Vars – En parkoholics paradis

I jakten på bra snö hamnade vi av en slump i parkinfernot Vars, en liten skidort i södra Frankrike. Orten har målet fast inställt på att erbjuda den bästa parken i världen om fem år, och det har börjat bra. Grattis Sverige, vi ger er Vars!


Samuel lägger en frontside boardslide strax efter frukost.
Foto: Erik Nylander

Vi är inne på de sista dagarna av januari 2011 och i det sydfranska pudermeckat Serre Chevalier lyser solen lika starkt på snoken som snön lyser med sin frånvaro. Jag och min resekompanjon Samuel Christensson har bilat runt i Alperna och letat snö i två veckor men både bergen och internet skvallrar om att det kommer vara snötorka ett tag till i hela Europa. Vi kommer fram till att nöta park i hettan vore mest klockrent och litar blint på några parknötande fransoser som tipsar oss om sydlandets nya parkfavorit, Vars.

Vars ligger en timme söder med bil från Serre Chevalier och är en mysig liten by med en kort huvudgata kantad av souvenirbutiker och restauranger. Till synes en glad kopia på vilken mindre alport som helst här nere. Inte heller när vi tar första gondolen upp från byn låter vi imponeras av några spektakulära alptoppar eller något massivt liftsystem. Det känns som vi hittat Alpernas motsvarighet till en ganska tam svensk skidort.

När vi cruisar ner från gondoltoppen mot byn igen öppnar sig porten till skattkammaren vi varit på jakt efter. Där är den. Parken! Eller förlåt, parkerna. Plötsligt ser vi parkfeatures vart vi än tittar. Fransoserna skämtade inte – vi har hittat alla parkoholics paradis.


Samuel Christensson rekar rail i Vars
Foto: Erik Nylander
 
Switch frontside boardslide på en av alla leksaker Vars erbjuder.
Foto: Erik Nylander

Vi träffar på den lokala brädåkaren Herve Dal Molin och hans polare som vill dra med oss på deras favoritåk The Park Marathon. Peppade till tusen ettar vi ner till botten igen för att ta en stolslift som Herve berättar kommer innebära tre kilometer lek genom fyra sammanlänkade parker.

Först utforskar vi träparken, Totem park. Den domineras av stora, tunga rails byggda med lokalt timmer och marmor blandat med totempålar och andra träkreationer.
Parken upphör plötsligt mitt i en pist. Några carvingsvängar och en ryckig knapplift senare droppar vi in på toppen av den andra parken, Park de L’Eyssina. Vår duo har nu hunnit bli ett yrväder av snowboard- och skidåkare som öser tillsammans. Att språkbarriären är kaosartad är mer komiskt än besvärligt. Det gemensamma intresset av att få smilbanden att bändas i takt med nötande av snö, stål och stenbyggnationer gör att vi boundar ändå.


Samuel i en frontside 720 mutegrab
Foto: Erik Nylander

Vi hoppar, railar, totalkraschar, skrattar, skriker och njuter om vartannat.  Park de L’Eyssina är hopp, hopp, hopp trots att snöbristen har förhindrat bygget av de fyra linjer av gröna, blå, röda och svarta hopp som vanligtvis står uppradade i bredd här.

Tredje och fjärde parkerna, Park de Escondus och Park de Ecrins, stavas boxar och rails i oproportionerliga upplagor. Breda discoplattor för nybörjaren och kinkade trappor för proffset. I rad och bredd med jämna mellanrum. 40 minuter efter det att vi först satt oss på liften är vi tillbaka på ruta ett igen.

Benen som mest låtsats hänga med från mitten av tredje parken ropar till om en välförtjänt vila på väg till toppen igen. De får vad de vill ha. Under den nio minuter långa  liftturen vill säga, men sen är det dags för ett varv igen. Och igen. Och igen.. Och igen…

När vi åker ned sista åket strax innan stängning har de precis stängt parkerna och några av samma folk som vi varvade åk med för några minuter sedan står nu och shapar kickar till de olika featursen. I Vars har de nämligen anammat ett shapingsystem för parken som innebär att upp emot 10 personer varje dag kan skriva upp sig på en namnlista, och få gratis liftkort dagen därpå mot att ge cirka en timmas hjälpande hand i parken efter stängning. Så med lite tur och välvilja behöver du inte lägga ett korvöre på liftkort under din Vars-visit.


Arnaud de Bluze bossar inte bara över parkerna utan också över minst lika viktiga åkarbaren i botten av berget.
Foto: Erik Nylander

Arnaud de Bluze är chef för parken och är den som övertygat orten om satsningen i pengar och tid för att i framtiden försöka bli bland de bästa parkerna i världen. Han är nöjd men långt ifrån mätt med vad de hittills åstadkommit och ritar upp en bild av hur de kommer fortsätta bygga jibb uppåt bergväggarna. Inte helt oanat är Arnaud inspirerad av de amerikanska parkerna, men menar att ingen egentligen kan erbjuda den bredd och storlek som Vars strävar efter. Men första målet är att bli bäst i Europa, och där är man redan och nosar.

Den okända park-pärlan Vars tar snart det stora steget upp och hänger med park-pappan Amerika.

Text: Erik Nylander
Foto: Erik Nylander
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.