Experterna siar: Så ser skidåkningen ut om 100 år
Så här i slutet på året tar vi oss en titt i spåkulan för att se hur skidåkning kan tänkas se ut om en sisådär 100 år eller mer bestämt, 2115.
Mer shower med snö och skidåkning. Det är något som puckelesset Per Spett gärna skulle se i framtiden.
– Ren och skär underhållning. Det är en stor del av freestyle, säger han. Och en drönare som följer och filmar åken utan att någon styr, vore inte heller fel.
Under FN:s klimatkonferens i Paris, som avslutas i dagarna, deltog Protect Our Winters för första gången (med bl.a. snowboardåkaren Gretchen Bleiler från Riders Alliance) för att sätta fokus på vintersportvärlden och klimatförändring.
– Jag tror inte att man ska hoppas på så mycket mer än kanske ett internationellt avtal om utsläppsminskningar som inkluderar länder som USA, Kina, Indien och Brasilien och ett tätare samarbete om klimatförändringarna.
– Man blir lycklig om det blir ett konkret avtal, säger Ørjan Kongsvik Aall, Manager för POW Norge.
Fast hur de skandinaviska vintrarna kommer att te sig framöver, djup snö kontra barmark och tussilagovarning, kommer att bero mycket på vad vi själva gör de närmaste 10-20 åren, menar Aall.
– Om vi tar utmaningen på allvar och lägger om till ett förnybart samhälle kommer vi och våra barnbarn nog att kunna njuta av vintern. Om inte, ser det dessvärre inte ljust ut. I stort sett alla skidområden som inte är i högfjället i Skandinavien kommer att kraftigt minska i snödagar.
Sverker Hellström, klimatolog på SMHI, har upplevt sin beskärda del av både iskyla och plusgrader. Han konstaterar att, “ja, det går mot varmare väder och i synnerhet att det nog framförallt blir mildare under vintrarna.”
Å andra sidan, tack vare den naturliga variationen i klimatet kommer det perioder med en eller ett par kalla vintrar igen, fortsätter han.
– Det tror jag inte är någon omöjlighet utan till och med rätt sannolikt men det kan ju vara så att de allra kallaste vintrarna ändå blir lite mildare jämfört med de här verkliga vargavintrarna vi hade under 1900-talet eller 1800-talet så att de här riktiga bottenvärdena ändå kapas av lite grann allteftersom de riktigt svåra vintrarna ändå blir lite mildare jämfört med allra värsta vintrarna tidigare.
På tal om värstingvintrar, några som förevigats i de svenska rekordböckerna är de ökända krigsvintrarna 1940, -41 och -42 men även vintrarna 1985, -86 och -87 samt 2009 och 2010. Och på 1920-talet var snöförhållandena vid Riksgränsen så pass illa att de 500 ortsborna fick tillfälligt flytta.
– Genom min uppväxt så har det alltid varit olika för var vinter. Ibland kommer den senare men varar längre. Ibland tidigt men så kommer våren snabbt. Vissa vintrar är det kallt men inte så mycket nederbörd och andra är det jämnare med en massa snö, säger friåkaren Evelina Nilsson och en av svenskarna som kör FWT 2016.
Det var inte rekordsnö ifjol men däremot hade den svenska skidindustrin ett rekordår med 8,5 miljoner skiddagar. Trenden ser inte ut att vika, skidintresset är på topp. Inför årets säsong har anläggningarna investerat 650 miljoner, säger Hans Gerremo, tillförordnand vd för SLAO. Ungefär häften går till liftar, pistar och snö.
Bosse Funcke, vd för Romme Alpin, var med när det begav sig 1987 när anläggningen byggdes. Och så här tidigt på säsongen har man nästan aldrig öppnat. Men det beror inte på rikliga snöfall. Istället är skidanläggningen helt oberoende av natursnö, säger Funcke.
– Vi har gjort enorma investeringar och jag tror vi har, om inte Skandinaviens, så kanske till och med norra Europas största snösystem. Det har varit vår säkring för att kunna öppna anläggningen och kunna driva den alla år är att vi tillverkar all vår snö själva.
– Alltså, det var vår grundtanke från början att ha ett jättebra snösystem. Vi har ofta natursnö men den natursnö vi har kan man som en kuriosa säga, den tar vi gärna emot som en dekoration.
De svenska skidanläggningarna hade inte kunnat drivits utan konstnö de senaste 30 åren, enligt Gerremo, och 90 procent av anläggningarna använder konstsnö i grunden.
– Jag tror att vi inte bara behöver prata om ”det vita guldet” utan också om hur vi ska kunna ha ”grön snö” i framtiden, säger Nina Lintzén, doktorand i snömekanik vid Luleå tekniska universitet och långlopps- och rullskidåkerska.
Tillverkning och lagring av snö för att motverka bristen på natursnö kan bidra till ännu mer klimatförändringar eftersom processerna inte alltid är helt miljövänliga, förklarar hon. Därför vore det bättre att flytta tävlingsarrangemang till snösäkra platser istället för att envisas med orter utan tillförlitlig vinter, och i Sverige borde till exempel Gällivare och Dundret användas mer.
Att dra ner på energikonsumptionen är för många skidorter ett måste när branschen, som “lever på ren natur” (i Gerremos ord), blickar framåt. I Romme har snökanonerna blivit effektivare och energisnålare allteftersom tekniken utvecklas, konstaterar Funcke.
Man kan också gå au naturel. 2008 öppnades Europas första ekologiska snöpark, “The Stash,” i den franska skidorten Avoriaz. Parken, signerad Jake Burton, har designats för att framhäva snarare än att förändra naturen med åkelement i trä och idel natursnö. Det är mycket som pekar på att framtidens bästa och mesta snön kommer att finnas bortom många skidorter, vilket bådar gott för friskidåkningen. Mer folk i backcountryt lär öka behovet av grym utrustning.
– Lavinutrustningen kommer säkert också bli betydligt mer avancerad men där hoppas jag ändå att utbildning om laviner och hur man ska lära sig att tolka farliga områden för att undvika olyckor, säger Per Spett.
Jakten på det åtråvärda pudret gynnar tillväxten av nya skidorter på måhända något udda ställen, som i central- och sydostasien.
De två forna Sovjetstaterna, Georgien och Kazakstan, har båda mäktiga bergstoppar och pålitliga snöförhållanden. Georgien ståtar med Kaukasusbergen och skidorten Gadauri som attraherar heliskiing-entusiaster från hela världen. Kazakstan är inte för inte världens till storleken nionde största land med mycket oupptäckt terräng och flera små skidorter, däribland Chimbulak.
Vinter-OS arrangören Sydkorea har sett skidåkning öka stadigt i popularitet sedan den första skidorten öppnade 1975. Kanske för att många orter erbjuder nattåkning ända fram till kl. 04.00. Skulle andan falla på att korsa gränsen in i Nordkorea så lär Kim Jong-un låtit bygga en alldeles ny skidort — Masik.
Tillbaka i Sverige medger Bosse Funcke att ett kortare perspektiv hade varit lättare men med 45 år i pisten är “högre komfort” ledordet när det ska till att sias om skidåkningen om 100 år.
– Man kommer att bygga fler gondollinbanor, man kommer att bygga fler stollinbanor med vindskydd och värme i sitsarna, med wifi i gondolerna. Man kommer att bygga in musik i de här linbanorna, gondolerna. Så liftarna kommer att bli än mer komfortabla.
Maten kommer också att nå kulinariska höjder med professionella kockar i toppstugorna och högre nivå på restaurangerna i backen, spår Funcke.
Michelinstjärnor i backen eller ej, Hans Gerremo ser med tillförsikt på framtiden.
– Första liften i Sverige byggdes 1949. Det har varit en explosion i hela världen. Jag kommer säga att man kan [åka skidor om 100 år, reds. anm.]. Man spår ju också att det ska bli mer nederbörd, vilket gör att det kan bli mer natursnö.
