Jaclyn Paasos otäcka krasch

Jaclyn Paaso vann finalen av Freeride World Tour (FWT) i Verbier förra året. I år började hennes åk på Bec des Rosses bra, men slutade i krasch och knäskada. Freeride kollade av läget idag, en vecka efter tävlingen. 

Jaclyn – ”Jackie” – Paaso slutade som säsongsfemma efter förra veckans final av Freeride World Tour 2017. Amerikanskan är erfaren på världstouren och har varit med i hela åtta säsonger. Under dessa tävlingsvintrar har hon brons från 2010 och 2013, samt en silverplacering 2016.

Förra vintern vann hon Xtreme Verbier, men detta år gick det inte lika bra. Ett djärvt och stort ladd i det sista, avslutande dropet resulterade en rejäl torktumlartur nedför det branta tävlingsfacet.

Jaclyn Passos åk och krasch Xtreme Verbier 2017

Startnumer till Jaclyn Paaso inför tävling … Foto: FWT/Dom Daher
zoom

Hur är läget just nu?
– Det är helt okej. Jag var hos läkare idag för att kolla mitt knä. Jag fick positivare besked än vad jag fick direkt på plats i Verbier. Det är en ledbandsskada i knäet som ska läka ut av sig själv på sex veckor, samtidigt som jag gör rehabiliteringsövningar. Det behövs ingen operation eller så, vilket jag trodde först.

Du har nu varit på världstouren i åtta år, hur rankar du denna vinter jämfört med tidigare tävlingssäsonger?
– Det har varit en utmanande säsong på världstouren. Det har ofta känts som att bara få till eventen har varit en utmaning. Det har, som alla skidåkare vet, varit en konstigt snösäsong i Alperna. Det har verkligen ställt till det. Jag tror att många av våra rookies har fått en lite märklig och svår start på tävlandet. Det började redan med första tävlingen i Andorra när det samma morgon byttes tävlingsface flera gånger. En vinter med mycket väntan och osäkerhet om vad som ska hända. Det har gjort det svårare att tävla. 

Jackie Paaso i Vallnord-Arcalis, Andorra, d… Foto: FWT/Jeremy Bernard
zoom

Vi går till Verbier förra måndagen, 3 april: Hur var känslan före ditt åk?
– Jag var både nervös och stressad. Det var en av mina värsta starter. Det var lite stressigt för att få till starten i rätt tid och så vidare, Verbier är en så stor tävling och då vill arrangörerna vara på tårna och leverera. Det största stresspåslaget var givetvis från Bec des Rosses, jag tror att det var tio år sedan kvinnorna körde från denna del av facet. När jag tävlat på finalen Xtreme Verbier tidigare år har det varit från den del som kallas ”Petit” Bec des Rosses, vilket ligger längre ned loookers right på berget. När Marja Persson vann 2008 körde kvinnorna från toppen av Bec, efter det har det varit den andra startgaten. 

Och sedan då hur var känsla när du åkte?
– Det var inte alls så illa och svårt som jag trodde. Det var mitt första åk på den delen av Bec som sagt, men det kändes bra i början!

Vad hände i det stora dropet?
– Jag tror att vinden tog mina skidtoppar, men det hände i sista stund precis före landningen. Jag har försökt kolla på videon för att analysera detta. Men det gjorde i alla falla att jag skickades för långt back på skidorna. Hade vinden kommit tidigare så hade jag nog hunnit korrigera, men nu fanns ingen tid och jag slog i marken och BAAM! rullande nedför. 

Vad tänkte du i kraschen?
–Det var en aggresiv tomahawk… varje varv kändes det som att någon sak – skida, arm, stav – fastnade i snön och att jag skulle få stopp, men sedan slets jag bara vidare ned av farten och fortsatte. När jag stannade var jag rejält mörbultad och av smärtan var den från knäet det mest påtagliga. Men skönt att nu ha fått besked om att det inte är så farligt och att jag kommer att bli återställd.

Jaclyn Paaso i målfållan efter första tävlingen i Andorra där hon slutade tvåa. Foto: FWT/Jeremy Bernard
zoom

Hur har du utvecklats som skidåkare genom alla tävlingar sedan starten 2013?
– Jag skulle säga att jag har blivit mer stabil och jämn i min åkning. Jag har lärt mig att konsekventa, bra resultat lönar sig. Det visste jag så klart tidigare också, men jag hade kanske inte allt som krävdes för att hålla en jämn hög nivå över hela tävlingsvintern. Det kan också vara tråkigt att tänka för mycket på stabilitet och tävlingspoäng, att välja linjer som kanske inte är exakt de som man vill åka. Men absolut, över åren har jag utvecklats som skidåkare och det har hållit mig kvar på Freeride World Tour. 

Du har laddat på tidigare år också, bland annat 2010 i Squaw Valley?
– Ja, det dropet var ganska högt. Det räckte till seger den tävlingen. 

Denna vinter, vad har varit bäst och sämst?
– Vet inte, tuff fråga… (kort tankepaus).
– Ärligt talat är faktumet att jag har skadat knäet nu på sätt och vis en personlig seger. Det kan låta väldigt märkligt, men så här: jag har tänkt mycket på poäng och att vinna hela FWT nu i vinter. Planerat och utfört mina åk efter det. Nu inför tävlingen i Verbier släppte jag det och försökte pusha gränserna för vad jag är kapabel till. Det var en personlig seger för mig. Ibland har jag tänkt att göra så tidigare, men ibland backar man ur av rädsla, taktik eller av andra skäl. Nu bara körde jag på. Det var en skön känsla att verkligen gå stort, även om det slutade på fel sätt.

Sämsta minnet från säsongen då?
– Värst var förmodligen tävlingen för mig i Alaska. Jag fick byta linje i sista sekund. Med det åk som jag fick till visste jag att totalsegern 2017 var utom räckhåll för mig. Jag kom ju på sjätte plats i Alaska, det vill säga sist av de sex som hade kvalificerat sig och körde av skiddamerna.  

Varför bytte du linje?
– Ja, det var en viss Reine Barkered som löste ut en lavin i det område som jag hade tänkt köra i… Han sabbade därmed snön i mina landningar. När jag såg vad som skedde var jag tvungen att byta ställe för mitt åk och jag hade ingen bra, uttänkt andra linje.

Jackie Paaso tillsammans med svenska maken … Foto: FWT/Jeremy Bernard
zoom

Men brukar du inte ha en andra linje förbered?
– Både ja och nej. Jag brukar normalt jobba med ett område på tävlingsfacet som jag vill åka i. I detta område har jag sedan en linje, lite olika alternativ på den som jag kan justera beroende på förhållandena och vad som sker. Reines lavin tog liksom bort hela mitt tänkta område, det var för stor påverkan och jag fick helt tänka om. 

Hur är de närmsta planerna?
– Jag hoppas att skidsäsongen inte ska vara över riktigt ännu. Jag och Eva Walkner driver ett filmprojekt ”Evolution of dream” som ska slöppas i höst. Vi hoppas få till lite filming i Chamonix i maj. Det kan hända att det blir lite mer skidåkning i sommar.
– Men det börjar bli tid för att skifta till MTB-mode. Jag kommer att vara med på lite mountain bike-camps, bland annat här i Åre i slutet av maj tillsammans med Elin Nilsson från Focus Camps. Det har jag gjort de tre-fyra senaste åren och gör det tillsammans med InspireUs. Vi har fokus på en mix av downhill och Enduro. Jag är troligen också med på lite mer stigbetonade camps, bland annat går ett i september i Högbo som ligger ett par timmar från Stockholm.

Hur ser planerna ut för nästa vinter?
– Det blir världstouren för nionde gången! Sedan kommer jag att fortsätta med andra projekt, som tvååriga filmprojektet ”In Me”. Både den filmen och den jag tidigare nämnde gör vi tillsammans med regissör, vilket är spännande eftersom slutresultatet kommer att bli annorlunda jämfört med klassiska skidfilmer som bara frossar i åkning och puder. Nu blir det någon form av story också, ska bli kul att få se slutresultatet av!

Och slutligen: Hur går det med svenskan?
– Det går framåt! Jag har varit på SFI (svenska för invandrare), men det är svårt, eftersom det har varit en lektion per vecka och jag är borta så mycket. Dessutom är det väldigt olika nivå på studenterna. Men jag tar mig framåt, har någon form av mix mellan engelska och svenska som fungerar här i Jämtland!

Jaclyn Passos hjälmkameraåk Xtreme Verbier 2017

Jackies vinnaråk på FWT Squaw Valley 2010

Text: Anders Wingqvist