Dane Tudor – Från heliskiing till streetrails

Dane Tudor är ett namn som inte speciellt många skulle ha känt igen för ett år sedan, ännu mindre för två år sen. Trots detta fick Dane under filmfestivalen IF3 i Montreal i höstas pris som bästa manliga åkare säsongen 2008/2009.

Foto: Dan Carr
Den andra juni 1989 sitter Kristine Tudor på flygplanet mellan Alaska och Australien. Resan gör hon för att hälsa på en del av släkten, och för att föda sitt första barn. Två timmar från slutdestinationen känner hon hur det som verkligen inte skulle få hända 10 000 meter ovanför havsytan nu är på väg att ske – ungjäkeln har bestämt sig för att ta sig ut!

Det är här historien om Dane Tudor börjar, killen som under 2009 gick från att vara praktiskt taget okänd för de flesta i skidvärlden, till att norpa åt sig priset Skier of the Year på den internationella skidfilmsfestivalen IF3 i Montreal.

Foto: Dan Carr

Med släkt i både USA, Kanada och Australien belv det en hel del resor redan under uppväxten. Familjen tillbringade sommrarna i Alaska och åkte till Rossland, BC i Kanada. Med naturen som lekplats kunde Dane, som hans mamma uttrycker det – finna sig själv. Cykelbanor grävdes i de djupa Alaskaskogarna, spår med hopp som växte sig större och större samtidigt som Dane blev äldre. Till slut byttes cykeln mot en cross och under en sommar för ett par år sedan åkte rödtotten ner till Kalifornien för att försöka sig på den professionella MX-scenen.

Men suget efter att alltid få åka skidor blev för stort. Vintrarna i Rossland hade tagit ett hårt grepp om Dane. Kristine såg till att sonen tidigt fick en gedigen grund inom den alpina skolan med argumentet att det ger en väldigt god grund att gå vidare med. Men som de flesta på den här hemsidan kommit fram till är det helt enkelt lite mer glädje i friåkning, och det är exakt vad Dane också tyckte.

Det var mellan träningspassen under ett av åren som alpinåkare som den första sponsorn satte sina klor i honom.
– Salomon bestämde sig snabbt för att börja satsa på Dane eftersom han hade fantastisk skidkänsla. Något som var mindre bra var hans stil, han satsade mer på att snurra så mycket som möjligt istället för att göra det snyggt, berättar Mike Douglas, en av frontfigurerna inom friåkning.
– Jag sa till honom att lugna ner sig lite, och det ser ut som att han lyssnade, säger Mike.

I början av vintern 2008 var Dane som vanligt hemma i Kanada och strax efter säsongen satt igång kördes Canadian Open Freeskiing Championship i Red Mountain.
Det var i samband med den tävlingen jag fick höra talas om killen med det röda håret för första gången. I sedvanlig ordning skulle min försäsong betas av i Colorado, något som under de senaste åren blivit en självklarhet för alla skidåkare som vill köra i parker av absolut toppklass tidigt på säsongen.

Foto: Dan Carr

Mike, en trevlig kille på den lokala skidshopen, hjälpte mig att montera ett par bindningar samtidigt som han upphetsat berättade om sin resa till Red Mountain och om hur en kille med så mycket häng på byxorna att han praktiskt taget blivit utskrattad vid starten hade utklassat allt motstånd och tagit hem tävlingen. Coolt, tänkte jag för mig själv, och gillade att någon äntligen med stora kläder utmanade det annars så strikta storabergsmodet.

Senare under veckan träffade jag på Dane och Leigh Powis i backarna. Båda två skulle köra US Open precis som de flesta andra ute i parken men de här två killarna verkade inte bry sig speciellt mycket om att en av de största tävlingarna under säsongen väntade runt hörnet. De åkte omkring och utstrålade mer glädje än någon annan i hela Keystone trots att termometern tagit skuttet under -20 strecket och snålblåsten var ett faktum.
US Open 2008 var varken Dane eller Leighs år, men det var definitivt här som folk för första gången började få upp ögonen Dane.

Senare under säsongen träffade jag på Dane igen, den här gången i Whistler. Hans utvecklingskurva i parken hade gått rätt upp i taket och han började prata om att tillverka egna tröjor eftersom de man kunde köpa i affärerna inte var tillräckligt stora. Danes mamma som själv äger ett eget klädmärke hjälpte till att ordna med beställningar, så att allt Dane behövde göra var att designa ett stiligt tryck och övertala ett gäng kompisar att förköpa tröjorna.

Namnet på kläderna blev KING med det självklara slagordet We need to go bigger.
Det här är också något som är väldigt typiskt för Dane. När han bestämt sig för att göra något, oavsett vad det är, så gör han det till 100 procent och han strävar alltid efter perfektion och förbättring.

Foto: Dan Carr

Vintern 2008/2009 klaffade allt. Sponsorerna hjälpte till ekonomiskt eftersom Dane kört bra under den tidigare säsongen. Poor Boyz Productions stod och väntade med öppna armar och diverse tävlingar skulle betas av. I Nordamerikas städer slipades stålkanterna och det blev ett antal snurrar både på och av diverse räcken. Det blev april och en tur till Alaska med Mark Abma och Mike Douglas stod på schemat och senare på somaren kom dubbelcorkarna med posten.

Listan skulle kunna göras längre än ni vill läsa, men ni förstår nog poängen, vi pratar om en fantastiskt mångsidig skidåkare, vilket är vad Danes mamma så klart alltid vetat.
– Att bli skidåkare är något Dane aldrig funderade över, han var skidåkare från han tog sina första steg, berättar Kristine och när hon berättar om hur Dane vid ett och ett halvt års ålder vägrade ta av sig skidor och pjäxor som han gick omkring med i timtal inne i vardagsrummet, är det svårt att säga emot.

Danes visdomsord till de som vill satsa på skidåkningen:
– Var ihärdig! Ge aldrig upp dina drömmar utan tro på dig själv och vad du kan göra, inte på vad folk säger. Låt aldrig någon få dig att må dåligt genom att säga vad du kan och inte kan göra. Vad som helst är möjligt!

Text: Johan Kristofers
Foto: Dan Carr