De e bar å puckla på

Puckelpist är en av de mer exotiska formerna av skidåkning. Men den har fostrat många av våra främsta friåkare. Nu tar puckeln tillbaka förlorad mark.

Alla skidåkare har sin egen relation till puckelpisten. Det finns de som föraktar den på grund av hot dog-arvet i neon, de som skäms inför den på grund av att den alltid låg där bredvid backen och aldrig riktigt kunde bemästras, de som hatar den för att den förstörde deras knän. Själv formligen älskar jag slaskpuckeln gjort av sockersnö i april, men har alltid stått över den hårda puckeln – på den tiden var min egen förklaring att jag körde på fullängdsskidor och idag finns det helt enkelt inte så många puckelpister att åka i.

Länge har puckel varit ett ord som dykt upp i samband med OS-kval och i profilartiklar på svenska friåkare (de har ju ofta puckelbakgrund). Men någonting börjar hända. Puckeln börjar bemötas med en helt ny respekt och ett allt större intresse inom skidscenen. Att Åre för första gången sedan 1989 står som värd för världscupen i puckel i början av mars är ett tecknen på det. Då kommer världseliten dunka singel- och parallellpuckel i Slalombacken igen.

Åkare: Per Spett Foto: Janne Tjärnström

Åkare: Per Spett Foto: Janne Tjärnström

Det går inte att komma ifrån att jibbingen med största sannolikhet var orsaken till dippen i intresse för puckel i början av 2000-talet. På 1990-talet var puckel ny OS-gren och nytt program på skidgymnasiet. Det var coolt; sporten förvaltade soulen i skidåkningen som fanns i 1960-talets hot dog. Det var massor med styrketräning. Sedan kom twintips.

Under ytan kanske det större intresset för puckel är en reaktion mot de senaste årens allt större tyngdpunkt på soul, steeze och attityd inom den nya freestyleskidåkningen. Att köra puckel kräver en elitidrottsinställning hos åkaren. Utan rätt, stenhård träning går kroppen annars förr eller senare sönder. Ingen överlever på enbart talang. Det är helt enkelt väldigt mycket sport i puckel (även om den också är domarbedömd).
– Puckel hamnar i ett gränsland, det har inte samma tävlingsfokus som alpint men inte heller samma livsstilsinställning som jibbingen. Själv gillar jag verkligen den mixade inställning som puckeln har, säger Jesper Rönnbäck som själv vann VM-brons i puckel i Nagano 1997 och placerade sig sexa i samma backe året efter under OS. Idag arbetar Jesper, vid sidan om jobbet med hudvårdsserien Recipe for Men, med skidförbundets puckelsatsning. Där emellan drog han igång hela den svenska friåkningsscenen med hopp över malmbanor kan man väl säga.

Puckelpist kombinerar fart, skidteknik och akrobatik under svårast tänkbara förhållanden. Idén är att snabbt och snyggt avverka en brant backe fylld med pucklar med 2-3 meters mellanrum. Banan är upp till 270 meter lång och lutar 32 grader. Det ger hastigheter på närmare 60 kilometer i timmen. På vägen: två hopp med cirka 15 meters luftfärd.
– Det är brantare in mot det första hoppet och pucklarna kommer direkt i landningen så här krävs full kontroll. Andra hoppet är ofta nära målgången och blir därför i regel lite lättare, säger Jesper Rönnbäck.

Aggressiv åkning rakt ner i fallinjen ger bra teknikpoäng och under det perfekta åket går åkarens ben som en felfri symaskin när pucklarna absorberas. Men överkroppen flyter fram i fullständig harmoni. Stavarna är som taktpinnar där varje sväng markeras med en kort stavisättning. Balanskorrigeringar med ben eller armar ska inte förekomma. Puckel på ett papper. Verkligheten är ofta en annan. Om en arm flyger iväg blir det poängavdrag direkt.
– Tjusningen med puckel är tempot, att hela tiden ligga på gränsen till vad man kan kontrollera.

Tidigare kördes tävlingarna på banor som utgick från turistuppsladdade pucklar som exempelvis på Hummeln i Åre; men idag är det maskingjorda, helt symetriska banor som gäller. Åkningen har blivit allt snabbare och sedan 2003 är det tillåtet med inverterade trick i hoppen. Det har fört puckelpisthoppen närmare de trick vi ser hos jibbarna och är en av orsakerna till att puckel har blivit roligare att titta på. Det är inte lika styltigt i luften längre, inte lika många trippelkombinationer med daffy och spread. Mer då en bakåtvolt med korsade skidor i första hoppet och en 1080 i andra.

Även om det heter att man åker puckel med skärande sväng handlar det i själva verket om att sladda över puckeln, då man inte åker rakt ner i fallinjen vill säga. Något annat finns det helt enkelt inte tid för.
– Puckel är en otroligt speciell typ av skidåkning. Kanske är det den svåraste åkningen av de alla. Friåkningen har mycket att hämta från puckeln, framför allt snabbheten i fötterna och reaktionsförmågan samt styrkan att stå i kluriga landningar, säger Jesper Rönnbäck.

Även om puckel har blivit mer populärt igen kommer det aldrig bli en folklig sport, menar Jesper Rönnbäck. Ingångströskeln är för hög och det tar lång tid att bli så bra så att det börjar bli roligt att köra. Det är hårt och sliter på kroppen. Men för de som vill pröva på brukar det gå bra att dyka in på Åre Slalomklubbs träningar och smygprova.

Men för oss andra som bara vill bli vän med puckeln igen? Jesper tipsar om tekniken lite kort:
– Stå mitt på skidan, alltså så att du har tryck på plösen framtill i pjäxan. 99 procent av nybörjarmisstagen handlar om bakåtvikt. Försök hitta ett spår där varannan puckel är till höger och vänster. Det ska vara som en tight slalombana. Lägg sedan fokus på vertikalarbetet; sug upp knäna mot magen innan du tar puckeln och räta ut kroppen igen så snabbt det går för att få snökontakt igen.

Easy peacy. Let´s find me some moguls!

Text: Dan-Marcus Pethrus