Deeptalk med Christine Hargin
Efter en framgångsrik alpin karriär längtade Christine Hargin bort från reglerna och ville bli vuxen. Hör henne berätta om stressen när resultaten inte infinner sig, hur det är att komma från en alpin familj och hur hon hittade tillbaka till glädjen i skidåkningen.
Christine Hargin
Foto: Freeride World Tour / Jeremy Bernard
Det är sommar och solen har gjort en av sina ovanliga framträdanden i Stockholms innerstad och fukten i luften värms genast upp och skapar ett klibbigt lager på kroppen. Sista backen upp till Christines lägenhet i den trendiga stadsdelen Hornstull i Stockholm gör inte saken bättre för mig. Två kvarter från lägenheten känner jag hur något åker bakom mig på den enkelriktade gatan. Luften får en doft av tvåtaktsolja och hade det inte varit för musiken i mina öron hade jag enklare upptäckt mopedisten som cirkulerar bakom mitt hjul.
– Schyst cykel, säger en leende kille och pekar på min kromade racer. Följ efter mig så ska jag ta dig fram genom mina ägor till entrén, avslutar han med ett leende och bränner iväg framför mig.
Nu är ju inte killen vem som helst utan Christines pojkvän, tillika skidåkaren, Adam Widén, som är ute och tar sig en morgontur på moppen.
– Någon snodde batteriet inatt men den verkar ju funka ändå, säger Adam och förklarar sedan hur jag ska ta mig in i huset.
I den svenska idrottshistorien finns det gott om familjer där flera ur syskonskaran har varit framstående och verksamma inom samma idrott. Bröderna Elm i fotboll, Lidberg i brottning, Kallur i häck och Hargin inom skidor. För de som ännu inte gjort matematiken på namn kan man säga att vad än föräldrarna stoppade i vattnet där ute i Huddinge under åttiotalet, så har det skapat en hel drös fantastiska skidåkare.
Storasyster Janette var länge aktiv inom fartgrenarna i alpina landslaget, sadlade sedan om till friåkning och vann 2011 Freeride World Tour. Lillebror Mattias kom top tio i totala slalomcupen 2012 och har även en hyllad blogg här på Freeride. Man skulle kunna tänka att det inte lämnar kvar så mycket plats åt fler framgångar i familjen.
Som tur är, är inte livet ett nollsummespel där varje familj har rätt till en viss kvot framgång. Det är också därför jag sitter i Christines lägenhet denna varma sommardag, för att prata om hennes egen åkning och hennes framgångar.
 Foto: Dom Daher / FWT |
 Foto: Dom Daher / FWT |
Du kommer från en skidintresserad familj verkar det som?
Definitivt! Alla mina äldre syskon har gått på skidgymnasium; styvbror, syster och bror på Järpen och min andra styvbror på Malung. Först var det min sju år äldre styvbror som började där, sedan drog syrran (Janette, reds anm) dit, vilket gjorde att det på något sätt blev naturligt för mig att åka dit också. Det fanns inget annat i mitt huvud än att jag skulle dit och så blev det.
En vanlig fördom skulle då vara att era föräldrar är sådär alpinstrikta och har pushat er stenhårt för att nå framgång och att de själva har alpin bakgrund?
Nej, så är det faktiskt inte. Vi har alltid åkt mycket skidor i familjen och hade stuga i fjällen när jag var liten där vi spenderade några veckor varje vinter. Mina föräldrar har aldrig varit så involverade som många andras. Samtidigt som de har ställt upp och uppmuntrat mig, hjälpt mig när jag var ung och så, så har de inte stått och fallit med min framgång. För min del har det alltid handlat om att jag har en stark egen motivation att vilja bli bättre och att jag tyckte det var kul att åka när jag var ung.
Du följde efter dina två syskon och flyttade till Järpens skidgymnasium som många andra lovande åkare. Hur var den tiden för dig?
Flytten upp till Järpen och åren på skidgymnasiet var några av de bästa i livet och gav mig väldigt mycket erfarenhet. Samtidigt var den intensiv. Utbildningen är upplagd för att man skall klara av skolan på fyra år istället för tre, eftersom man är ute och tävlar och tränar så mycket.
Efter att jag började där kom jag ganska snabbt med i alpina juniorlandslaget, vilket gjorde att man var ute och åkte en hel del extra på läger, tävlingar och träningar. Vid ett tillfälle hade jag så mycket frånvaro i skolan att en lärare frågade om jag hade slutat helt (Haha). I slutändan gick jag ett femte år för att det passade mitt schema bättre i och med all åkning.
Hur var det att pendla mellan två olika grupper, som man kan få göra om man är med både i träningsgruppen på gymnasiet och i landslaget?
Jag tänkte egentligen inte så mycket på det då, men nog kunde det vara lite tufft att passa in på gymnasiet eftersom man var bortrest så ofta. Det var ingen från min klass som åkte i juniorlandslaget i början, utan bara några äldre i skolan. Även om jag gillade mina vänner i klassen så var det lite svårt att dras mellan de olika lägren. Man hörde liksom inte riktigt hemma någonstans.
Hade du något stöd under den här tiden?
Jag vet att det finns många som säger att tränarna favoriserar vissa åkare och kanske var det så, men för mig har tränarna alltid varit en stor hjälp och stöttat mig. De har alltid varit snälla och mottagliga för det jag har att berätta för dem. Jag tror också att de uppskatta min stil. Jag var ung, men tog stort eget ansvar, var träningsvillig och gick in hårt!
Christine tar pojkvännen Adam till hjälp när hon ska inspektera var hon skall åka
Foto: Jeremy Bernard / FWT
Skulle du beskriva dig själv som en som satsade hårt och var driven?
Ja, och det är både på gott och ont kan man säga. Jag gick in för det väldigt hårt och satsade. Det är ju bra för karriären, men det tar ju också hårdare om det inte går bra, jag tog det extremt seriöst.
Det är en skillnad mot hur jag tar friåkningen nu. Nu har jag en helt annan inställning från början och då gör det heller inte lika ont när det inte går bra. Att jag tog det så seriöst när jag åkte alpint var nog på ett sätt bra för att prestera, men det var nog inte så bra för psyket och välmåendet.
Är det något du har med dig nu?
Jag tror det är något jag har med mig in i friåkningen – att inte ta det så hårt. Det konstiga är ju att då går det nästan bättre!
Jag arbetade under några år som tränare i skidklubben och såg yngre skidåkare som gick samma bana som jag gjort och jag försökte förklara för dem att inte ta det så hårt. Men det är svårt, det ger ju inte alltid önskat resultat (Haha).
Det gäller att hitta en bra feeling mellan att träna hårt men också ta det för vad det är, att inte ta det för seriöst. Att inte vara nedtryckande och självkritisk.
Hur mycket tränade du under den här tiden?
Vintertid åkte jag skidor på heltid. Träning och tävling blandades med inplanerade vilodagar och resdagar. Sommartid åtta till tio fyspass i veckan. Gym, ben, intervall med mera.
Hur mycket tränar du idag?
(Haha) Betydligt mindre. Jag försöker att leva ett aktivt liv och göra roliga saker. Det är klart att ibland så måste man in i gymmet och köra lite pass, men jag försöker istället att ha kul, spela tennis, skate, surf och sådant. Adam är likadan så vi har kul med varandra när vi tränar.
Surfs up – Chrstine och Adam tränar ihop
Foto: Christine Hargin
Den träningsvilliga tjejen från Huddinge presterade bra i juniorlandslaget och fick börja träna med de äldre i b-landslaget. Detta innebar mer träning, mer resor och läger och frånvaro från skolan. I samråd med sin studievägledare gick Christine ett femte år för att kunna ha fokus kvar på skidorna det sista året.
När gymnasiet var klart flyttade hon ned till Stockholm för att vara närmare Arlanda och på frågan om det inte är bättre att bo nära Åre, som faktiskt är ett berg blir svaret kort och gott nej.
– Åre är visserligen en bra ort men det mesta av vår träning och tävling var i Alperna eller på glaciärer, förklarar Christine.
– Att bo i Stockholm var även bra för att ha nära till Bosön (en stor träningsanläggning på Lidingö utanför Stockholm, reds anm).
Under den här tiden var det mest läger, träning och tävling. Under en normal månad kunde Christine vara på läger två veckor nere i Alperna, träna, träna, träna, åka hem, hänga på Bosön, tvätta och sedan åka iväg på nytt läger. Efter europacuplaget blev det världscuplaget och förväntningar stegrade. Hon kom med i Svenska Olympiska Kommitténs talangprogram men när resultaten uteblev och de inre kraven ökade efter att hon blivit nedflyttad till europacuplaget började intresset för den alpina åkningen att sakta minska.
Christine tillsammans med sin vän och konkurrent Eva Walkner
Foto: Tero Repo / FWT
Hur var det att bli nedflyttad till europacuplaget?
Idag kanske det låter sniket men då kunde man vara irriterad över att helt plötsligt behöva åka minibuss istället för att flyga till tävlingarna. Det i sig gör kanske inte något men det gjorde att jag började fokusera på lite fel saker. Idag tror jag snarare att den frustrationen snarare var ett tecken på att jag ville vidare resultatmässigt, än att det hade något att göra med de faktiskt bekvämligheterna. Idag när jag är ute och åker skidor bor jag ju till exempel betydligt enklare än vad jag gjorde då och det är inga som helst problem. Men jag antar att det snarare handlade om förväntningar.
Det låter som att du var i behov av en paus?
Där omkring började känna mig klar med det alpina och bestämde mig för att ta en paus. Jag började plugga på Södertörns Högskola. Jag hade någon form av kris samtidigt. Jag tänkte att jag inte kan hålla på och åka skidor hela tiden utan behövde skaffa mig en utbildning. Jag hade en inre känsla att om jag inte börjar plugga nu så skulle det vara försent.
Ångrar du ditt beslut idag?
Jag kan väl känna att jag borde haft lite mer lugn och inte dragit så stora växlar av det. Det kanske hade gått jättebra om jag hade fortsatt i landslaget, men det blev bra som det blev nu ändå.
Det blev en ganska stor förändring. Bo heltid i Stockholm, plugga, inte träna, umgås med människor med helt andra prestationskrav. Det var väldigt lugnt att inte umgås med massa tävlingsåkare hela tiden. Det var väldigt bra tid, kul och utvecklande för mig. Det var också då jag började få upp ögonen för friåkning.
Christine Hargin skriver autografer
Foto: Freeride World Tour / Jeremy Bernard
På många sätt är övergången från alpint till friåkning ganska självklart kan tyckas men om man frågar de aktiva verkar det vara något annat. Att åka på hög alpin nivå innebär otroligt stor träningsmängd, disciplin, disciplin och ännu mer disciplin. Att gå upp klockan 05.00 i trettio minusgrader för att sladda en bana i Tärnaby en decembermorgon är kanske inte alltid högst upp friåkares to-do-lista.
Även om likheterna är förvillande många, skidor, stavar, goggles, är skillnaderna faktiskt ganska markanta. Det rena skäret blir mindre viktigt i friåkning. Det handlar om erfarenhet och riskbedömning eftersom ett fall kan vara farligt. Snö och lavinkunskap är elementärt för att vistas offpist, hoppa klippor, välja linjer från toppen eller botten av åket och en annorlunda approach till åkning. En omvändning tar ofta lång tid och få klarar av att göra den i vuxen ålder.
Trots att Christine lämnat den alpina cirkusen långt bakom sig går det fortfarande att skönja hur den satt spår i hennes sätt att tänka kring åkningen. Hon planerar, strukturer och utvärderar sin åkning för att bli bättre hela tiden
Vad var det som fick dig att börja åka fritt?
Syrran hade börjat några år tidigare och jag hade väl i och för sig kollat lite vad hon gjorde men det var inte förrän jag var uppe på NM runt 2007 eller 2008 som jag fattade vad det var hon gjorde liksom. Jag åkte det året, men var ju inte alls förbered egentligen. Jag visste inte vad det var som väntade mig. Nu funkar det ju i och för sig på NM eftersom det är hyfsat basic och inte jättefarliga berg.
Det låter som att du började i fel ände?
Ja, det är nog få som skulle börja med att tävla det första de gjorde och sen börja träna, men nu blev det så för mig. Första tre tävlingarna var heller ingen succé liksom.
Hur kändes det att börja åka skidor igen efter ditt uppehåll?
Jag tror att jag insåg att det var så mycket mer att göra och så mycket nytt att lära sig, så det kändes lite som det var en helt ny sport. Jag har ju varit runt i Alperna på läger under fem år och varit på de flesta skidorter utan att egentligen se någonting av offpisten. Jag hade varit i Chamonix till exempel men aldrig varit i offpisten eller byn. Bara en backe och ett hotell.
Det var mycket som var helt nytt till exempel tranceiver och övrig utrustning. För mig kändes som det var en helt annan sak än vad jag har sysslat med tidigare. Från att dämpa krön till att skjuta ifrån på klippor men för mina vänner här hemma så tycker de nog att det är ungefär samma sak (Haha).
Chrstine lämnar startfållan under FWT-finalen i Verbier
Foto: Freeride World Tour / Tero RepoHur bekostade du din comeback?
Jag jobbade intensivt på IKEA under sommaren och hösten för att sedan kunna åka skidor på vintern. Ringde till mina gamla sponsorer och frågade om jag kunde få låna skidor och så. Jag är tacksam för att de ställde upp, jag hade inte haft råd att köpa allt. Jag hade kvar några gamla kontakter från min alpina tid och kunde med lite tur komma hyfsat billigt undan.
Hade du någon hjälp av att din syster redan hade gått en liknande väg, från alpint till friåkning
Det har onekligen gjort att jag fått upp ögonen för friåkningen och det var tack vare Janette som jag hamnade på NM första gången. Väl där träffade jag Adam och de andra friåkarna…
Om NM det året var startpunkten. Hur fortsatte du med friåkning?
Jag hängde med folk som var roliga att åka med och på det sättet så utvecklades jag. Jag höll mig nära dem och lärde mig hur de tänkte och plötsligt började resultaten trilla in på tävlingarna.
Jag började också förstå allt med kvaltouren och världstouren. Jag hade inte någon dröm eller tanke att vinna i början över huvud taget, utan jag åkte mest för att det var kul. Tävlingarna var ett sätt att formulera ett mål för mig själv och att inte bara åka runt och glassa och säsonga, utan ha ett fokus.
När kom du med i världstouren?
Det gick ganska bra under touren 2010/2011 och jag kvalade in till tävlingen i Verbier. Det var precis lagom för mig på något sätt. Jag hade inte haft Verbier som mål, men jag var ändå väl förbered. När jag stod där kände jag att jag hade lite mer kännedom om friåkning än jag hade några år tidigare.
Vad vill du säga till dem som tycker att du åkt räkmacka på ditt efternamn sedan du började åka fritt?
Det har ju inte gjort att jag kommit med på tävlingar direkt men jag har haft förebilder inom familjen och förstår kanske hur man skall handskas med sponsorer och att presentera mig som ett varumärke. Resten har jag gjort själv.
Jag gjorde allt jag kunde för att få filma med Free Radicals. Jag jobbade ihop pengar så jag kunde vara i Alperna hela säsongen, jag hade en bil och visste att jag kunde filma under hela vintern, förutom typ fyra tävlingar och det visste killarna i Free Radicals. I och med tävlingsresultaten så visste de också att jag var i form och de vill ju ha någon som var skadefri och i form när de lägger tid på att producera sin film.
Efter en trevande inledning på Freeride World Tour 2012, med frånvaro i den första tävlingen och en niondeplats i den andra dominerade Christine resten av vintern. Etta i Röldal, tvåa i Fieberbrunn och slutligen etta i Verbier. Hennes segeråk i Verbier satte punkt på ett magiskt bra säsong och visade att hon hade samlat på sig all den erfarenhet som hon trodde skulle vara nödvändig för att klara av åket på det skräckinjagande tävlingsfacet Bec de Rosses.
Hon fick kliva högst upp på prispallen och för andra året i rad stod det Hargin på segerpokalen för den sammanlagda touren. Men den här gången stod det Christine längst fram istället för Janette som vann året innan.
Christine står överst på prispallen
Foto: Christophe Margot / FWT
Har segern inneburit att sponsorerna slänger sig över dig nu?
Nja, det är inte så enkelt som de flesta verkar tro. Alla tror att det ramlar in förslag från höger och vänster men sponsorer är inte min starka sida. Min starka sida är att åka skidor och träna. Det idrottsmässiga snarare än det affärsmässiga.
När jag planerade den här intervjun med dig så jobbade du på Alpint, en skidbutik i Stockholm. Det var en månad efter att du hade blivit världsmästare. Samtidigt vet jag att en annan världsmästare på samma tour som kan åka skidor under vintern och klarar av att överleva på den inkomsten.
För mig har det varit viktigt att ha en sysselsättning på sidan om. Att få komma bort från skidåkningen och få ladda om. Det är perfekt för mig att få komma hem fråni Alperna och få landa hemma ett tag. Vila kroppen, rehabträna lite och jobba. Jag tycker inte alls att det är något negativt för mig att arbeta vid sidan av. Det blir en trygghet om man skadar sig också.
Upplever du att det är någon skillnad på hur killar och tjejer behandlas i branschen?
Det har ju varit ganska så mycket snack om det på världstouren, att killarna prioriteras före tjejerna. Ett år var ju damtouren nerflyttad till killarnas kvaltour och vi fick inte åka de största bergen. Jag har försökt hålla mig utanför den diskussionen och fokuserat på skidåkningen men viss irritation kan uppstå när de glömmer bort att gå igenom den nödvändig info gällande damtävlingen på möten eftersom all info lagts på killtävlingen.
Det är ju mer pengar inblandat på herrsidan och det är nog i relation till hur många utövare det finns i vardera klass. Å andra sidan krävs det samma uppladdning för en åkare oavsett kön och skall man leverera på samma nivå som killarna krävs ju samma ekonomiska stöd egentligen. Sedan är man ju oavsett om man är tjej eller kille förebild för lika många inom sporten och ur ett produktperspektiv, då vi åkare representerar olika varumärken så borde värdet egentligen inte skilja.
Vad vill du göra när du åkt klart på den nivån du är nu?
Jag vet att jag vill ha ett kreativt och omväxlande jobb. Helst inte något kontorsjobb med nio-till-fem-mönster. Jobba med bild och text, något jag försöker göra med mina sponsorer idag. I framtiden vill jag arbeta med någon intressant verksamhet som jag kan känna mig stolt över. Skulle gärna jobba med grafisk design eller liknande.
Vi avslutar med att prata om vinterns planer och Christine ropar ut Adam till balkongen där vi sitter. Adam, som för dagen har permanentat sitt hår och låter lockarna falla, säger att han och Christine planerar en backcountry slopestyletävling inför vintern.
– Tänk dig Red Bull Cold Rush fast för bara nordiska åkare, säger Adam och Christine nickar.
Christine kommer även att åka i den nya Freeride World Tour, en sammanslagning av Freeskiing och Freeride World Tour, för att få försvara sin titel.
– Vi planerar även att dra till Lofoten och segla runt bland bergen, fast jag vet inte om vi har tid med det. Schemat börjar bli fullt redan för vintern, avslutar hon.
Efter fjolårets vinst är det många som fått upp ögonen för Christine, men hon vet av erfarenhet att det bara är hennes egna krav som är viktiga att uppfylla. Att åka för att det är kul har tagit henne till en världsmästartitel och det är inte mycket som talar för att det kommer vara tråkigare att åka nästa år.
