Vänstersvängar i Sölden

Sölden är förknippat med Alpernas bästa försäsongsåkning uppe på glaciärerna för alpina landslag och Österrikes starkast pumpande after ski. Freeride letade istället efter puder och jibbs i den klassiska och snösäkra skidmetropolen.


Ett soligt Sölden hälsar oss välkomna
Foto: Martin Åkesson

När man kommer med ett nyligen rehabiliterat knä till en ny skidort vill man vara vän med berget. Snälla Moder Sölden, håll allt flatljus borta för jag vill inte bli överraskad av en puckel, jag vill inte ha felskär och jag vill helst inte krascha första dagen. Så det är en ödmjuk och tillmötesgående svensk som vaknar upp på Gasthaus s’Jechlas i utkanten av Sölden den första morgonen. Och gör sig direkt till ovän med husfrun som kommer på svensken med att bära ner hela skidutrustningen från rummet efter frukosten. Jag skippade skidrummet vid ankomsten kvällen innan. Jättedumt, givetvis. Hon som nyss gjorde så gott kaffe till mig vid frukosten, är nu ledsen. Jag ber om ursäkt och slinker ut.

Den korthåriga österrikiskan i biljettkassan vid Gaislachkogl-kabinen är nästa möte med Sölden. Liftkorten som ska ligga färdiga att plockas ut för ”die Skandinavischen press team” finns inte där. Detta är inte alls bra. Jag är inte i fas med Sölden på någon front så här långt. Men några telefonsamtal senare löser det sig och vi tar liften upp över 3000 meter. Till tunn luft som är 20 grader kall och med berg insvepta i dis.

Med dominerande vänstersvängar i åkningen från toppen Gaislachkogl styr jag ganska omgående över till Giggijoch som är hubb i den högra delen av Söldens skidsystem (sett från pistkartan). Här tränger solen igenom och Söldens patenterade autobahn-breda pister säger ett stort välkommen. Det är lördag förmiddag och långt ifrån mycket folk uppe på berget. Jag känner mig välkommen! Och hittar rytmen på skidorna efter några vändor upp och ner.


Martin Åkesson lägger en sväng med Sölden-by som vacker fond

Jag har alltså blivit vän med Moder Sölden och åker nu med lika mycket kraft i både vänster



– och högersvängar. Inleder en gondolfärd upp mot Rettenbach-glaciären i hopp om lite brantare åkning. Vid första anblicken är det lite av ”allt eller inget” här i det högalpina Sölden. Det lutar mest i blå och röd ton (precis som längre ner i systemet) ända tills det blir brant. Då blir det brant på riktigt – trångt och exponerat. Ingen match vilken annan dag som helst så klart (eller ja…) men nu nöjer vi oss med att hika en liten bit åt skiers left från bergsstationen av stolsliften Rettenbackjoch. Pistkartan säger puckelpist men idag bjuds det här på riktigt ett fint puderåk i knädjupt. Ett litet avbrott bestående av en haj och en framåtvolt kan inte stoppa mig. Jag är varm i kläderna, knät håller och allt går utför på rätt sätt.

Sölden stoltserar med tre bergstoppar på över 3 000 meter inom sitt liftsystem. Det är Gaislachkogel (3058 möh), Innerse Schwartze Schneid (3370 möh) och Tiefenbachkogl (3309 möh). De tre kallas för Big 3 i ortens egen liftkarta. Några rovdjur till toppar är det kanske inte (redaktionen antar att begreppet snyltar på uttrycket The Big Five som är samlingstermen för Afrikas fem mest åtråvärda bytesdjuren för jägare, alltså lejon, leopard, afrikansk elefant, afrikansk buffel och vit noshörning). Men framför allt nerför Gaislachkogl går det inte att missa vilka exponerade, fina åk som ändå finns för den som vill.

Tiden
går fort och liftarna börjar stänga. På väg ner till dalen efter den första dagens åkning, väljer vi därför den långa transporten som slingrar sig ner genom Rettenbach Tal som är den dal som skär igenom systemet och skiljer Gaislachkogl från Giggijoch. Lite som klyftan mellan Whistler och Blackcomb – tror jag först. Men så är det ju inte alls.  Detta är inte dead end i en snårig bäck. Här finns istället öppna snöfält i lite mer lutande terräng på båda sidorna som ser väldigt fina ut. Alla åken mynnar ut på den transportsträcka där jag nu givetvis susar fram; fattig på höjdmeter som jag är när jag skulle behöva dem (höjdmetrarna alltså) som bäst. Jag hinner tänka både att ”det tar vi imorgon” och ”här skulle jag inte vilja dra en lavin över söndagsåkarna” innan vi är nere i dalen.

Nästa morgon väcks vi av blue bird. Det är strålande väder och lång kö upp i liften. Det är alltså bara att zippa upp jackor och dyligt och göra sig bekväm i pjäxorna. Sölden är en av Österrikes populäraste orter och det märks en sådan här dag. Det alltid lika tvärsäkra testet i liftkön på hur många som åker offpist på orten faller väl ut. Folks många undrande blickar på våra breda skidor skvallrar om att vi kommer att få vara ganska ensamma dit vi vill styra. Från bergsstationen av Gaislachkogl-gondolen håller vi skidåkarens höger och tar oss ner i grytan Wasserkar som vi spanat in från färden upp. Vi har gondolen snett ovanför till vänster när vi tar oss nedför.


Långt där nere bor jag. Men så länge det är såhär bra väder åker inte jag hem

Det är skönt att inte se några pister längre
. Svängarna blir större och precis när det börjar flacka ut kommer mjölksyran som ett ganska skönt kvitto på att man är igång på riktigt.

Vi håller hela tiden höger och skråar ut ovanför sittliften Heidebahn; vi ska ner mot Venter Tal som ligger i skidsystemets vänstra utkant. Här ligger massvis med orörd snö. Terrängen består av många, rullande ryggar som det är kul att ta lite luft över. Det är inte brant men lagom lutning för stora ”fräsarsvängar”. Vi spenderar en del tid här av förklarliga skäl. Och när energin är slut sladdar vi ner till backrestaurangen Heidealms solaltan. Jag gillar verkligen den här delen av Sölden och då inte bara för offpistlinjerna ner mot den vackra dalen. Här finns fler personliga serveringar som är en ganska skön kontrast mot de nybyggda och fräscha servicekomplexen i huvuddelen av skidsystemet. Det är lite mindre av Söldens effektiva skidinfrastruktur här borta.

På kvällen vill vi smaka lite på byns omtalat och intensiva partykultur. Det är Alla hjärtans dag och vi börjar gå huvudgatan fram. Klubbarna har inget inträde så det finns inte som hindrar oss att sugas in på Fire & Ice. Vi blandar ut oss med öl och pjäxdansande österrikare till en house-remix av soundtracket av Pirates of the Carribean. Plötsligt får jag en luftpil i hjärtat av en maskerad ängel som står uppe på baren tillsammans med sina amorkompisar. Själv blir jag bara påmind om att min tjej är i Istanbul och att vi borde vara tillsammans just nu. Vi fortsätter till Partyhouse och konstaterar ganska snart att stället säkert är grymt för de som är lite yngre. På baren Mogul hittar vi vår egen hörna. Här kan man sitta och prata om morgondagens snö.


På glid ut mot det mäktiga bergslandskapet
Foto: Johan Åkesson

Foto: Johan Åkesson

Vi har bestämt träff med Rudi Wyhlidal som är parkdesigner och ansvarig för Swatch Snowpark uppe i Giggijoch. Sölden var tidigt ute med en park redan för 12 år sedan, men för två år sedan inleddes storsatsningen på parken. 
– Vi satsar mest småjibbs som rails och boxar och inte lika mycket på stora kickar. Alla ska kunna ha kul i parken, både de som inte åkt så mycket och jibbers som hänger här jämt. Senare på säsongerna brukar vi satsa på en riktigt stor photo shoot-kick vid sidan om parken, berättar Rudi och plockar fram sin systemkamera ur ryggsäcken för att fånga två Oakleyåkare som kör i parken under förmiddagen.

Till sin hjälp med parkskötseln har han fyra lokala shapers. 

Ambitionen är hög; parken ska vara i bra trim varje dag på säsongen. Denna dag är inget undantag. Förhållandena är perfekta och variationen på features gör att tröskeln är låg för även en stelbent friåkare att börja trixa. Halvägs ner i parken dyker ett startbås upp. Åker man igenom startporten här sätter man automatiskt igång en uppsättning med videokameror längre ner i parken. De fångar åket på film som sedan visas på storbildsskärm vid liften samt på parkens hemsida. Hade detta varit Sverige hade det nog sugit åt sig horder av jibbers. Men här får man än så länge ganska mycket utrymme för sig själv.


Härliga förhållande i Sölden där en vänstersväng aldrig sitter fel
Foto: Johan Åkesson

Vår tid i Sölden börjar ta slut och vi bestämmer oss för ett sista ryck. Efter en stund står vi uppe på toppen Tiefenbachkogl och turistar oss med kamerorna på utsiktsplatån. Det är viktigt att välja rätt väg ner, systemet är stort och vi vill åt den bästa snön och samtidigt hamna rätt nere i dalen. En skidpatrull på skoter kommer upp och säger att vi är sist på berget och att vi har fem minuter på oss för att ta sista liften över till rätt sida av systemet. Att vara just sist på berget måste väl vara ett bra betyg i sig, att man gärna blir kvar där uppe. Vi racar ner i bästa ”sista-åket-fart” och blandar pist med puder. Snart styr vi nerför sluttningen ner i tidigare nämnda Rettenbach Tal. Snön är lika skön som den såg ut på avstånd tidigare. Trots att en hel helg har förlupit finns det fortfarande orörda fält. Det är också ett bra betyg.

Vi fångar sista stolen i liften och kommer tillbaka till Giggijoch. Av bara farten fortsätter vi transportsträckan ner till dalen (vilket brukar vara ett dåligt val då det finns få ställen som är mer folkpackade och uppsladdade så här dags. Gondolfärd ner är ett värdigare slut faktiskt). Vi lägger den sista, svettiga stoppsladden vid bilen och gasar direkt. Allt är redan packat och när vi rullar förbi Fire & Ice och ut ur Sölden känns det som det gärna får bli en repris här.

Fakta: Sölden

Resa dit
Sölden ligger i Ötztal i västra Österrike. Efter en timme på motorväg A12 i riktning mot bland annat Schweiz och Arleberg är det vänstersväng och ytterligare en timme in i Ötztal. Närmaste flygplats är Innsbruck. Vi flög med Fly Niki (www.flyniki.com) från Stockholm Arlanda till Innsbruck via Wien. Räkna med biljettpriser mellan 800-1800 kr enkel väg beroende på hur länge i förväg du bokar.

Boende

Vi valde gasthaus som prisvärd logivariant. Haus s’Jechlas i utkanten av Sölden bjuder på funktionellt boende där frukost ingår. Boende en bit utanför byn ger en bättre prislapp men kräver gärna egen bil. Den lokala turistbyrån har tokpejl (www.oetztal.com).

Liftkort
Dagskort för en vuxen kostar cirka 460 kr beroende på när på säsongen du åker och hur kronan står sig mot euron.

Övrigt
Efter några vändor på byns klubbar kan det vara skönt med en paus. I grannbyn Längenfeld ligger vattenparadiset Aqua Dome (www.aqua-dome.at), vars reklamskyltar i skidsystemet är att klassa som trafikfara. Det är dyrt att gå in, men värt det. I Längenfeldt har även restaurangkedjan Paulaner(www.paulaner.com) ett hak med god mat och ännu godare öl.

Mer info
www.soelden.com och 
www.base.soelden.com

Text: Dan-Marcus Pethrus
Foto: Johan Åkesson
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.