Deeptalk med Nikolai Schirmer

Freeride.se möter norska freeridern Nikolai Schirmer IRL för ett synnerligen långt samtal. 

Hemma hos Nikolai

En kall decemberdag rullar jag och min cykel in på uppfarten som tillhör en för tillfället skadad Nikolai Schirmer. Både det lilla lägenhetshuset och elbilen som står utanför är vita, precis som snön som ligger. Efter att ha ringt på ytterdörren inser jag att Nikolai bor på ovanvåningen, jag hör de tydliga dunsarna från någon som kämpar sig ner för en trapp med ena benet i ortos.

Nikolai öppnar med ett stort leende på läpparna. Jag hinner knappt komma in genom dörren så är samtalet igång. Innan jag ens slagit mig till ro med en tekopp i handen har vi hunnit prata om gemenskapen på Freeride.se, sociala mediers påverkan på traditionella skidmediers online-närvaro och hur skidkulturen skiljer sig åt mellan Sverige och Norge.

Att jag minns att jag är där för att faktiskt göra en intervju och drar igång bandspelaren är mer tur än skicklighet. Det märks att Nikolai tänker mycket och inte är rädd för att dela med sig av de tankarna!

Då sitter jag här tillsammans med Nikolai Schirmer. Ja, Nikolai, tanken är att ge svenska skidåkare en bild av vem du är och vad du gör.
– Det ska bli kul, Sverige tycker jag har en rik skidåkarmiljö med bra inflytande på Norge!

Kul att du tycker det!
– Jag kan nog tycka att det historiskt varit en bättre tyngd i den svenska miljön än i den norska. Sverige har ju långa anor, hela vägen tillbaka till när Free Radicals började. Även om Norge hade någon slags svar i Kong Vinter så var ju, no offence till Asbjørn, Free Radicals mycket bättre. Det återspeglas väl också till viss del i att Asbjørns egen karriär inte riktigt drog igång ordentligt för än han gick över till Free Radicals. Mitt intryck är att det finns en seriositet i den svenska skidåkarmiljön som kanske saknas i Norge.

Det kan nog ligga något i det. Svenskar tävlar ju också i större utsträckning än norrmän, i alla fall i ”friåkning”. I FWT är det väl egentligen bara Hedwig Wessel som representerar Norge?
– Inga andra norrmän i FWT, nej. Det är några som försökt, men norsk tävlingskultur har inte riktigt varit på sin spets. De som har försökt har oftast inte kommit hela vägen, och de få som gjort det har kanske inte varit så strategiska när de kommit till tävlingarna. Svenskarna verkar ha mer fokus på teknik.

Lite mer Reine?
– Ja, lite mer Reine! Samtidigt som Reine i och för sig går stort. Han skickar ju högsta-högsta i Åre med maximal send när humöret ligger på liksom.

Helt sant, men i alla fall för oss som ser på utifrån är ju myten att han alltid står det han skickar också. Men jag tror vi ska försöka prata lite om dig också – inte bara svenska åkare! Även om jag tror du får mycket pluspoäng för att du pratar dig varm om svenska förmågor.
– Jag måste ju prova vara diplomatisk!

Om skidmedia

Du jobbar ju mot modern skidmedia med Youtube och Instagram som dina främsta kanaler. Ser du på dig själv mest som influencer eller som filmskapare?
– Det är en bra fråga. Jag skulle nog hellre säga såhär. Jag är skidåkare, men skidåkare är de ursprungliga influencerna. Den originala affärsmodellen från skidindustrin var ju ”proffsen” gör saker som andra tycker är häftiga och därför kommer de som ser på vilja köpa märket de ser användas. Skillnaden var att det började med att få resurser för att göra skidfilm. Det som har hänt sen är snarare att det flyttat över till sociala medier, och i samband med det har resten av världen också upptäckt att det är en marknadsföringsmodell som funkar. Men som jag ser det har skidåkare alltid varit influencers. Jag tycker också det resonemanget sträcker sig till alla som jobbar professionellt med att åka skidor. Även en skidtävling är ju en slags produktion, en historia om deltagarnas åkning. Skillnaden är åkarna i större utsträckning tar ett steg tillbaka och låter arrangören ta hand om mycket av det praktiska.

Jag jobbade med mina första sponsorer som filmare långt innan jag fick betalt för att åka skidor. Det att göra film, ta bilder och skriva för att förmedla skidåkningen har definitivt alltid varit mitt sätt att göra skidåkning till en karriär. Om man ska tro min Instagram-bio skriver jag ju ”skier and filmmaker” och det är nog inte helt osant i alla fall. 

Något jag kan känna ibland är ”imposter syndrome” – är jag verkligen tillräckligt bra för att göra det är? Jag har aldrig varit bäst på att åka skidor, men det verkar finnas en publik som kan uppskatta det också. Skidåkning som håller en nivå som är tillräckligt bra, och sen presenteras på ett bra sätt, med en bra story. Ofta kan det vara behagligt att huvudfokus inte är på att min skidåkning måste vara den bästa i hela världen också.

Ja, du har definitivt hittat en nisch som passar dig bra! Du har ju gott om följare på både Instagram och Youtube.
– Det är kul! Nyligen när jag pratade med Joonas Mattila, en av de fotograferna jag jobbar mest med, kom vi in på det temat. Våra Youtube-kommentarer är väldigt positiva och han har tänkt att det är någon slags Youtube-kultur med en överdriven positivitet, men nu har han börjat tro lite mer på att det vi gör kanske är speciellt och bra. Det är inte så dumt.

Parallellt gör jag ju dock rena influencer-saker. Alltså ”här är en pryl, ta X antal kronor och gör en post på Instagram”, men merparten av mina samarbeten är traditionella sponsorsamarbeten som de vanligtvis är i skidindustrin. Det gäller att hitta en balans mellan de två, om jag gör för mycket saker som är lite ”off” skulle det inte kännas rättvist mot min publik. Jag tycker att jag har ett ansvar gentemot de som klickar in sig på min kanal, oavsett om det är Youtube, Instagram eller TikTok. Materialet jag lägger upp ska vara bra. Människor tar ändå av sin tid för att kika in på min kanal, då får jag inte slösa bort den på saker som inte håller måttet.

Just nu är dock i ett väldigt bra läge, jag är mycket nöjd med de samarbetena jag har!

Det låter som att du har koll på läget alltså!
– Ganska bra tror jag i alla fall! Men ibland undrar jag över det. Jag var på intervju tidigare idag, journalisten då hade en fråga som rörde att jag nu är mot slutet av min karriär, då blev jag ganska ställd! Det är inte alltid omvärlden har samma bild som jag själv, frågan är vem som har rätt.

Då kan de ju inte ha koll på Reine i alla fall, med tanke på hur han kör har du nog några år kvar.
– Han blir ju dessutom bättre med tiden! En skillnad är ju i och för sig att de som riktar sin karriär som Reine gjort, det vill säga mer mot tävlingar och liknande, inte behöver gå på sitt max  ofta. Det behövs inte många riktigt stora klippor på ett år, så är de ”set” sen. De behöver inte göra det varje dag.

Är det nånting du känner är en skillnad mot hur du måste leverera? Att du måste gå på din maxnivå oftare än de som till exempel kör på FWT?
– Jag har funderat en del på det. Jag kommer ihåg när Kristofer Turdell var här och hälsade på och vi var ute. Jag la märke till då att han tog det väldigt lugnt, han skulle inte gå på några stora grejer. Jag körde ju på som vanligt liksom! Varje gång jag åker skidor har jag ju möjlighet att samla material till en produktion. Min egna lilla ”FWT”.

På det sättet är jag ju aldrig heller helt ledig när jag åker skidor. På det stora hela gillar jag det, det ger mycket större handlingsrum och flera tillfällen varje år för att få till de sakerna jag vill. Men det ger också ångest ibland – om jag till exempel är ute på tur med flickvännen kan jag få se nånting som ser väldigt bra ut och känna ”shit, jag borde varit där istället och fått till det där projektet idag”. Det är definitivt en förbannelse med att jobba på det sättet jag gör.

Men som sagt, i det stora hela tycker jag det är positivt. Speciellt när man jobbar med film är det farligt att ha helt fasta tidsramar eftersom man aldrig vet hur det är med väder och snöstabilitet precis då! Jag har varit med om det själv, vi har kört på för att det var den tiden vi hade, så har det gått fel med laviner och close calls. Lyckligtvis har det aldrig hänt något allvarligt, men jag har konstaterat att det inte funkar att jobba så. Numera lägger jag upp mina vintrar mer löst, helst har jag minst en månad eller mer planerat för ett ”specifikt” projekt. Vintern 2020 hade vi en period på 2 månader när vi egentligen inte gjorde något över huvud taget för att det var för sketchy i hela Norge.

Den omställningen har varit en process för mig, men tror jag har kommit långt. Kan ta exemplet med den första shooten där jag var ”huvudpersonen”. Det var i Italien, det hade snöat väldigt mycket och var uppenbart lavinfarligt. Och jag hade glömt transceivern. Då tänkte jag ”fan heller, om det här inte händer nu händer det kanske aldrig, jag måste bara köra på”. Så jag tog den risken och körde på utan att säga nånting. Det gick ju bra den gången, men det är väldigt långt från var jag är idag med säkerhetstänket.

Jag förstår dock att jag är väldigt privilegierad karriärmässigt. Jag har alltid många olika alternativ, så jag är aldrig beroende av precis den shooten vid precis det tillfället längre. Det gör stor skillnad.

Om risktagande

Det är intressant att du kommer in på det här med risk. Jag tror det finns många som ser på dig som en person som tar väldigt mycket risk, hur ser dig själv på det? Har du utvecklats från när du var yngre? Ser du på dig själv idag som en person som tar mycket risk?
– Nikolai (30) tar i alla fall väldigt mycket mindre risk än Nikolai (20). Men oavsett tar jag väldigt mycket mer risk än min mor eller min far eller min bror. Det är ett faktum. Historiskt har jag dock haft mycket positiv feedback på att ta mycket risk.

Jag kanske är lite naiv, men jag tänker ofta att folk skulle kunna ta lite mer risk. Saker framstår oftast som farligare än vad det är, i alla fall när det kommer till faror som går att bedöma – som att hoppa en klippa, sätta ett svårt trick, eller köra en hårig linje. För mig har det gått bra och oftast går det ju bra! Just nu har jag i och för sig skadat mig, men det var i en helt vanlig toppturssituation. Sånt som Ola Normann eller Anders Svensson skulle hamna i om de var på topptur.

Laviner är mycket svårare, där vet man ju inte säkert. Så för laviner pratar vi egentligen om osäkerhet. Jag tror att jag, till eventuella framtida barn, kanske hade sagt att jag helst inte vill att de åker terräng som är brantare än 30 grader eftersom det inte går att veta om det är farligt eller inte. Och om de ska köra i lavinterräng, se till att det inte är några terrängfällor eller annat i åket, så att om det visar sig vara lavinfarligt är sannolikheten att dö så låg som möjligt.

Men i stort kan jag inte förneka att jag har accepterat mycket risk och att jag fortfarande accepterar mer risk än de flesta. Men min upplevelse är att det oftast går bra. Det ska lite till för att det ska gå ordentligt fel – samtidigt som det inte ska nånting till. Det går att bli påkörd av en buss på stan också. På sista tiden har jag ju varit några rundor på sjukhuset och de flesta som är på akuten har typ halkat i duschen. Det är väldigt få som kommer in dit från en ”riskaktivitet”. Livet i sig är riskfyllt.

Du nämnde förut det här med säkerhet runt filmproduktioner, är det mycket förberedelser och riskreducerande arbete som inte kommer med i dina filmer och det som läggs upp på nätet?
– Den största delen av det som inte kommer med är valet om vi ska dra ut heller inte. Det viktigaste vi gör för att undvika olyckor är att inte dra på tur och de flesta dagarna är vi heller inte ute på tur. I en av mina senaste filmer tar jag upp vad man som skidåkare kan göra när det var farligt länge. Vi drog på en tur som var lavinsäker, men ändå spektakulär. Förmodligen skulle jag kunna göra fler såna turer, bara ha med folk på fina ställen.

När det gäller risk landar man också lite i det här ”Varför köra Formel-1 när det finns Gokart?”. Jag tror det är mänskligt att vilja utforska gränserna för vad som är möjligt och hur långt man kan dra saker. I alla fall jag har en oförklarlig dragning till skidåkning som är krävande och utmanande, som gör att jag måste koncentrera mig. Jag tror det ligger i människans natur, ingenjörer vill lösa de svåraste problemen, läkare vill rädda de sjukaste patienterna och så vidare. I skidåkning är risktagandet en del i det.

Det är också väldigt lätt att se på skidåkning som sport och tycka att den är farligt, men hur farligt är det egentligen? Jag var nyligen på en föreläsning med en som forskar på skidåkning och risktagande. Han pratade om ”micromorts” – det vill säga hur stor är sannolikheten att dö per X antal dagar aktiv tid med en aktivitet. Enligt de siffrorna är det inte så farligt att åka skidor – att köra bil i 8 timmar är minst lika farligt som att åka offpist en dag i Österrike med normalt säkerhetstänk. Jag undrar om det är så att vår perception om vad som är farligt inte alltid är rätt för att man som yttre åskådare inte har all information utövaren har. Jag ser ju vissa som gör galen akrobatik och tycker det ser livsfarligt ut, men de har ju oftast koll. För att återupprepa dock, när det kommer till laviner är det också en väldig osäkerhet i riksbedömningarna som gör det svårare.

 

Om risktagande som mediaprofil

På sista tiden har du varit involverad med Center for Avalanche Research and Education i paneldiskussioner och annat. Tycker du att du har ett större ansvar än andra i branschen att informera folk om laviner och annat risktagande i lavinterräng med tanke på hur många du når ut till?
– Definitivt. Jag har förståelse för den påverkan jag kan ha och jag gör ju det jag gör för att jag blev påverkad av den förra generationen skidåkare. Nyligen läste jag en krönika om att lavinprognoserna i Norge gav för mycket information. Den menade att eftersom lavinprognosen inte skrev ”kör du över 30 grader kan du dö” påverkade det folk att åka i lavinterräng. Men det är ju inte lavinprognosen som gör att folk vill ut i sån terräng! Det är Matchstick eller Sean Pettit eller för den delen jag. Så absolut har jag ett ansvar. Jag försöker också ta det ansvaret, prata om laviner och ge en ärlig bild av vad jag håller på med. 

Ibland gör det också ont i en själv när man gör fel. I filmen Wavy till exempel. Vi har ju mikrofoner på oss, så jag hör i efterhand vem som sagt vad och när. Vid ett tillfälle i filmen blev det väldigt tydligt att en av oss försöker säga ”stopp” väldigt många gånger. Jag och den tredje som är med säger också ”stopp” vid olika tillfällen, men av en eller annan anledning slutar det med att vi säger ”go” ändå. När filmen sen produceras är det ju jag som klipper – då frestar det verkligen att frisera verkligheten och inte framställa mig själv som den idioten jag var. Men jag har ett ansvar att faktiskt återberätta vad som hände och vad som gick fel. Fördelen med att jag gör film om mig själv är att jag kan vara hur hänsynslös jag vill mot mig själv. Inga andra kan bli arga eller ha åsikter på hur jag framställer mig själv, det är befriande.  

Jag tycker det går åt andra hållet också. Det finns många myter om att om man drar ut i bergen så gör man i en lavin, men det det går ju att vara på tur och fortfarande vara väldigt säker. Det är bara hålla sig borta från lavinterräng. Hållningen som finns i myterna tycker jag är som att säga ”så länge du inte har sex får du inte könssjukdomar”, vilket inte är osant men inte heller gör nånting bättre. Ungdomar kommer ha sex oavsett, då kanske man måste snacka om prevention istället. För skidåkningen då, se till att folk minskar osäkerheten och konsekvenser så långt som möjligt. Undvik terrängfällor, hur är stabiliteten idag och så vidare.

I slutändan blir det oavsett lite dubbelkommunikation – ”Gör du det här kan du dö, men om du ändå ska göra det se till att göra det säkrare såhär”.

Bra och väldigt uttömmande svar! Jag är håller med om mycket av det du säger.
– Så bra! Det är helt okej att komma med synpunkter om du inte håller med i det jag säger också.

Mja, som ”utomstående” lavin-nörd som brinner lite för ämnet tycker jag kanske att många inom skidmedia kunde vara bättre på att informera och framhäva säkerhetsdelarna. Samtidigt förstår jag att det inte nödvändigtvis är lätt.
– Hur menar du då? Typ en disclamier, eller mer historia runt det?

Jag tänker på historier runt det, inte nödvändigtvis bara laviner. Men att det kommer mer med om det bakomliggande – planeringen, beslut, diskussioner, alternativ och så vidare. Men jag förstår att det inte är helt enkelt, en Youtube-film där det är 45 minuter diskussion och planering på kartor för att mynna i att det inte funkade idag, vi får titta på i morgon istället, med kanske 10 minuter skidor på slutet, funkar ju inte innehållsmässigt.
– Men jag tror att om man gör det på ett bra sätt kan det gå. Det är kanske en styrka med mitt nuvarande format, vi är ju inte i Kanada och åker helikopter eller kör puder hela dagen. Den mesta tiden spenderar vi på vägen upp och funderar på om vi kommer bli tagna i en lavin. Det är egentligen otroligt spännande! Kommer personerna att överleva? Vad gör de för att överleva? Får man till en bra story runt det kan det bli riktigt bra!

Det finns såklart utmaningar i det också. Vi vet ju inte. Rent storymässigt går det inte att bygga upp mot att vi kommer närmare det farliga, så backar vi lite och sådär. Jag hör ju på inspelningarna när vi är ute – ”Tror du det är bra? Jag vet inte, kanske? Det är nog bra. Det där ser bra ut. Fast kanske inte? Vad betyder det där? Nej, vi vänder.”. Så är det fram och tillbaka, ingen gradvis stegring.

I den situationen vi hade i Wavy var jag tvungen att förenkla också. I verkligheten tyckte vi att det gick från sketchy till bra och tillbaka säkert 10-20 gånger. Det blir väldigt svårt att hänga med i för de som tittar på filmen. Åskådaren har ju ännu mindre information än vi som var ute där. Men grundsituationen i sig är egentligen väldigt spännande! Det är ju Squid Game, fast på riktigt. Det går att tänka sig att det är möjligt att presentera det på ett begripligt sätt för tittaren, det blir en utmaning för mig att se närmare på tror jag!

Egentligen tycker jag inte det behövs  mycket skidåkning i en skidfilm. Det blir ganska fort tråkigt. Som jag ser det är det kontexten som är det intressanta. Vad betyder det här åket för den som åker? Hur mycket har den jobbat för det? Vad står på spel? Det får man med mycket mer om det är mycket bakgrund. Det ska inte till allt för mycket ren skidåkningsfilm innan det börjar kännas att nu blir det för mycket. Storyn om säkerhet går också att använda till sin fördel under utövandet. Jag tänker det är ett bra redskap för att vara säkrare på fjället, om jag som regissör ska ha med allt om säkerhet måste jag oavsett vad ta tag i det ordentligt.

Jag har varit med om att folk i min närhet dör. Martin som dog i Lyngen i våras tillsammans med en annan skidåkare är ett exempel. När vi var unga åkte vi skidor ihop i Kroken (lokala skidbacken i Tromsø, reds. anm.), sen skaffade han familj och försvann från skidåkningen. För ett tag sen ville han börja åka igen och vi snackade massor om utrustning, bra åk och annat. Men inte vid någon tidspunkt frågar jag ”Är du säker på att du vill det här? Du kan dö och du har en liten dotter hemma”. Det kom aldrig upp. Kanske borde det göra det? Samtidigt antar man gärna att folk tänkt på det, men har de det? Jag hade inte gjort det när jag var 19.

Det blir en tankeställare när sånt händer. En annan tankeställare jag fått är när jag för snart 2 år sen fick mig en flickvän och kom in i en ny familj. De går på topptur, men tänker egentligen inte alls på laviner eller säkerhet. De tycker att de går säkra turer, men de är ute på mycket som definitivt går i krävande och farlig terräng. 30 grader är inte brant i offpist. När jag då var tvungen att ”starta från början” och förklara allt med risker och så vidare kändes det inte lika bombsäkert att kunna försvara det jag gör.

Samtidigt såg jag för ett tag sen ”Drive to Survive” på Netflix. Det var uppfriskande att höra förarna säga ”Ja, jag kan krascha och dö – men jag ska fanimig köra ändå”. Den uppriktigheten kändes bra.

 

Om miljön

Det här kan vi prata om i evigheter, så innan vi kommer riktigt dit tänker jag vi byter ämne! Du tycker ju miljön är viktig, och det gör jag också! I och med Covid har du varit tvungen att spendera mer tid i Norge de senaste åren – har det gjort det lättare för dig att förhålla dig till miljöfrågan?
– Det var lättare att bli kvar i Norge med Covid, men jag vill fortfarande väldigt gärna dra till alperna. Efter en säsong i Norge inser man hur sjukt bra det kan vara att vara i Schweiz. Gällande resor är Norge också 2000 km långt, så det går utmärkt att bränna bra mycket CO₂ här om man vill det. Från Oslo är det inte mycket längre till Alperna än till Tromsø.

Jag vet inte heller om jag tycker jag är mer intresserad av miljön än gemene man. I Norge i alla fall ska alla politiska partier, från vänster till höger, lösa klimatkrisen. Givet att de har lite olika idéer om hur det ska göras, men de är alla överens om målet! Det tror jag också de allra flesta i Norge är, i alla fall skidåkare. Däremot tror jag något som skiljer mig från många andra är lite storhetsvansinne. Jag upplever att mina handlingar och val har en konsekvens i världen. Vad jag gör är inte godtyckligt. Jag kan inte flyga världen runt utan att det betyder något.

Att det framställs som radikalt att man försöker göra något med klimatet som skidåkare tycker jag är konstigt. Det är ju ganska uppenbart – om det inte är snö blir det inte mycket skidåkning. Något jag tycker är sjukt är när man ser Tour De Ski, eller FWT för den delen, som kör världsturné. Varför i hela fridens namn ska de flyga massor av folk världen runt för att åka skidor när de vet att snön smälter bort? Jag förstår det inte. Det är som att hylla något genom att förstöra det.

Men jag tror att jag har en ganska normal inställning till klimatet, men med lite storvansinnesperspektiv på det hela. I och med mitt jobb blir också allt jag gör förstärkt. Det skulle vara naivt för mig att tro att jag påverka folk att köpa en jacka, men att det inte spelar någon roll från vilken världsdel jag försöker sälja jackan.

Det är helt sant förstås. Jag har ingen aning om vad min granne gör för klimatet, men har i alla fall en bild om vad du gör.
– Dock måste jag säga att, i alla fall för min egen del, var det inte särskilt mycket press att ta tag i det där med klimatgrejer innan jag själv gjorde det. Det går utmärkt att ha POW-klistermärke på hjälmen samtidigt som man flyger världen runt. Jag tycker dock inte min skidåkning blivit av sämre kvalitet på något sätt sen jag började, det finns otroligt mycket bra skidåkning i Europa. Liftbaserat i alperna – det går utmärkt att ta tåg eller köra elbil dit – och så topptur här i Norge.

En paradox med det jag gör är också att visst, jag kanske inte flyger för att åka skidor längre, men ju mer jag gör reklam för Lyngen desto mer kommer folk från hela världen vilja flyga hit. Det skulle kanske vara bättre att försöka framhäva att se det som är fint i närheten av just en själv, men det är förstås väldigt lätt att säga det när man bor här, eller i Kanada. Det kanske inte är lika lätt att säga om man bor i Oklahoma.

Den paradoxen är intressant – jag skrev själv nyligen en krönika där jag kritiserade skidbranschen för att vara fega och slöa i sitt ansvarstagande för miljön. Samtidigt är jag själv en del av branschen – är det något du också tänker på?
– Jag är ju spjutspetsen i det kapitalistiska konsumtionssamhället, men jag tror också på kapitalism som koncept. Daniel Dennett har skrivit boken From Bacterial to Bach, där han ser på komplexa system som leder till medvetande. Han har en historia i boken om en Sovjetisk delegation i London. På den tiden gick det ganska bra i Sovjet, och delegationen är oimponerade över sjukhusen, militären, fabrikerna och så vidare. Men de frågar britterna var de har sina brödköer. De har försökt skapa ett system för att fördela brödet, men lyckas inte. Britternas svar är att det inte finns något system – alla bagarna gör som de vill och så funkar det.

I grund och botten är det väldigt effektivt att låta folk göra som de vill, så löser mycket sig. Så länge man reglerar det på ett sätt att det inte går över styr och det skapas initiativ för folk att göra bra val. Min erfarenhet är att oavsett hur stora märken jag samarbetar med är det i grund och botten bara folk som har lust att göra något bra. Några vill bli rika också, men det finns ingen ond plan för att smälta bort all snö. Det är en biprodukt av att ramverket inte är tillräckligt bra.

Extremversionen av att pusha produkter, när det bara justeras färg på grejerna bara för att skapa avundsjuka mellan konsumenter för att de inte har ”årets färg”, förstår jag inte. Men det tas också tag i och jag skulle säga att det blir bättre. Man ska inte heller glömma att till exempel Norrøna gör mer för miljön i alla led av sin produktion än vad jag kan göra.

Nu när du varit tvungen att spendera mer tid i Norge, tror du att du kommer fortsätta spendera mer tid här än tidigare?
– De kommande månaderna ska jag definitivt ta mig till alperna, men jag kommer nog vara mer i Norge i framtiden. Det är otroligt bra skidåkning här när det är bra. Men jag tror fortfarande på att resa, bara man gör det på ett hänsynsfullt sätt. Jag tror det är bra att se omvärlden lite. Så länge man är medveten om vad man gör och tar konkreta beslut för att göra det på ett bra sätt.

Jag har inte varit utanför Europa på 3 år nu och det har gått väldigt bra. Jag får åka väldigt mycket skidor ändå. Det är väldigt lätt att ge upp på miljön, men det är otroligt stor skillnad på att fylla en gammal bil med massa vänner och dra till alperna, eller åka tåg för den delen, jämfört med att flyga till Kanada. Min erfarenhet är dessutom att man som skidturist lätt får en bättre upplevelse i alperna än i Kanada eller USA. Anläggningarna i nordamerika är nedlåsta på ett annat sätt. Men klart, det är fler dagar som riktigt bra i Kanada, så det blir lite av en gamble.

Om projekten

Du har pratat om ett av dina projekt tidigare här, men har du några andra produktioner du är extra stolt över eller gillar mer än andra?
– Jag tycker Endless Winter 2 var väldigt häftig! Det sista facet jag åker i den filmen är nog fortfarande något av det roligaste jag kört. Där kände jag att jag verkligen var tvungen att få till allt för att det skulle funka. Genom hela projektet hade vi också så sinnessjukt bra snö och stämningen var på topp hela tiden.

En resa som är väldigt minnesvärd för mig är också Schirmer in the Field, avsnitt 4, när vi bor i stuga över nyår i Kanada. Det var en fotograf jag känner som inte kunde vara med, så jag fick filma själv med drönare och GoPro – total soloproduktion alltså. Trots det blev det en av de bästa filmerna jag gjorde den vintern!

Så måste jag nämna Wavy också. Den är i ett lite längre format, så där har vi kunnat gå in mer i det bakomliggande. Vi har också mer ansvar ”på hemmaplan” än vad vi kanske haft tidigare. Både jag och Krister Kopala har fått partners, vilket påverkar oss. Det är i och för sig en ganska otraditionell skidfilm, inte mycket åkning. Men som vi pratade om tidigare, skidfilm behöver nog egentligen inte ha väldigt mycket åkning för att vara bra.

 

Om framtiden

Om vi ska fortsätta prata lite om dina projekt, vad hade du gjort nu om du inte varit trasig i foten?
– Det var egentligen bra timing att bli skadad nu, planen var inte att starta några nya projekt för än i januari oavsett. Just nu håller jag på att göra en ”behind the scenes” om en shoot jag nyligen hade med Matchstick. Jag tror det kan bli kul! Det var jag och Hedwig Wessel, och vi är på många sätt ganska olika som skidåkare. Hon är prestationsinriktad, det märks att hon håller på med tävlingar, jag lutar mer åt skidkultur och att berätta historier. Jag tycker det är fascinerande att vi har så olika utgångspunkter men ändå slutar på samma plats.

I januari var planen att dra ner till alperna en månad eller två, men det flyttas fram lite. Tanken är dra ner med Joonas och göra kortfilmer så mycket vi bara kan under vintern. Sen planlägger jag en tur till Svalbard mot slutet av säsongen. I och med skadan bommar jag lite av det tidiga, men då kompenserar jag med att förlänga säsongen där uppe. Om allt går enligt plan ska vi segla upp. Det kommer bli spännande, allt jag sett från Svalbard är hårt, sönderblåst och jävligt.

Det stämmer väl med det jag hört om Svalbard också, men häftigt att segla dit!
– Ja! Så seglar vi via Bjørnøya också. Jag har inte varit där tidigare, så det blir kul. Till slut blev det också att vi seglar på samma båt som i Wavy, så det blir väl lite som en uppföljare. Egentligen hade jag svurit på att aldrig mer sätta min fot på den båten efter att Wavy var färdig. Den är gjord för ishav, så den är väldigt tung och har lite konstig ballast och annat och vi hade väldigt mycket storm. Skepparen som var med fick faktiskt också nog, han sålde båten efteråt! Men när jag var i Volda i höstas mötte jag Mats Grimsæth som hade köpt båten. Han tyckte vi skulle segla med honom. Min första reaktion var ”Fan heller, aldrig i livet!” – men så fick jag se lite bilder och han har i princip totalrenoverat båten. Då kändes inte så dumt längre.

Apropå framtid, hur lång tid är det innan du kommer tillbaka?
– Det har gått sju veckor nu från när jag kraschade, så jag har en vecka kvar i ortos. Sen, om jag har tur, är det en månads rehabilitering. Jag hoppas kunna åka skidor igen i slutet av januari, men jag tar höjd för att det kan dröja långt in i februari innan det går. När Aksel Lund Svindal drog av sin hälsena gjorde han det på samma dag på året som jag, 19 oktober, han var tillbaka i världscupen 4 februari.

Jag ser positivt på den här vintern! Men det blir väldigt annorlunda om jag skadar mig igen i februari såklart. Som vanligt är det omöjligt att veta. Något som var skönt var att jag, när jag stannat upp efter kraschen, kände ”Okej. Jag vill fortsätta göra det här, jag måste se till att kämpa mig tillbaka!”. Det var inga frågetecken runt det. Det går ju inte kontrollera hur man känner efter en sån sak. Jag har haft många perioder när jag varit ganska trött och känt att jag inte alls har lust. 

En av anledningarna till att jag hade planerat lite senare start den här säsongen var just det. Förra året hade vi filmat till 9 avsnitt redan i januari, så jag var ganska sliten och trött redan då och resten av vintern blev ganska kämpig. Att det blir ytterligare lite senare är inte nödvändigtvis dåligt, jag tror att jag kan komma tillbaka och vara riktigt pepp på att åka igen!

Jag hade egentligen tänkt fråga om hur du hanterar att vara skadad, men det låter som att du är positiv!
– Det tror jag att jag är! Det är en viss stoicism i det, föreställa sig det värsta som kan hända och allt som inte är det är bra. Kraschen var ganska brutal egentligen, jag tomahawkade genom ett stenfält. Men när jag stannade var jag under omständigheterna okej, jag klarade mig väldigt bra. Dessutom var vädret bra, det var inga problem att bli upplockad av helikoptern och på sjukhuset gick allting fort och smidigt. Jag har haft många perioder som varit jobbigare än nu.

Skönt att höra! Det låter nog fel, men missförstå mig rätt…
– För min del mår jag mer dåligt om jag inte tar mig tid att vara runt människor och om jag jobbar för mycket. Det mest irriterande med det här är egentligen att vara så immobil, allt blir lite mer av ett projekt. Inte så mycket egentligen, men det känns som mer i och med att jag alltid måste göra lite extra. Men på det stora hela är det inte på något sätt en katastrof.

Då återstår nog bara att fråga om det var något annat du själv ville tillägga?
– Jag lovar att lobba intensivt för att gränsen aldrig ska stänga igen!

Nikolai Schirmer i media

YoutubeNikolai Schirmer
Instagram@nikolaischirmer
Facebooknikolai.schirmer
TikTok@nikolaischirmer

Text: Oscar Frick
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.