Bakom kameran: Oskar Enander

En av hans första publicerade bilder blev vald till årets bild i den prestigefyllda tidningen Powder. Hur fortsätter man med en karriär som redan börjat på topp? Freeride pratade med Oskar Enander för att ta reda på vem den långe göteborgaren är och varför han lämnade Sverige.


”Älgarna använde våra hårdpackade skoterspår när snön var för djup i Haines,” berättar Oskar Enander.
Foto: Oskar Enander

Hej Oskar, för dem där ute som inte vet vem du är, berätta lite om dig.
–Ja, jag heter Oskar Enander och bor i Engelberg där jag jobbar som fotograf. Jag är uppväxt i Göteborg där jag bodde fram till 2002, då jag kom ner till Engelberg första gången. Innan dess pluggade jag byggingenjör på Chalmers i Göteborg, men insåg hyfsat snabbt att det inte var något jag trivdes med. Istället drog jag iväg och säsongade i Chamonix vintern 1999/2000 och året efter det till Fernie i Kanada. Jag insåg att det fanns annat än skolan.

Sedan många år är du stationerad i Schweiz och Engelberg. Vad fick dig att flytta ned och vad får dig att stanna kvar?
–Jag kom ner till Engelberg i en husbil med några kompisar i februari 2002 och hade bara tänkt stanna någon vecka. Vi ändrade oss ganska snabbt eftersom det snöade riktigt mycket hela säsongen och det var lite folk på berget på den tiden. Efter ett tag träffade jag en schweizisk tjej och på den vägen är det. Även fast det tog slut för några år sedan var det aldrig något snack om att jag skulle flytta hem till Göteborg igen. Idag är Engelberg mitt hem. 


Oskar Enander.
Hur började du med fotografering? 
–Man kan väl säga att det började på riktigt när jag kom till Schweiz. Jag har alltid varit intresserad av foto men mer än så var det inte. Jag har inte gått någon utbildning även om det säkert hade varit bra, utan jag är självlärd och har helt enkelt bara fotat mycket och lärt av alla misstag.

Varför blev det just actionfoto?
–Att det blev skid- och snowboardfoto var mycket på grund av att ex-flickvännens brorsa var en riktigt bra snowboardåkare, så jag började hänga på honom och köpte samtidigt lite bättre kamerautrustning. Det hade säkert blivit den banan ändå eftersom jag var helt insnöad på skidåkningen. Men det blev nog en extra push tack vare honom.

 

 

Många fotografer pratar om att omställningen från analogt till digitalt foto var en revolution. Hur upplevde du det?
–Jag höll kvar ganska länge med analogt foto, men när jag väl bytte var det inget snack. Det var ju visserligen alltid lika spännande när man skulle hämta ut sin diafilm från labbet. Det var lite som julafton när man var mindre. Ibland fick man det stora hårda paketet med något tufft i men så kom farmors stickade sockar ibland och då var man inte lika nöjd…hehe. Man var ju tvungen att komponera bilden perfekt hela tiden för det var dyrt att slösa film och man visste ju inte förrän några dagar efteråt om det blev något. Givetvis tar jag mycket mer bilder idag och det är otroligt mycket lättare, men jag tycker alltid man ska sträva efter att ta renast möjliga bild och inte låta Photoshop göra jobbet.
 


Bilden på Calle Eriksson som blev vald till Photo of the Year i tidningen Powder.

Du har vunnit ”Powder Photo of the Year” två gånger. Det var en ganska speciell historia första gången, vill du berätta hur det kommer sig att du tog den där klassiska bilden på Calle Eriksson i Engelberg?
–Ja, det var ju sjukt stort för mig. Vid det tillfället hade jag inte sålt en enda bild ännu och jag hade egentligen bara fotat skidåkning i tre månader. Jag sprang in i Free Radicals-gänget i liftkön i Engelberg och började snacka lite. Jag tror att Johan Jonsson vill claima att det var han som introducerade mig för dem så vi säger så. Legenden Gösta Fries var deras fotograf och han frågade mig plötsligt om jag ville följa med och fota med deras gäng. Givetvis blev jag riktigt peppad och följde med dem resten av veckan. Ett av spotsen som de kollat på var en överhängande klippa med långa istappar framför. Jag och Gösta kröp in under klippan och satt nästan axel mot axel för att få plats. Jag hade turen att få Calle precis mellan istapparna när han hoppade i solnedgången och jag har allt att tacka Gösta för den bilden och Calle som hoppade givetvis. I juni senare på året mailade jag Powder och frågade om de ville se lite bilder från min vinter. Efter lite knussel så fick jag tummen upp. Någon gång i slutet av november fick jag reda på att de valt min bild som Photo of the Year och undrade om jag kunde komma till Aspen och ta emot priset. Jag ska ju erkänna att jag var sjukt nervös när jag klev upp på scenen i Aspen. Ingen visste vem jag var och hela salen var full med “stjärnor” inom friåkningsvärlden. Seth Morrison och Shane McConkey hade precis tagit emot pris som etta och tvåa i deras Reader Poll innan jag klev upp vilket inte gjorde saken lättare… starstruck, jo man tackar. Det kan ju också nämnas att det var första gången någonsin jag skickade in bilder till en tidning så bättre start än så på min fotokarriär var ju svårt att få.
 


”Denna bilden på Seb Garhammer tog jag under en katalogshoot för Peak Performance i Pemberton.”

Du har haft ett långtgående samarbete med DPS.
–Stephan som är grundaren av DPS bodde i Engelberg vintern 2003. Det var samtidigt som han började tillverka skidor, som på den tiden hette DB Skis, med sin schweiziska kollega Cyrille Boinay. De var helt nya på marknaden och behövde bilder och jag hade precis börjat fota, så vi hjälpte varandra lite kan man säga. Sedan dess är vi väldigt bra vänner och umgås även utanför skidåkningen. Även fast det nästan alltid handlar om skidåkning på något sätt.

Vilka fler bolag arbetar du med idag? 
–Jag har ett väldigt bra samarbete med Patagonia, det är nog min största kund. Sedan har det blivit grejer med bland annat Black Diamond, The North Face, Peak Performance, Haglöfs med mera. Det går alltid i vågor, ibland fotar man mycket med vissa åkare och då kan det bli jobb med deras sponsorer och nästa år kanske man har helt andra projekt.
 


”Jag, Jon Larsson och Stephan Drake bodde i denna igloo uppe på en glaciär i Haines. Det fanns massa bra åk att tura till precis i närheten.”

Hur ser du på skillnaden mellan att jobba med reklamfoto och redaktionellt foto?
–Reklam ger ju mycket mer betalt så det är väl största skillnaden. Redaktionellt är också kul för man kan få åka iväg på många intressanta resmål som kanske inte passar bra för reklam men ger en bra story för det redaktionella. I den bästa av världar blir det hjärta och cash samtidigt.
 


”Denna bilden på Magnus Loo blev framsida på Powders Photo Annual för några år sedan. Tyvärr skrev de fel namn på bildtexten så det blev Johan Jonsson istället.

I vintras skadade du hälen när du åkte skidor, vad hände egentligen? 
–Jag önskar jag hade en tuff skidberättelse innehållande en 720 utför en femtonmeters-klippa, mycket sluff, stompad landning med en gammal lavinkägla i outrunnet att berätta… men så är det inte. Jag spelade inomhusfotboll i februari och sprang på en boll i slutet av matchen och så sa det bara “pang”. Hälsenan gick rätt av och säsongen var över.

Hur har det påverkat ditt arbete?
–Det är ju riktigt illa. Jag har en lång rehab framför mig och givetvis ingen mer skidåkning i vinter.  Eftersom det hände i slutet på februari hade jag i alla fall ett par bra månader innan dess men de viktiga uppdragen missar jag, som exempelvis två helishoots i Alaska. Man får helt enkelt försöka göra andra grejer men det blir en stor förlust att missa mars och april för mig. För ett par veckor sedan fick jag i alla fall en dag med heli här nere i Haslital med Wille Lindberg, Mattias Hargin och Matilda Rapaport där jag satt i helikoptern hela dagen och fotade. 

-En grej som är på den positiva sidan är att jag kom till final i Olympus Pro Photographer Showdown i Whistler. Man kan väl säga att det är en av världens största fototävlingar för actionsport tillsammans med Red Bull Illume. Alla fotografer inom actionsport kan skicka in ett tre minuter långt bildspel med musik som sedan bedöms av en jury. Fem stycken kommer till finalen i Whistler där man ska visa ett nio minuter långt bildspel mixat med musik. Så jag jobbade väldigt hårt med det veckorna innan tävlingen för att få till det så bra som möjligt. Tyvärr räckte det inte hela vägen utan Andy Wright tog hem förstaplatsen, men jag är väldigt glad att jag kom till final och fick uppleva hur 2000 personer i publiken jublar när bildspelen visas på bildskärmen.

Många skidåkare och fotografer gör det till en viktig poäng att de är professionella och bara åker skidor/eller fotar skidor. Hur ser du på det? Kan du leva på ditt foto?
–Hahaha, är det så!? Jag vet inte vilka du syftar på men om du menar att det hela tiden under vintern poppar upp bilder på Facebook och Instagram när man är ute och jobbar så stämmer det ju. Det är ju på berget man lägger mest tid och det är ju givetvis mest intressant att visa saker från berget. Nu när jag sitter framför datorn blir det inte många uppdateringar.

–Jag har livnärt mig på mitt fotande i sju, åtta år nu så om det är att vara proffs så är det väl så. Men man ska ju veta att det inte alltid är puder och sol. Jag lägger många timmar framför datorn och det är inget som kommer gratis. Om vi återgår till min skada så är det ingen som betalar förlust av inkomst och uppdrag som går förlorade för egenföretagare, i alla fall inte här i Schweiz. (Inte i Sverige heller, reds anm.)

–Men jag ska inte klaga, jag har mitt drömjobb och får ut mycket glädje av det jag gör. Jag hade aldrig haft den livskvalitén jag har nu om jag fortsatt på Chalmers för 14 år sedan. Det kanske hade funnits mer pengar på banken men det blir man ju inte lycklig av sägs det.
 


”Förra året åkte jag till Nelson, BC, i tre veckor och fotade med Sweetgrass och Eliel Hindert. Vi hittade detta område med pillows cirka två timmars turande från vägen.”

Vilka är de mest frekventa rävarna du fotar?
–Johan Jonsson och jag har loggat en hel del timmar på berget så han är nog den jag gjort mest resor och projekt med de senaste åren. Det funkar alltid bra med honom. Visst ryker vi ihop ibland men det är inte så konstigt med tanke på alla resor vi gjort. Sedan har han ett jäkla öga för bra bilder så det kan ju hända att man får krypa till korset och erkänna att den vinkel han snackade om var mycket fetare. Det har också blivit en del med bakåtvoltsmästaren Olof Larsson de senaste åren och i år har jag även gjort en del med Wille Lindberg som är en ruggigt trevlig kille. Det är väldigt många i den svenska friåkningseliten som kommer förbi Engelberg och då passar jag på att fota med dem om det är läge.

–Det finns även ett par väldigt bra locals här i Engelberg som jag jobbar med mycket och sedan självklart DPS-gänget som vi nämnt innan. Sweetgrass, ett amerikanskt filmbolag, har många bra åkare och de försöker jag alltid göra en eller ett par resor med per säsong. En bortgången legend som jag hade mycket bra kontakt med och som alltid var otroligt motiverad på att fota var Jaime Pierre.

Hur ser sommarens planer ut?
–Först och främst blir det rehab av hälsenan och det får ta den tid det tar. Jag hoppas kunna fota lite cykel i slutet av sommaren men vi får se hur det går. Annars kan jag göra lättare grejer som vandring- och trailrunning-bilder och det går nog att klämma in lite cykel där också så länge det inte är downhill för min del.

Någon ny bok på gång?
–Nja, inget som är på gång nu i alla fall. Det var ju några år sedan vi gjorde The Powder Road. När jag ser tillbaka på den nu så kan man ändra tusen grejer men 2005 var det nog en helt okej bok. Vi hade i princip ingen budget alls, varken till resan eller att trycka boken så alla inblandade gick rejält minus men det är inget jag vill ha ogjort.
 

Se Oskars bidrag till Olympus Photo Challenge i denna nio minuter långa film!

Oskar Enander Olympus Pro Photographer Showdown 2013 Slideshow from oskar enander on Vimeo.

Text: Kristoffer Frenkel
Foto: Oskar Enander
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.