Korta nätter och långa anmarscher i Björkvattnet
Två timmar i bilen, två timmar på skotern och tre timmars anmarsch på skidor. I Björkvattnet i nordvästra Jämtland finns det fantastiska toppturs-möjligheter, om man lyckas ta sig dit.
Det finns gott om utrymme att lägga egna spår längs Bjørkvasshattens vita fjällsida.
Foto: Per Arnsäter
I min mailbox ligger ett mail ifrån Mattias Skantz. Ett mail som lika gärna skulle kunna kommit ifrån en etablerad skidresebyrå med förkärlek för udda toppturer i obefolkade fjälltrakter.
”Avfärd från Östersund 06.00″, står det. Vilket innebär att jag ställer klockan på 05.00 på självaste påskafton. Solen går upp över horisonten och sträcker sina strålar in över mitt frukostbord hemma hos mina föräldrar i Namn. Snart ska jag lämna denna trygghet av näring och värme för ett påskäventyr jag sent ska glömma.
I Rönnefors möter vi upp Per Arnsäter som fått med sig skoter och släde. Det är en strålande vinterdag och vi befinner oss i Långsådalen och börjar färden mot Burvattnet. Trots fullt solsken och ingen vind känner jag att mina fingrar snabbt domnar bort och blir kalla. Luften är cirka -15 grader så kyleffekten är kännbar. För att få bukt på detta klämmer jag fast mina händer innanför Pers ryggsäck och värmer mig mot hans rygg.
Färden går över sjöar och dammar och det hissnar i magen när vi åker över den smala damvallen. Ett drop på 20 meter med medföljande skoter och släde ner i det nollgradiga vattnet hade inte varit så bra. Framme vid Burvattnet dumpar vi skotern och packningen.
Vi fikar lite och gör oss i ordning för att tura. Snön känns kall och lätt. Mattias Skantz besteg under förra året närmare 400 toppar och rör sig i toppskiktet när det gäller skidatleter i Sverige. Per har tre säsonger i Alperna och en i Kanada bakom sig. Själv har jag de senaste sju åren bott i i Stockholm, levt cityliv och besökt Hammarbybacken några gånger per vinter.
Medan jag och Per låter chokladen och mackorna landa i kistan har Mattias hunnit svalt kaffet, satt på stighudarna och lättat på kläderna. Han beger sig iväg på egen hand för att ta några toppar på vägen till sjön där vi ska mötas upp. Våran färd börjar i lugnt tempo uppför de lätt sluttande kullarna mot Björkvattnet.
 Andreas konstaterar att snart är vi där, men inte riktigt än. |
 Andreas tar sikte på Bjørkvasshatten som känns tröstlöst långt borta. |
Det går hyfsat lätt att forcera de första kilometerna. Väl framme vid sjön möts vi av en fantastisk vy över Björkvattnet och topparna runt omkring. Skantz plan var att skida upp på Strååhteoch sedan ta Aallejegaejsie på vägen ner till sjön. Men tiden går och ingen Skantz dyker upp. Vi sitter där å väntar i en timme och ser varken till Skantz eller något annat levande för den delen heller. Tystnaden är total. Det känns som om man befinner sig i en vit öken. Ljudet sugs in i all snö som ligger som en dämpande matta över hela landskapet.
Efter ett tag så hörs ett surrande ljud i fjärran och vi kan se en skoter komma körandes längs fjällsidan där vi stått och spanat efter Mattias. Vi ser hur den svänger av ner mot sjön och tar riktning mot oss. När den närmar sig ser vi att det är två personer på skotern och en stor vargliknande hund som står på alla fyra på släden efter.
Vi försöker heja på dem men de rör inte en min förrän de har stannat skotern precis framför oss. De stänger av motorn och fortsätter titta på oss som om vi var utomjordingar. Sedan säger de: ”Hej!”
Per försöker föra en konversation men den går liksom i ultrarapid. Mannen som är same pratar liksom bara på utandning men vi får reda på att han i alla fall sett skidspår på fjället.
”Han måste ha ett djävulskt fäste på skidorna för han spåren går rätt upp på berget”, säger han.
Sedan så har vi en crash course i våran utrustning. Splitboard och feta rockerskidor med stighudar är inget han sett tidigare. Samen berättar att fem renar blivit skrämda och sprungit över till Norge. Troligtvis av en järv. Jag och Per såg färska järvspår på vägen till Björkvattnet.
Vi bestämmer oss för att göra ett ryck och gå upp på Aallejegaejsie för att sedan hålla höjd upp mot Björkvasshatten. Där uppe ser vi Mattias spår. Till vår besvikelse ser vi även att de viker av ner mot sjön igen. Vi känner inte peppet att åka ner de 300-400 höjdmetrarna vi gjort upp på Aallejegaejsie så vi bestämmer att vi gör ett ryck mot Björkvasshatten. En topp som Mattias länge drömt om:
”My dream in 10 years about skiing Björkvasshatten and Blåfjella on the border of Norway and Swede. Comes true this Easter. This mountains is above Sösjö and Offerdals mountains and that is aqual to really a lot of snow. But it´s 2 hours in the car, 2 hours on Snowmobile and 2-3 hours skiing to the start of the mountain.” Detta skrev Mattias på sin hemsida innan avfärd.
Vi rör oss som två zombis sakta men säkert bort mot toppen som skymtar i fjärran och aldrig verkar komma närmare. Tanken slår mig; rör vi oss överhuvudtaget inte framåt. Plötsligt piper det till i mobilen. Norsk täckning. Ett missat samtal från Skantz. Men det går inte att ringa upp. Tröstlöst. Nu börjar även moln dra in och värmen byts ut mot kyla och skaljackan åker på.
I bakgrunden syns Midtiklumpen (Åakerebahke på sydsamiska) till vänster, och till höger Aallejegaejsie. Pricken längst i högra hörnet är Mattias Skantz som redan åkt ner en gång från Bjørkvasshatten men nu jagar ikapp Per och Andreas för ett åk till.
Utsikten går inte klaga på. Molnen gör att skuggor leker fram över fjällvärlden och landskapet känns nästan overkligt. Känslan av att vi verkligen är ensamma här ute gör sig påtaglig. Så långt vi kan se varken same, renar eller Skantz inom synhåll. Men vänta. Något eller rättare sagt någon är redan på toppen av Björkvasshatten. Skantz. Vi ser hur en figur rör sig där uppe på toppen en halvkilometer bort och 300 höjdmeter upp. Sedan så lägger han några sköna svängar ner för fjällsidan som är ihållande brant men inte för brant. Han hamnar i botten av själva grytan vid toppen och han tar sikte mot oss. Vi inser faktumet att han har sjukligt nog kraft kvar att göra toppen en gång till. Så vi fortsätter upp längs den högra kammen.
Dimma har dragit in på toppen och det blåser måttligt. Det är blomkålssnö och det är svårt att få fäste med hudarna på det hårda branta underlaget. Men upp kommer vi. Som alltid när man bestiger en topp i grannlandet i väst så ser vi mycket riktigt smala ”turskidspår” på toppen. Klassiskt.
Andreas tar fart och bränner av ett välförtjänt åk från toppen av Bjørkvasshatten.
Mattias Skantz hittar ett roligt hopp under sitt andra åk på Bjørkvasshatten.
Äntligen väntar nedfärden. Efter 15 kilometers turande, 90 procent på platten, så bär det av nerför. Tröttheten är som bortblåst och vi susar ner för fjället och skriker av lycka när vi får åka orörd pudersnö. Skantz som hann ikapp hos vid toppen luftar lite på ett dropp. På väg ner mot Björkvattnet ser vi solen sakta börja sänka sig. Underbart är kort. Den bistra sanningen hinner ikapp en lika fort som en lavin rullar ut för fjällsidan. Satfläsk. Vi ska tillbaka samma väg. 15 kilometer släpande av kropp och skidor.
Det är bara att trycka i sig allt ätbart som finns i ryggsäcken och börja knata tillbaka. Först över Björkvattnet och sedan över fjället till Burvattnet. När vi kommer fram till baslägret är energinivån lika med noll och jag har sjukt ont i mitt höger knä. I släpet väl inpackat under renfäll och kläder ligger ett sexpack folköl. Aldrig i hela mitt liv har en klunk Norrlands suttit så fint. Nu är det nästan kolsvart och vi har inte ens börjat sätta upp tältet. Pannlamporna åker fram. Projektet sätt upp militärtält modell större med kamin börjar.
Det något säckiga militärtältet erbjöd skydd i alla fall under en natt.
Per berättar att han bara satt upp tältet för typ 15 år sedan på sommaren med sin pappa. Men hur svårt kan det vara tänker vi. Det luriga är att få kaminen att stå stadigt och inte tippa, så min uppgift får bli att stå i mitten av det hela spektaklet och hålla i kaminen medan de andra kämpar med att få fast linor och pinnar. Som tur är går det att hålla kaminen med ena handen och dricka öl med den andra.
Nu är tältet uppe och förhoppningsvis börjar det inte att blåsa i natt. Däremot är det riktigt kallt. Jag skulle uppskatta att det nu är närmare -20 grader och kaminen kommer väl till pass. Vi intar en brakmiddag bestående av färskpasta, grillad kyckling och uncle ben´s sås. Sedan är det läggdags. Det har varit en lång dag med tanke på att jag gick upp 05.00.
Jag lägger mig i sovsäcken och känner att sömnen börjar rulla in. Men i samma stund som ögonlocken nuddar varandra så rycker man till av kylan i sovsäcken. Jag är långt i från varm och sova i denna kyla känns som en omöjlighet. Minuterna och timmarna går. Jag tittar på klockan. 05.00. Jag hör mig själv säga högt i tältet ”Klockan är fem och jag har inte sovit en blund”. Dubbelpanik. Jag är kissnödig också. Så sjukt opepp på att gå ut i den bistra kylan. (Funderar ett tag på att kissa i en av vattenflaskorna) Men jag fattar ett beslut. Hoppar ur sovsäcken och kliver i pjäxskalen å travar ut på isen. Solen är på väg upp och hade jag bara haft i mina linser så hade jag nog sett hur vackert det var.
Fram på morgonkvisten slår vädret om och det börjar snöa. De behövliga varmgraderna gör att jag får några timmars sömn i alla fall.
Ny dag, nya möjligheter. Vi packar ihop tältet och lastar skotern. Nu är det min tur att tolka med skidorna efter skotern. Det är roligt. Lite samma känsla som att åka wakeboard fast på snö. Vi åker tillbaka mot Mjölkvattnet och bestämmer oss för att köra lite sköna linjer på Himmelsraften. Ett berg som erbjuder åkning i världsklass.
Vi parkerar skotern på isen och hudar på skidorna. Stigningen kommer direkt istället för efter tre timmar på platten som igår. Men det är svår snö och jag har svårt att få fäste. Stighudarna ramlar av och jag får slita en del innan jag kommer upp. Upp på fjället är den mesta snön bortblåst men nere i skogen bjuds det på magisk skogsåkning med sköna pillows och sjukt gles skog för att vara Sverige.
Efter åket så beger vi oss tillbaka till Långsådalen. Där vi lastar på skotern och släden och beger oss tillbaka till civilisationen. Efter en halvtimme får jag för andra gången på 36 timmar tillbaka täckningen på mobilen. När jag kollar Instagramflödet ser jag till min förvåning att några andra Östersundare lagt upp bilder på när de tolkar med skoter på väg mot Himmelsraften över Mjölkvattnet. Jag som trodde jag varit med om ett riktigt unikt skidäventyr.
Foto: Per Arnsäter
