Vid vägens ände i Svanetien, Georgien

Häng med på en udda och exotisk skidresa till Georgien som bjuder på en respektingivande historia och ett rågat mått orörd snö.

Bilen kämpar långsamt upp för den slingriga, smala och slitna betongvägen. Kvällens mörker döljer effektivt den djupa ravinen bredvid de två ytterdäcken. Långt under oss forsar Patara Engurifloden med iskallt vatten från södra Kaukasus. Bilens strålkastare kastar mörka skuggor bakom de nedfallna stenarna som ligger utspridda längs vägen. Trots de blygsamma 26 milen från flygplatsen i Batumi tar transfern sex och en halv timme till den lilla bergsbyn Mazeri och Grand hotel Ushba.

”Välkommen till Grand hotel Ushba”, säger norrmannen samtidigt som han sträcker fram handen. ”Ni har nu kommit till vägens ände och dalens sista bebodda hus innan den ryska gränsen”, fyller han i och pekar in mot den mörka dalen bakom huset. 

Jag har just skakat hand med Richard, norrmannen som först kom i kontakt med Georgien under en språkresa i mitten av nittiotalet. Han är runt femtiostrecket, har skäggstubb och ett vänligt leende. För tio år sedan blev han delägare i Grand hotel Ushba och idag spenderar han två tredjedelar av sin tid i Georgien.

Efter en kort natts sömn vaknar jag i det kalla rummet. Med trötta ögon blickar jag ut genom fönstret ovanför min säng. Det första jag slås av är den vida springan mellan de två fönsterrutorna. Inte konstigt att det är kallt tänker jag, samtidigt som jag känner en kall bris över ansiktet. Resans första morgon är kommen och solens magi trollar ut landskapet ur nattens mörker. Utanför fönstret, högt över trädgränsen, brinner de snöbeklädda topparna i rött.

Frukosten serveras i huvudbyggnaden, den ena av totalt två. Gruppen sitter längs ett långt och rustikt träbord omgiven av vackert stenlagda väggar. I mitten av rummet ger en kamin värme till rummet. Pannkakor, gröt, youghurt och lokal äggröra gör våra kroppar redo för en lång dag på berget. Gruppens guide Oskar tar ordet och berättar att dagens plan är skidåkning på Solberget, som för en knapp timme sedan brann i rött.

Solberget är bara en av många toppturer som nås från det charmiga hotellet. Richard berättade samtidigt som han serverade frukosten att hotellet aldrig kommer bli ett sjustjärnigt hotell men att de har mycket annat att erbjuda. Som god mat, sköna sängar, vackra vyer och närhet till fina toppturer. 

”Vi står i den sydvästra delen Kaukasus, en bergskedja på 1100 kilometer som löper från Ryssland i väster, genom Georgien och Armenien till Azerbadjan i öster.”

Efter ett par timmar har Oskar tagit upp gruppen till trädgränsen på cirka 2100 meters höjd, 500 höjdmeter över hotellet. Det är fortfarande en timmes toppturande kvar till toppen av Solberget. Men äntligen får ögon och kropp njuta av vyer. Vi står i den sydvästra delen Kaukasus, en bergskedja på 1100 kilometer som löper från Ryssland i väster, genom Georgien och Armenien till Azerbadjan i öster.

Trettio fågelkilometer nordväst om oss, gömd bakom en bergskam ligger Mount Elbrus, Europas högsta berg med sina 5642 meter över havet. Söderut tornar det mäktiga Svanetiska massivet upp. Var jag än vänder blicken är det berg. Och dalar. Det känns stort. Det ser annorlunda ut. Det är vackert.

Toppturen fortsätter över ett plattare parti innan sista branten upp till toppen av Solberget på 2557 meter över havet. Hotellets hund Bobby har följt med oss hela vägen och lägger sig på en snöfri plätt bredvid toppkorset. Valmöjligheterna nerför är vanligtvis många. Men inte idag. Den varma solen och de kalla nätterna har effektivt arbetat tillsammans de senaste dagarna. Hela berget är insvept i ett skarlager. Förutom nordostsidorna. Där ligger det puder. Och det är där vi åker skidor, hela vägen ner till trädgränsen.

Efter det tar vi oss ner genom skogen tillbaka till hotellet. Skogen är oroväckande dålig och äter upp en stor del av fallhöjden. Det ska visa sig senare under veckan att skidåken kan avslutas på ett mycket bättre sätt med mycket effektivare skidåkning. Idag var ett undantag, turligt nog.

Den här delen av nordvästra Georgien heter Svanetien. Det är en region med en gedigen och respektingivande historia. Samtidigt som vikingarna reste runt för att plundra och kriga i norr hade Svanetien ett parlament med ledmöter bestående av både män och kvinnor. Regionens topografi gjorde att de var i stort sett avkapade från omvärlden under lång tid. 1921 intog Sovjetunionen Georgien, men inte förrän tre år senare lyckades de inta Svanetien, mycket på grund av dess svåråtkomlighet.

”1921 intog Sovjetunionen Georgien, men inte förrän tre år senare lyckades de inta Svanetien, mycket på grund av dess svåråtkomlighet.”

1934 öppnades den imponerande vägen in till Svanetien, byggd av de hårt arbetande svanerna. Det var längs den vägen som vi anlände. Men med vägen kom även sjudomar, och det var inte ovanligt för svaneter att bli över hundra år gamla innan vägen öppnades. I regionen pratar man svanska som är ett helt eget språk. Idag behärskar cirka 40000 svanuri, en miniroitet i Georgien som kan liknas vid de svenska samerna.

På andra sidan dalen från hotellet utmärker sig berget Ushba med sina branta klippväggar och sin ståtliga höjd på 4710 meter. Det är känt hela Georgien och ett populärt berg för alpin klättring. Precis söder om Ushba ligger ett stort område med vita toppar och i stort sett obegränsad terräng för toppturande. Mellan alla vita toppar ligger Golpasset, och det är målet för resans sista skiddag.

Med ljuset från pannlampor och ljudet från släpande stighudar rör sig gruppen från hotellet genom byn Mazeri och in i dalen som leder upp mot passet. Längs vägen genom byn lunkar kossor och hästar fritt omkring samtidigt som hundar hoppar och skäller. Det känns spännande, äventyrligt och exotiskt. Solens morgonstrålar eldar på östsidorna i det mäktiga Svanetiska massivet bakom oss.

Vid 2000 meters höjd passeras ruiner samtidigt som solen når över bergskammen sydöst om oss. Trots solen biter den låga temperaturen kvar i luften och många av jackorna behålls på. Fem timmar efter det att vi lämnade hotellet når vi passet på knappt 3000 meters höjd.

”Under oss ligger kilometer och tonvis med orörd lössnö.”

Utsikten är makalöst vacker. Bredvid oss ser vi hur Ushbas dubbeltoppar reser sig upp mot himlen. Molnen leker över landskapet och i horisonten österut ligger berget Gistola med dess mäktiga glaciärer. Efter energipåfyllnad dras stighudarna av och skidspetsarna pekas neråt. Under oss ligger kilometer och tonvis med orörd lössnö. Ett perfekt sista åk.

Det var som Richard sa. Hotellet kommer aldrig att bli sjustjärnigt. Men charmen och upplevelsen är tiostjärnig. Den goda maten tillagas på en vedeldad järnspis. Vyerna runt hotellet är svårslagen. Trots gliporna i fönster och dörrar värmer de tjocka täckena skönt om natten. Lägg till frigående kossor och hästar. Skällande hundar och topptursterräng i världsklass så har du ett äventyr du sent kommer att glömma.

Fakta:

Var:
Mazeri, i nordvästra delen av Georgien. Regionen heter Svanetien.

När:
December till April. I området kan det finnas en helikopter från Februari. Vi besökte området i slutet av Januari.

Boende:
Hotell Grand Ushba i Mazeri.

Valuta:
Georgiska Lari (GEL). 10 svenska kronor motsvarar ungefär 3 GEL. 

Resa:
Turkish airline, via Istanbul till Batumi. Vidare transport norrut med bil till Mazeri.

Vid dåligt väder:
Det finns ett skidsystem i Mestia 25 kilomter från Mazeri. Där finns det skogsåkning i mellanklass.

Researrangörer:
Pure skitouring anordnar resor till denna region. Mountainguide Travel anordnar resor till andra delar av Georgien.

Text: Fredrik Schenholm
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.