I backspegeln: Hugo Harrisson
Tre raka världsmästartitlar, återkommande filmsekvenser och en ikonisk stil. Hugo Harrisson var säkerheten själv och visade att man inte måste höfta en landning bara för att den är stor. Numera finns det ingen ursäkt att inte stompa.
Foto: Kästle.com
Kanske har det med de olika snötyperna att göra, för traditionen skiljer sig ganska markant. I Nordamerika, med sin rika snömängd, har man satsat på stora drop och bombat ur landningarna. Ledordet har oftast varit ”Go big or go home”. Om du inte sattsar har du inte med de stora grabbarna att göra helt enkelt. Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet har förhållit sig mer konservativt till denna avantgardistiska inställning till att droppa klippor. Man har generellt flugit mindre och istället satsat på att landa på fötterna. Medan svenskar har varit förpassade att landa på fötter (på grund av de hårda underlaget) har amerikaner utvecklat en egen teknik, ”American stomp”. Man skulle kunna beskriva det amerikanska stompet som att man sattsar på att hoppa från valfri klippa (gärna högt som tusan) för att sedan falla som ett löv och ta landningen på sin rygg eller höft. Med lite tur hoppar man sedan upp oskadd ur gropen och kan fortsätta åka utan större materialspridning.
Under lång tid vad det kutym att åkare i de stora internationella skidfilmerna använde sig av så kallade ”american stomps” i tid och otid. Anledningarna till att denna plåga har försvunnit kan säkert vara många men det är svårt att inte se vikten av en specifik person. En trefaldig världsmästare med lockigt hår och benhårt psyke.
Hugo Harrison tävlade under många år på friåkningsvärldstouren och blev i början av tvåtusentalet världsmästare tre gånger, innan han sadlade om för att filma istället. Hugo som med kirurgisk precision och hög fart tog sig ned från bergen imponerade på de flesta och hans åkning innebar någonting nytt. Han kallades för ”Mr no-fall”. Harrison hade den osedvanligt trevlig förmågan att aldrig ramla. Han var under några år säkerheten själv och verkade klara av att stå allt. Han var den storabergsåkaren, tillsammans med Seth Morrison som kanske påverkade den nya scenen mest, om än på helt olika sätt.
Nu ska man inte tro att det finns en likamedtecken mellan att inte ramla och inte köra stort. Hugo körde större än de flesta och hans ben verkade vara utrustat med exoskelet då han knappt böjde på benen i landningen efter de långa flygturerna. Med sin signatur att stå stora klippor, åka med hiskeligt hög fart och sedan med stor ödmjukhet prata om sin åkning på film, var det många som under ett antal år titta på den lockhårige kanadensaren för inspiration och riktning. Sedan han under 2010 blev pappa har Whistleråkaren dragit ned på tempot och undviker numera de största åken.
Hugo åker fortfarande hårdare än de flesta på berget och hans sätt att bara åka det som han trodde han kunde stå har influerat och förnyat hur man ser på linjer. Hans kanske mest imponerande segment från MSP ”Focused” 2003 är svårt att hitta på nätet, men de som har filmen hemma, se så förstår ni vad jag menar! Låt oss fira hans prestationer genom att stompa alla klippor nästa vinter!
