Vykort från Engelberg

2012-12-25 07:00

Snön är djupare, de duktiga åkarna är fler och nationalrätten Älplermagronen är mer mättande än någonsin. Efter några års distansförhållande har Johan Jonsson nu hittat tillbaka till sitt kära Engelberg.

Om man inte är först kan man i alla fall hoppa störst, tycks Wille Lindberg resonera.
Foto: Johan Jonsson

Att återvända till den lilla alpby man spenderat mer än tio vintrar på är ganska speciellt. Lite nervöst nästan. Men i mitt fall släpper det så snart jag hälsat på byns kung, Yves Hüsler, tagit den första ölen hos Simpa på Ski Lodge Engelberg, och gjort det årliga samtalet till chefen för liftarna för att försöka fjäska till mig ett gratis liftkort (fail i år igen).

Den skräckblandade förtjusningen som infinner sig de första skiddagarna går knappast att beskriva. Ett lyckorus över att glida på snö, blandat med ilska som konsekvens av att åkningen inte fungerar som den gjorde i slutet av förra säsongen, och på toppen av det en viss frustration över att det inte verkar spelar någon roll vilken form (och mängd) av försäsongsträning som utövats – man känner sig misshandlad ändå. Men lika stark som maktlösheten över de värdelösa bakviktssvängarna är, lika stark är lyckan över det som fungerar. När snön är ospårad och sikten bra, då funkar det ju! ”Yes! Åkningen sitter perfekt ju!” hinner man tänka, innan det går åt helvete på grund av en missbedömd kompression.

Lars Windin visar att han har skött försäsongsträningen.
Foto: Johan Jonsson

Årets första Engelbergveckor har varit magiska, obehagliga, värdelösa, frustrerande och förlösande. För en iakttagande dalmas som tycker om att reflektera i punktform, har det varit ungefär såhär:

Alperna, och speciellt Schweiz, har fått den bästa säsongsstarten i mannaminne. På vissa orter rapporteras om tio (!) gånger större snödjup än snittet vid den här tiden.
Alperna, och speciellt Engelberg, har upplevt en period av rent vidrig lavinfara. Det klassiska åket Laub släppte från topp till botten i början av december. Och samma sak hände i åket Galtiberg. 2000 fallhöjdsmeter megalavin, från ett självsläpp.
Det är minst lika roligt att åka skidor i år som förra året! Roligast av allt är att Tom-Oliver Hedvall gjort comeback efter nästan ett års vila av sitt huvud. Ben och biceps kanske har decimerats en smula av vilan, men känslan finns kvar, och det andra är på väg. Det blir en bra säsong för Funäsdalens stolthet!
Engelbergs locals är bättre än någonsin. Med Lars Windlin och Piers Solomon i spetsen dödar de alla features berget har att erbjuda vid den här tiden.
Det är fler duktiga skidåkare än någonsin i Engelberg. Wille Lindberg, Per Jonsson och Olof Larsson leder någon form av professionell svenskliga som battlar localsen om vem som tar de plattaste landningarna och kör fortast i flatljuset.
Ski Lodge Engelberg har en ny bar, vilket gjort att den självklara samlingspunkten för byns friåkare blivit ännu självklarare. Dessutom finns en ny lokal öl som är väldigt, väldigt god. Öl…
Byns fotostolthet, Oskar Enander, skjuter skarpare bilder än någonsin, och kombinerar detta med att (för tionde året i följd?) försöka få bukt med sitt majonäs- och brownieberoende.
Matilda Rapaport, som tidigare var chef på Ski Lodge, lever nu mer en mer frilansande tillvaro för att kunna satsa mer på skidåkningen. De som åkt med henne under försäsongen vittnar om bra ladd, utan vurpor.
Äter man en fullstor portion äplermagronen (Schweizarnas nationalrätt) till lunch, är det ingen idé att åka mer skidor den dagen. Men det är gott!
Undertecknad har, tillsammans med tidigare nämnda Tom-Oliver, påbörjat ett videoprojekt som går under arbetsnamnet ”SEASON”. Första episoden droppar runt nyåret.