Dhaulagiri Ski Expedition: Del 4

Puja, fasta rep och acklimatisering. Efter tre sköna dagar i baslägret klättrar Fredrik Ericsson upp och får för första gången känna på Dhaulagiri, Det vita berget.

När man klättrar ett 8000-meters berg gäller det att stegvis vänja sig med högre höjd, acklimatisering som det kallas. Efter att ha styrt upp baslägret, fixat min tältplats, ordnat toaletttält och fått ordning på all min utrustning, var jag redo att komma igång med acklimatiseringen.

Bergen här i Nepal är heliga och buddisterna tror att gudarna bor i bergen. För att visa respekt till gudarna måste man genomföra en ritual som kallas Puja innan man börjar klättra. En buddistisk munk kom hit, en chorten (buddistiskt monument) byggdes prydd med en bild av Dalai Lama och stavar av rökelse. Böneflaggor sattes upp i de fyra väderstrecken och ris, chokladkakor, kex, öl, med mera offrades till gudarna. Munken sjöng och rabblade böner medan vi kastade ris mot monumentet. Efter genomförd Puja har vi nu tillåtelse att beträda berget och vi har gudarnas stöd under klättringen.

Sommaren har varit hård mot Dhaulagiri. Snögränsen är väldigt hög och ligger på cirka 5500 meters höjd. Från baslägret börjar klättringen med det så kallade isfallet. Det är en uppsprucken glaciär med en mängd stora seracer (ispelare) som regelbundet rasar och brummar högljutt till klättrarnas stora förskräckelse. Det gäller att hålla sig långt bort från seracerna, därför går klätterleden på höger sida om glaciären under en stor bergvägg. Utan snö på denna del av leden gör att bergväggen består av sand, sten och is. Riktigt hemsk om du frågar mig. När man har klarat av det partiet gäller det att navigera sig mellan glaciärsprickor upp mot nordostpasset där läger 1 ligger på 5700 meters höjd.

Min första tur upp på berget var en hård match. Det var sex och en halv timme av slit för att ta mig de 1000 höjdmetrarna upp till läger 1 där jag spenderade natten. Jag fick inte mycket sömn den natten på grund av elak huvudvärk. När jag nästa dag drog mig tillbaka till baslägret var inte självförtroendet det bästa inför framtiden.

Livet i baslägret är enkelt men komfortabelt. Jag har mitt eget tält där jag sover och förvarar mina kläder och klättergrejor. Det finns också ett stort kökstält där kocken Budhi och hans assistent Kansha lagar mat åt mig: frukost, lunch och middag varje dag. Det är som att ha mamma här i lägret. Det enda jag behöver göra är att dyka upp för att få en god måltid. Förutom mat blir det en del tid till att läsa böcker, lyssna på musik och gå runt och snacka med de andra klättrarna.

Klättrarna som är här i år för att bestiga Dhaulagiri är ett stort gäng japaner med ett antal Sherpas (nepalesiska bärare), ett holländskt-österrikiskt gäng med fyra klättrare, en korean med två Sherpas, tre fransmän och två polacker. Det är en bra blandning av folk och dom är trevliga att umgås med.

Japanerna har hyrt in ett gäng sherpas för att sätta upp fasta rep utmed hela klätterleden för att göra det lättare och säkrare. Jag hörde en siffra på 2800 meter rep bara upp till läger 1. Jag tycker det är lite sjukt, det förstör mycket av upplevelsen man får av att klättra ett berg. Men det är klart det har ju en positiv grej också, följer man repen så går man aldrig vilse.

Min andra acklimatiseringstur upp på berget klättrade jag till läger 1 och sov en natt där innan jag fortsatte upp en flack snösluttning upp mot nordostryggen. På ryggen blev det brantare och det var en del glaciärsprickor att korsa på vägen mot läger 2 på 6500 meters höjd. Efter att ha slagit upp mitt tält åt jag middag medan jag tittade på en magnifik solnedgång över Annapurnabergen. När det blev mörkt hoppade jag ner i min
tjocka sovsäck för att få lite sömn. Men natten blev inte riktigt som jag tänkt mig, en ringande huvudvärk gjorde att jag bara fick sova ett par timmar. På dagarna känns det fint men på nätterna kommer ”höghöjdsmannen” på besök och ger mig rejält med spö.

För att få ut det mesta av acklimatiseringsturen klättrade jag nästa dag upp några hundra höjdmeter. Terrängen blir brantare och brantare ju högre upp man kommer men det ser fortfarande ut som perfekt lutning för skidåkning.

Jag sov en till natt i läger 2 innan jag plockade fram skidorna för första gången och åkte ner till läger 1. Det var åtta hundra höjdmeter som började med försiktiga svängar i puder på den branta ryggen för att sedan övergå till stora cruisingsvängar i mjuk sockersnö på den flacka sluttningen ner mot läger 1. Det var en obeskrivlig känsla att få åka skidor i den här miljön, på Dhaulagiris sluttningar med berg som Annapurna och Nilgiri i bakgrunden.

Nu är jag tillbaka i baslägret och jag kommer att hänga här några dagar för att vila upp mig innan jag går upp på berget igen. Jag känner mig väl acklimatiserad nu så nästa tur kommer jag att försöka mot toppen. Om allt går enligt planen, vädret är fint och jag mår bra, kommer toppdagen att vara i slutet av månaden. Ser fram emot mer skidåkning.

Text: Fredrik Ericsson