaste åkarna jag fotat i Alaska och han vet vad han gör. Jag kommer ihåg han säga på radion: ”Det kommer med 99% säkerhet släppa men jag vet exakt var jag ska åka och har en säker plan”. Precis som han sa släppte det men hans plan funkade till 100%. Han började med att köra rätt ner i fallinjen för att få fart att skära av det första hängande fältet. Han höll sig hela tiden till skiers höger under drivan och skar av del för del.
Det är imponerande att se någon köra med så mycket kontroll när så mycket snö är i rörelse men samtidigt väldigt skrämmande när hela berget lever och en åkare kan snabbt framstå som så liten och maktlös.
Jag kommer ihåg att vi kollade på detta facet 2005 när vi kom till Haines Pass första gången. Det var ingen som körde det då för vi var mer inställda på andra grejer. Två år senare den 20:e april körde vi upp till passet, som också var vår sista dag i Haines den säsongen. Förutom en hike på tio minuter lyckades vi köra nästan hela vägen upp till toppen av åket med skotrarna.
Stephan hade stenkoll på sin linje som han rekat nerifrån men jag kommer ihåg att vi snackade på radion när han var på toppen om hur han bara såg någon meter framför sig och sedan var det konvext och brant så man bara såg glaciären längst ner i botten av hans åk.
Foto: Oskar Enander
