Urspårad miljöresa till Riksgränsen

Smutsigt och miljöbelastande är flyget med nuvarande bränsle, men ur led är stundtals den svenska tågtabellen. Häng med på en skidresa till Riksgränsen. En färd med grönt uppsåt mot vår fjällhöga nord som slutade med ett halvdant resultat.

PLONG! Nytt SMS i mobilen. Tar blicken bort från landskapet utanför bussrutan strax söder om staden på väg in mot Göteborgs centralstation. Meddelandet är från Statens Järnvägar. SJ låter berätta att mitt tåg till Riksgränsen är 35 minuter försenat och att avgången norrut också har bytt spår. Transfertimmen på Stockholms centralstation har därmed krympt till 25 minuter. Men nära en halvtimme för att hoppa av Göteborgståget, få med packning och skidor över till nattåget mot fjällen ska väl inte vara några problem eller? Knoppen tänker att det är lugnt, resterande kroppen gör annorledes – pulsen ökar, ögonen stirrar intensivt ut ur bussfönstret och händerna fingrar lite ängsligt på skidorna som vilar mot resväskan.

Dagen efter åker vi fram till Nordalsfjäll i Riksgränsen. Här har friåkande hjältar tampats i världens kanske mest legendariska big mountain-tävling som gått varje vår sedan 1992. Xtreme Verbier är en tonåring i jämförelse. NM är en institution i Skidsverige och här framför oss ståtar fjället som är slagplatsen med tävlingsface som Ravinen, Sadeln, Insteget och Branten. Vi står nedanför Sadeln där kvalet till NM ska gå om ett par dagar. Det är en vägg och inget mindre. I år 2017 ganska oklippig eftersom det är ett bra snöår. Just Sadeln är noga utvalt som kvalface eftersom det är brant och utmanande, samtidigt som det är mindre exponerat och ett fall innebär lägre skaderisk och betydligt färre potentiella klippsmällar än några av de andra alternativen.

Vi lägger oss på en lugnare nivå än Nordals. Loopar den nedre sittliften och åker ”Branten”, inte att förväxla med tidigare nämnda Branten på Nordals, fem gånger på raken. Ett för oss passande två meters-drop uppenbarar sig och vi kör på trots att snön är knaggligt hård. Det har regnat dagarna före och omfrusen snö är ungefär lika skönt för skidbelagen som omfrusen glass är för gommen. Ett ljus som halvt om halvt skulle kunna betraktas som flatljus sänker också både tuffheten och farten i åkningen. Efter en god, men prisdiskutabel, lunch bestående av falafelburgare och läsk för 95 kronor på caféet Nordals kommer solen fram och hela fjällmiljön blir så där gnistrande vit och inbjudande.

Tillbaka till Nordals går vi upp i ravinen. Det är en lätt hajk. Många har gått före oss och vi nyttjar trappstegen som bildats i snön. Vyn västerut mot Rombakstøtta och topparna kring Narvik är norsk standard, det vill säga fantastisk. På andra sidan gränsen – i vanlig ordning – blir fjällen lite högre, lite brantare, lite vackrare. Flatljuset kommer tillbaka och från toppen av Nordals ser vi inte mycket längre än den lilla statyett som är rest på toppröset till NM-arrangören Robert Gustafssons ära.

I åket ner mot Sadeln är snön stenhård. Det är en gigantisk isrink tiltad alldeles för mycket för att det ska kännas kul att bränna ner. Vi fegar oss ner för Sadeln och åkare vidare längre ner i systemet. Skiddagen avrundar vi med en pizzabuffé på Lappis som ligger mitt emot hotellet på andra sidan tågrälsen. 110 kronor, plasttallrikar och pappmuggar. Att folk viker upp sin plånbok och går på det dyrare alternativet Meterlogen börjar jag långsamt förstå inte är så konstigt. En annan variant är att köpa proviant på ICA och äta kall mat helt sonika.

I bastun på hotellet summerar vi en episk skiddag i Riksgränsen, trots lite flatljus, halvkass snö, och icke prisvärd mat så är vi igång. Vi har åkt av oss. Laddar för mer egen åkning. Laddar för att se Sveriges, tja faktiskt några av världens, bästa friåkare tävla. Vi pratar om en skiddag i ”Gränsen”, en skiddag som höll på att gå om intet. Några veckor tidigare fanns nämligen en miljövänlig reseplan som sedan fick förhinder.

Då såg jag hela tågresan framför mig innan den ens hade börjat – känslan, stillheten, och det medvetna, smarta och lite djärva valet. Ett försumbart negativt miljöavtryck med 3,8 gram koldioxid. En vindlande lång tågresa full av goda intryck. Svenska städer och landskap som svischade förbi utanför tågfönstren. Över tjugo timmar längs rälsen från Göteborg till Riksgränsen och vår fjällhöga nord i början på maj. Det goda samvetet som skulle sprida sig i varenda cell i min kropp. Första andetaget i den friska vinterluften när jag skulle kliva av perrongen precis utanför hotellet och liftarna i Riksgränsen. Ett klimatsmart, fräscht och modernt sätt att resa till skidåkningen. Goda, gröna tankar.

Men det fanns också annat i min föreställningsvärld – den nära nog dygnslånga tågresan skulle inte bara ägnas åt ensliga, filosofiska och eskapistiska mentala utsvävningar. Åh nej! På tågresan går det med ett flexibelt jobb finfint att få in några avlönade arbetstimmar. Internet skulle kanske inte vara stadigt hela vägen. Jag stuvade därför digitalt undan ett par-tre lite mer tidskrävande arbetsuppgifter på laptopen som alla skulle fungera att göra offline.

”Man skulle kunna åka tåg till Riksgränsen från Göteborg exakt 73 400 gånger för att uppnå de nära trehundra kilo koldioxid som motsvarande flygresa skulle orsaka. Tåget är ett klimatsmart, fräscht och modernt sätt att resa till skidåkningen.”

1 795 kilometer enkel väg är det mellan Göteborg och Riksgränsen. En sträcka som alltså ger ett utsläpp på knappt 4 gram koldioxid om man väljer tåget. Man skulle kunna åka tåg till Riksgränsen från Göteborg exakt 73 400 gånger för att uppnå de nära trehundra kilo koldioxid som motsvarande flygresa skulle orsaka. Fortfarande nöjd med dessa miljösiffror klev jag in på centralstationen i Göteborg. Ryggsäck på ryggen, rullväska i höger hand, och skidorna över axeln. Och så en svag förnimmelse av att att tåg i Sverige inte går att lita på.

– Nej, du kan inte boka om till detta tåg. Det är fullt, säger tågvärdinnan på perrongen.
Den kvickt påkomna planen att boka om till det tidigare Stockholmståget går om intet. Konduktören fortsätter:
– Det är Depeche Mode-konsert i huvudstaden, alla ska dit!, förklarar hon.
– Ska inte alla till NM i Riksgränsen?, frågar jag med min snävt skidrelaterade Sverigebild.
– Va? Vart, vad säger du?, replikerar hon.
– Nej inget, det blir nog en bra konsert! Enjoy the silence!, säger jag och går och väntar på mitt försenade tåg.

Väl på mitt tåg är det svårt att slå förseningen ur hågen. Den dryga halvtimmen som tåget är försenat från början blir nämligen längre och längre för varje gång som konduktörerna ropar ut ett nytt meddelande i högtalarsystemet. I Katrineholm är vi 65 minuter försenade och det innebär att nattåget mot Riksgränsen kommer att rulla ut från Stockholms central 6 minuter före mitt tåg har kommit in. Det går inte. Nu finns det ingen diskrepans mellan knopp och kropp längre. Hela tågresan till Riksgränsens arktiska natur och skidåkning håller på att spåra ur.

Ringer mitt resesällskap Johan som ska hoppa på i huvudstaden.
– Vad ska vi göra?, frågar jag.
Vi diskuterar möjligheten att ta nästa nattåg som går strax före elva på kvällen.
– Fast då kommer vi fram på eftermiddagen i Riksgränsen, invänder Johan.
– Mm, då missar vi en hel dags skidåkning. Det går inte. Går det något flyg?
– Vänta jag kollar, säger Johan.
Tio minuter senare är allt löst. Ett par timmar senare är vi uppe i luften, växthusgaserna som SAS-plantets motor spottar ur sig bakom oss medan vi flyger fram på 10 000 meters höjd mot Kiruna försöker jag samtidigt förtränga som försvara. Min skidåkning var i fara. Det var SJ:s fel (men snällt att jag fick pengarna tillbaka för tågbiljetten och därmed kunde finansiera mer än halva flygbiljetten). Vad ska en enkel skidåkare göra när hen ställs inför den direkta intressekonflikten mellan skidåkning och miljö?

”Växthusgaserna som SAS-plantets motor spottar ur sig bakom oss medan vi flyger fram på 10 000 meters höjd mot Kiruna försöker jag samtidigt förtränga som försvara. Min skidåkning var i fara.”

Jag är knappast ensam om att ha ett lite ansträngt förhållande till miljöfrågan. Som medmänniska, förälder, skidåkare vill man gärna ta ett ansvar för sina egna utsläpp. Hur kan jag minska mitt CO2-avtryck? Samtidigt känns det personliga ansvar stundtals – för oss som inte funnit moraliska, identitetsmässiga och ideologiska drivkrafter – i det stora hela lite futtigt. Jag är en av 10 miljoner svenskar. Jag är en av 750 miljoner européer. Jag är en av jordens 7 592 miljoner människor. Vilken roll spelar mina små val egentligen?

Vi har en bil i hushållet (de flesta av våra grannar har två, minst), jag har inte ätit en bit kött på 20 år (tack Dennis Lyxén för inspirationen), i vårt hus har vi installerat en effektiv bergvärmepump, vi betalar några kronor extra på elräkningen för att denna skall vara från förnyelsebara källor. Jag cyklar vid okej väder räser- eller elhoj till kontoret, åker buss när det regnar och är för ruggit, tar bil när jag måste på grund av något ärende. Någorlunda score på miljökortet så långt.

Sedan kommer vi till det där som skaver lite mer, precis som för de flesta andra människor i världen som har resurserna, flyget. Detta året flög jag till Bodø i Nordnorge för fantastiska toppturer, till södra Frankrike två gånger för vin, bad och solsemester, långflyg till Sri Lanka för en surfresa, till Zurich för en episk flerdagars tur i hyttor mellan Andermatt och Engelberg. Fem flygresor på bara ett år, en siffra som nu alltså växte till ytterligare en, trots ett gott grönt uppsåt om att åka tåg.

Nämnda flygresor står för ett koldioxidutsläpp på över två ton. Om vi svenskar ska ta vårt ansvar för att nå FN:s 2-gradersmål till år 2050 bör utsläppsnivån per invånare vara cirka 1,7 ton koldioxid per år. Så redan innan jag satte mig på sista flygresan ned till Schweiz och Alperna (273 kg CO2 t/r) var min beskärda årliga ranson av växthus-emissioner överfull. Och då var inte ens mina vardagliga utsläpp inräknade!

FN:s klimatpanel har åt alla och envar tecknat ett nätt och fint litet fotavtryck i sanden på 1,7 ton koldioxid. Detta år, precis som många andra tidigare år, kom jag mot det fotavtrycket och stampade ner ett smutsigt stort kolindränkt dinosaurie-fotsteg. 11 ton växthusgaser släpper vi ut per person och år i Sverige, räknat konsumtionsbaserat på koldioxidekvivalenter, en siffra som faktiskt legat stabilt sedan 1993. Ett ohållbart sätt. En livsstil som får klotets klimat att brisera på sikt.

Efter en god natts sömn på hotellet i Riksgränsen vaknar vi till en ny skiddag. Transporten till Riksgränsen är avklarad, emissionerna utsläppta och nu återstod bara som ett någorlunda grönt alternativ att exempelvis pröjsa 600 kronor till Fly Green Fund som utvecklar fossilfritt biobränsel för den 1,5 timmar långa flygningen mellan Arlanda och Kiruna eller att betala 94,25 kronor i klimatkompensation med så kallad Gold Standard certifiering via Klimatkompensera.se, eller direkt i appen OneTonneFuture med swish där 1 ton kostar 125 kronor. Hemresan om tre dagar är dock redan bokad och SJ har ännu inte skickat några försenings-SMS, tänker jag medan vi strosar genom hotellets korridoren mot frukosten i restaurang Lapplandia.

Vyn ut över fjällandskapet mot Torneträsk från frukostbuffén är något helt annat än vad vi ser till vardags hemma. Kommer mitt flygande runt om i världen göra att mina barn år 2035 inte kommer att kunna sitta här i tjugoårsåldern och se snöiga berg och en istäckt sjö allra längst upp nordväst i vårt land? Liftarna rullar igång först vid nio så det är ingen panik, tankar och samtal kring miljö, skidåkning och moraliska val hinner rinna i sakta mak vid frukostbordet och den första kaffekoppen hinner få sig både påtår och tretår.

Det har snöat under natten. Men det blåser hårt västligt så vi drar oss bort till Nordalssidan och tar släpliftarna där och njuter den inblåsta och skyddade nysnön. Sen kommer solen kring lunch, precis som igår, och vi åker fortare och hårdare. Vi lättar högre och högre på de små ojämnheterna och allt känns roligare, tryggare och bättre. I Apelsinklyftan – på väg mot lunch på hotellet – blir vi fasthållna av hängdrivan som vi tar en flygfärd ut i från. Jag kraschar, men går upp igen och står andra försöket. Den lilla kicken ger oss sedan fart ned till lunchen.

Efter lunch driver vi planlöst i systemet. Borta på Nordals och Sadeln kryllar det nu av folk som rekar, dropar och testar svängar inför morgondagens kval i den 26:e upplagan av NM. När vi kommer hem efter att liftarna har slutat snurra är hotellet fullt med NM-folk, det hålls åkarmöten och snackas i lobbyn om säsongen som har gått, vem som vinner NM och vem som vinner den efterföljande banketten. Det kryllar av svenska skidkändisar från friåkningssvängen. Alla är där känns det som. De rutinerade och internationellt erfarna åkarna Evelina Nilsson, paret Reine Barkered och Jackie Paaso (båda dock skadade och hänvisade till domarbåset), Kristofer Turdell och nyinkvalade FWT-åkaren Carl Regnér. Norska puckelstjärnan Hedwig Wessel är där. De svenska lovande unga åkarna är också där – David Deliv, Fabian Omne, Nisse Wersén, Moa Wärvik med flera. Medieprofilerna Julius & Björn är där för att sköta mikrofonerna.

Det blir minnesvärda skiddagar i Riksgränsen. För oss som inte tävlar är NM-dagarna faktiskt ganska underbara. Pisterna och offpisten ligger – förutom Nordalsfjäll då – orörda eftersom alla är på tävlingen. Det fylls på med lite mer snö under tävlingsdagarna och även om det är galet underhållande att kika på tävlingen, så är det lika magiskt att själv släppa på i ett folktomt skidsystem i Riksgränsen.

Tåget hem går i tid, prick 16.04. Det är krypavstånd från hotellobbyn. Sovvagnen är gammal, det finns inget Wi-Fi och mobiltäckningen på tågsträckan till Stockholm är ungefär lika tät som en schweizerost. Går till bistron och köper en vegetarisk gulasch i plastlåda, kaffe och muffins och det blir en hundring jämt. Tåget är tomt, lika ödsligt och stillsamt vackert som de fjällvidder vi sveper förbi på vår väg från Riksgränsen, via Björkliden och Abisko mot Kiruna i öster. Offline går stressen ner. Sitter och bara tittar ut en långt stund. Hur ofta tar man sig tid till det annars?

I sovkupén får jag sällskap av en äldre herre. Han är snäll och berättar utan att jag frågar att han ska till Växjö. På natten, kring fyratiden, går han ut på toaletten och gubbkissar men glömmer att ta med sig kortnyckeln ut. Han knackar på dörren. Jag ligger i överslafen, den äldre herren har bädden längst ned. I mitten har klivit på en medelålders herre i Nattaavara nära Gällivare och jag tänker att han ska låsa upp, eftersom han når låset, vilket jag inte gör från överslafen.
Det knackar igen. Ingen öppnar.
Det knackar igen, försiktigt trots uppenbar frustration att vilja komma in och sova vidare.
Ingen öppnar.
Vid sjunde knackningen kommer det livstecken från mellanslafs-slöfocken och han ropar:
– Du är fel!, med svaret från andra sidan:
– Nä, men jag glömde nyckeln.
–Jaha, då så, varför mellanslafs-herren låser upp och ber om ursäkt.

Det är ingen ihållande sömn på nattåg, inte för mig i alla fall. Man sover helt okej, vaknar till rälsens dunkande ljud ibland. Tåget kränger, som om man vore på ett förlisande Titanic. Funderar på om det är bekvämare en flyget? Man slipper transfer till och från flygplatsen, i vart fall i fallet Riksgränsen. Man slipper säkerhetskontrollen. Man slipper förklara vad en lavinryggsäck är. Men på tåget väljer man inte vilka andra som hamnar i ens ligg eller sovkupé. På flyget väljer man inte heller, men det är å andra sidan överstökat på 1,5 timme. På tåget finns dock andra friheter – du kan strosa ut till bistron om sällskapet i kupén börjar tära. Man kan sätta sig på en av alla, vanligtvis, lediga sittplatserna i någon annan vagn.

Funderar lite på klimatfrågan och det dåliga samvetet. Det viktiga är att man går åt rätt håll, det är svårt att själva minska världens alltför höga utsläpp. Varför fastnar vi så ofta i att försvara oss på olika sätt, relativisera problemet? Om man flyger ena (halva)vägen till Riksgränsen från Stockholm till Göteborg och åker tåg hela vägen hem från Riksgränsen till Göteborg, då har man mer än halverat sina utsläpp till 157 kg jämfört med att flyga bägge vägarna som släpper ut 389 kg koldioxid. Det är väl ett steg i rätt riktning eller?

Tåg, flyg och utsläpp
CO2-utsläpp tåg Gbg-Riksgränsen t/r: 0,0075 kg (7,5 gram)
CO2-utsläppt flyga Gbg-Riksgränsen: 389,08 kg (389 080 gram)

CO2-utsläpp ”den urspårade resan” ovan:
tåg Göteborg-Stockholm, flyg Sthlm-Riksgränsen,
tåg hela vägen hem Riksgränsen-Göteborg: 156,79kg

 

Verktyg för uträkningar
SJ:s miljökalkyl på Facebook
FN-organet ICAO:s miljökalkyl
Vattenfalls app OneTonneFuture

Klimatkompensera med så kallad ”Gold Standard” kan du göra hos:
direkt i appen OneTonneFuture, tricorona.se, myclimate.org, climatecare.org

Stötta utvecklandet av bioflygbränsel?
Kolla svenska initativet ”Fly Green Fund” där 400 kr räcker för en timmes fossilfri flygning.

Noteringen om Nedre Stolsliften i Riksgräsen: Den Nedre Stolsliften i Riksgränsen är trasig sedan början av denna säsong 2019. Den senaste prognosen som kom 14 april från ägarna Laplan Resorts är att man får igång liften i början av maj, mer om detta läser du här. Artikeln ovan är skriven efter en resa vintern 2017. 

Text: Anders Wingqvist
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
Logga in för att kommentera
Bli medlem Logga in Logga in med Facebook

  1. tallhage
    0
    tallhage | 2019-05-12 15:48          

    Ledsen att vara en glädjedödare men hur du kunde hå från att ha klimataspirationer med din resa till att tycka att trade offen några timmars skidåkning kontra 73400/2 tons koldioxidutsläpp är helt okej gör det svårt att ta dina klimataspirationer på allvar.

  2. kappakomplett
    0
    kappakomplett | 2019-04-24 12:26          

    Göran Kropp var före sin tid när han cyklade från Sverige till Everest. På hemvägen hade han sällskap av Renata Chlumska vilket, på grund av visumkrångel, ledde till att de var tvungna att ta tåg en del av sträckan tillbaka till Stockholm.

  3. AndersWingqvist
    2

    @Vattendroppe Oh, tack där!
    @Heddious Tack tack! Det är kul att blanda både känsla, fakta och reportage ibland. Roligt att du gillade det!
    @ella_swan94 Du har helt rätt där när det gäller siffrorna! Och jag hade helt fel när jag säger halvera, har korrigerat detta i texten och skrivit ut räkneexemplet i faktarutan så att det blir tydligt. Ökningen av utsläpp CO2 blir nära 21 000 gånger värre, när man istället för att åka tåg Gbg-Sthlm och Sthlm-Riksgränsen t/r, byter ut som denna resa, en av sträckorna Sthlm-Riksgränsen till flyg istället. Och kör man flyg hela ena vägen är det som du säger över 70 000 gånger mer utsläpp.
    Men vilket perspektiv man ska utgå ifrån är kanske lite knivigare och inte lika självklart, det går ju att resonera lite olika där vilket jag försöker mig på i texten.
    Hur som helst är tåget sjukt bra när det går i tid och fungerar! Vi åkte hela familjen t/r Åre veckan före påsk med dagtåg och det var både kul och smidigt för både oss vuxna och våra två kids. NM 2018 rullade tåget från Gbg-Gränsen utan försening och då gick det också fint.

  4. Vattendroppe
    0
    Vattendroppe | 2019-04-23 20:05          

    Hur är det med kart-kunskaperna? Det är väl ändå Vuoiddasriida och inte Vassitjåhkkå på bilden? ;)

  5. Heddious
    0
    Heddious | 2019-04-23 19:35          

    Tänkte bara säga att jag gillar hur texten är skriven, bra mix av siffror och fakta och intryck.

  6. ella_swan94
    2
    ella_swan94 | 2019-04-23 15:25          

    Du kanske har halverat utsläppen jämfört med flyg i båda riktningar, men du har inte bara dubblat utsläppen jämfört med tåg i båda riktningar. Nej, du ökade utsläppet (enligt din egen info) med 73 000 gånger. Snyggt.