Helvetes-expeditionen i Himalaya när allt gick fel
I november genomfördes en godhjärtad expedition i Himalaya för att samla in pengar till en skola i Nepal. Ett äventyr med gott syfte som dessvärre höll på att sluta riktigt illa. Häng med på en gåshudsäventyr med skidor på ryggen till världens mäktigaste bergskedja.
Oskar Normelli har nyligen slutfört sin utbildning till fjällguide på Åre Vildmarksutbildning och bor permanent i en husbil utanför Åre. Hans blickar är sedan en tid tillbaka ständigt vända österut mot världens mäktigaste bergskedja och i höstas genomförde han tillsammans med sin vän Måns Sjögren en expedition i Himalaya för att samla in pengar till en skola i Nepal och därmed stödja rätten till en säker barndom och utbildning i landet.
Expeditionens målsättning var att bestiga två toppar över 6000 meter, Mera Peak (6476 m ö.h.) och Ama Dablan (6812 m ö.h.), varav den förstnämnda med skidor både uppför och utför. Parallellt så har en insamling skett till förmån för Janta Basic School som bland annat bidrar till lärarlöner, mat till barnen och lekplatser.
Detta är historien om när Oskar Normelli och Måns Sjögren åker på sitt livs resa för att bestiga två krävande berg i ett gott syfte. En expedition som tyvärr inte går som planerat.
Expeditionen startar
November 2022. Vännerna anländer till Katmandu, Nepal och möter upp Pempa Patle Sherpa som kommer vara huvudguide under den kommande expeditionen. Pemba är en man med stor erfarenhet och har bland annat bestigit Mount Everest åtta gånger och agerat guide och konsult för TV4’s program Expeditionen.
Teamet spenderar några dagar i Katmandu för att förbereda packningen och möter upp kamerateam, sherpas och övriga deltagare. Hela gänget, nu bestående av totalt sju personer, stuvar därefter in sig i en Toyota Landcruiser med fem sittplatser som ska ta dem mot Mera Peak.
”Hela gänget, nu bestående av totalt sju personer, stuvar därefter in sig i en Toyota Landcruiser med fem sittplatser som ska ta dem mot Mera Peak.”
Ganska snabbt stöter gruppen på sin första motgång. De tvingas lämna den överlastade bilen då den enda vägen fram har rasat och är obrukbar. Något som kostar både tid och energi.
– Vi åkte bil i 25 timmar, sedan fick vi gå den sista biten till fots… från tidig morgon till sen kväll. Det blev en hel dags vandring extra, förklarar Oskar Normelli.
Sjukdom tar sig in i gruppen
Redan under den oplanerade vandringen till följd av den raserade vägen började delar av gruppen att bli sjuka med förkylningssymptom. Något som fortlöper under kommande dagar.
– Två av våra bärare fick evakueras med helikopter, det var det enda sättet att ta sig därifrån. Vi var riktigt off the grid.
Expeditionen går nu vidare till fots genom djungel och små samhällen. Efter en veckas vandring är gruppen framme vid foten av Mera Peak där förberedelserna för att nå toppen startar. Vi det här laget har delar av gruppen tillfrisknat medan andra har blivit sämre.
De tar sig upp till High Camp direkt, vilket är ett tältläger ovanför Base Camp, där de utgår ifrån när de slutligen ska bege sig upp mot toppen av Mera Peak – för att sedan åka skidor ned.
Mot toppen av Mera Peak – inte som planerat
De stiger upp vid tre på natten för att påbörja vägen upp mot toppen. Termometern visar 25 minusgrader med tilltagande vind som gör att kylan blir ännu mer påtaglig (läs mer om kyleffekt här). Gruppen förser sig med stegjärn och förbereder sig för att binda ihop gruppen med rep för att kunna ta sig fram i terrängen som till stor del består av glaciär.
Redan från start får de sällskap av ett annat replag – det vill säga en grupp människor säkrade i varandra med rep – som också ska korsa glaciären de befinner sig på. Detta replag består endast av två personer, vilket inte är optimalt ur en säkerhetsaspekt, och därför beslutar de tillsammans att slå samman de två replagen till ett innan de startar.
Nytillskotten i gruppen visar sig dra ned tempot kraftigt och i takt med att tiden går så börjar Oskar Normelli börjar frysa ordentligt om fötterna som endast omsluts av ett par tunna toppturspjäxor.
”en av de nya personerna i gruppen tar av sig handsken för att ta en bild på den annalkande soluppgången och samtidigt förfryser händerna till den grad att ett finger börjar svartna på den korta tiden.”
Det visar sig att Oskar inte är den enda som har problem med kylan och det hela kulminerar när en av de nya personerna i gruppen tar av sig handsken för att ta en bild på den annalkande soluppgången och samtidigt förfryser händerna till den grad att ett finger börjar svartna på den korta tiden.
– Samtidigt började jag frysa allt mer om mina fötter. Mina pjäxor höll inte alls värmen så som jag hade förväntat mig.
Avbryta eller inte?
Med en timme kvar till toppen överväger Oskar att avbryta. Flera i gruppen har redan gjort det till följd av ovan nämnda köldskador samt mer påtagliga symptom från det elakartade virus som sannolikt tog sig in gruppen redan på flyget till Nepal. Kvar återstår bara tre personer – Oskar, Måns och guiden Pemba. Oskar är nu så pass kall att han inte längre har någon känsel från smalbenen och nedåt. Trots det väljer han ändå att fortsätta vidare mot toppen.
– Jag accepterade att jag skulle få långt gångna problem med mina fötter. Vi tog en risk, men jag ångrar det inte, förklarar Oskar med en tydlig ton.
De tar sig till toppen efter fem timmar klättring (drygt 400 höjdmeter) och byter stegjärn mot skidor och tar sig sedan ned tillbaka till High Camp på sämsta tänkbara underlag och utan känsel i fötterna för Oskar.
– Vi åkte på kartongsnö och blomkålssnö blandat med isfläckar och det kändes som jag åkte på ett par pinnar, jag kände inte mina fötter överhuvudtaget. Det var mitt absolut sämsta åk någonsin, men samtidigt det bästa… utsikten över Mount Everest och bergen var magisk.
Väl nere på campet kämpar Oskar med att få upp värmen i sina förfrysta fötter med hjälp av varmvattenbad och salt.
– Det gjorde så jävla ont! Jag grät av smärta…
Vidare mot Ama Dablan
Många hade sannolikt avbrutit vid denna tidpunkt. Men denna expedition kämpade sig vidare…
– Tanken på att folk skänkt en stor summa pengar till skolan i Nepal för att vi ska göra detta pushade oss ännu mer. Vi ville inte avbryta.
Därmed väntade ytterligare en veckas vandring mot Ama Dablan som är den andra och tillika sista toppen att bestiga för expeditionen. Motgångarna fortsätter dessvärre och efter några dagars vandring så insjuknar guiden Pemba med symptom på luftvägarna som är så pass allvarliga att han måste evakueras med helikopter till sjukhus.
Oskar och Måns ger dock inte upp drömmen om Ama Dablan trots ytterligare bortfall i gruppen och fortsätter vidare till Base Camp där de spenderar två dagar. Innan de också blir sjuka.
Vansinnig klättring – aldrig mått så dåligt
Trots att Oskar och Måns nu också insjuknat med influensasymptom så påbörjar de en, utifrån sett, dumdristig klättring mot toppen av Ama Dablan. Men efter fem timmars klättring säger deras kroppar (tack och lov!?) ifrån.
– Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Vi klättrade med tunga ryggsäckar på 5000 meters höjd med hög feber.
De vänder och avbryter den vansinniga bestigningen efter att ha klättrat knappt 200 meter och beger sig för egen maskin ned till baslägret vilket tog ytterligare tre timmar.
”Den svåraste insikten mentalt är att vända. Inte en enda cell i kroppen vill fortsätta med huvudet fortsätter att pusha. Skulle vi ha fortsatt hade vi inte kommit ned igen…”
– Den svåraste insikten mentalt är att vända. Inte en enda cell i kroppen vill fortsätta med huvudet fortsätter att pusha. Skulle vi ha fortsatt hade vi inte kommit ned igen… jag är ändå stolt att vi själv tog beslutet att vända.
Äventyret i Nepal slutar tyvärr på sjukhus även för Oskar Normelli och Måns Sjögren. De får evakueras från baslägret med influensa och 40 graders feber.
Nytt försök i höst
Expeditionen fick ett abrupt avslut och resans utfall blev definitivt inte som förväntat. Men Ama Dablan står kvar och hoppet är det sista som lämnar Oskar Normelli och Måns Sjögren– även om motgångarna löst av varandra på löpande band sedan start. Och en vemodig känsla har följt med hem till husbilen för Oskar…
– Jag bor i en campervan och äter nudlar. Det är 14 grader i bilen och mina fötter är förfrysta. Jag har inga pengar och inget jobb… det är lite motigt just nu. Men jag åker åtminstone skidor varje dag… även om det är lite svårt att åka utan riktig känsel i fötterna.
– Men troligtvis kommer vi göra ett till försök i höst. Vi planerar också en skidbestigning på en topp över 7000 meter, avslutar Oskar med en entusiasm som värmer upp husbilen för en stund.
