Krönika: Osammanhängande nedstämdhet kring den så kallade sommarsäsongen

Krönikör Jibberisch är som skörast när alla andra gräver sig ur sina vinteriden. Han gillar snö. Lika mycket som de flesta andra gillar sommar. Han kan inte förklara det. Men han känner sig alltid lite tom när naturen slår ut och börjar välkomna insekter och engångsgrillar.

 

NM uppe i Gränsen är över, snön är borta på gatorna där jag bor. Människor börjar grilla. Börjar skicka inbjudningar om sociala sammankomster på uteserveringar runt om i staden. Och enligt Facebook blommar körsbärsträden i Kungsträdgården i år också.

Foto: @Lillai
Det är väl då den börjar antar jag. Den där så kallade sommarsäsongen. Eller vid närmare efter tanke, tiden innan. Detta vakuum. Ett par ostrukturerade funderingar kring den är ungefär vad jag mäktar med just nu. Tvärtomårstiden som jag brukar kalla den. Den infinner sig då när föraktet mot mina peppiga (uttryck inlånat från Varberg) kommentarer kring huruvida snö är ett mirakel, att kyla inte behöver vara negativt, byts ut mot rent hat. Hat och oförståelse när jag råkar yppa hur förbannat varmt det är. Hur ljust det blir på nätterna. Myggen. Allt pollen. Hur svårt det är att förhålla sig till att antingen vara lite för kall, eller lite för genomsvettig.

Allting vänder och allting blir tvärtom.

Foto: @Lillai
De stollar i min umgängeskrets som aktivt försvinner i oktober, låser in sig på gym och jobb, dyker upp igen. På Facebook.
I mobilen. Herrarnas skjortor åker fram. Skjortor som kombineras med korta och söta chinos-shorts och nätta tygskor. Och fröknarna talar om solen som om de tillhörde en svunnen och sedan länge begravd civilisation från Nilens strand. Det checkas in på Josefinas och på Utekompaniet, det är där ute, lite framför som det händer tammefan. Kliver man upp vid Medborgarplatsen kan man lätt få för sig att SL börjat erbjuda charterresor.

Alla börjar leva!

Helgförslag flyger i luften och redan på måndagen börjar telefonen och sociala forum kännas som en scen ur Star Wars. Pling. Pling. Pling. Ring. Pling. Någon bjöd in dig till ett event. Och kraften är fan inte stark. Bubbelkoppar runt om i staden fylls med vatten, tro, hopp, drömmar och roséspill.

Skärgårdsfolket vaknar med sin Pripps blå-hybris.

Foto: Jibberisch
Vi talar om människor som går i dvala och hatar allt under 6-8 månader om året. Men vips är allting igång. Utan att se några nackdelar. Det ska seglas, det ska grillas, seglas och grillas. Men missförstå mig inte. Det är inte så att jag är överpopulär och att alla i hela huvudstaden anser att ingen tillställning är sig lik utan mig. Tvärtom förmodligen. Fast det är mycket lättare att tacka nej till saker som inte händer. Det är lättare att ligga i soffan och äta glass, se på skidfilm, titta på resor, boka resor och drömma när ingenting händer utanför. Generellt är jag nämligen lite skeptisk mot människor. Speciellt i för stora doser. I överdoser. Och så här på våren och under den tidiga sommaren när jag saknar vintern som mest, det är också då jag är som mest skör och känslig mot allt det här.

Mot alla som en hel vinter härjat om att de bor i fel land i år igen.

Att ständigt behöva försvara sin syn på vintern och ständigt behöva förklara varför jag är lite deppig just nu.
”Man kan ju inte vara deppig på sommaren! Det går inte att tycka om vintern! Inte här hemma i Sverige väl? Varför tycker du om snö här? I Stockholm? Här finns ju inga berg?!”
Nä – det är möjligt men snö får mig att tänka på berg och fornstora dagar. Snö får mig att tänka på att snart så är det dags igen. Snö dämpar eko. Jag gillar snö. Lika mycket som de flesta andra gillar sommar. Jag kan inte förklara det. Men jag känner mig alltid lite tom när naturen slår ut och börjar välkomna insekter och engångsgrillar.

Foto: Jibberisch
En gång blev jag medbjuden ut och segla. Varför inte tänkte jag? Uppvuxen vid vatten som jag är, tycker jag ju om böljan. Rörelserna, och när man sitter instängd på ett kontor hela året är det ju skönt att komma ut lite. Plus att ute på vattnet finns väl inga myggor, minns jag att jag i mitt sökande medvetna fabricerade ihop. Och som jag hade fel. Att segla runt i Stockholms skärgård är förvisso helt förträffligt hanterbart. Men med tanke på att man lägger till med båten på öar, där andra människor lagt till med sina båtar, grillar och krigar mot myggen, så känns segling ungefär lika relevant som att köpa en lutande sommarstuga med lågt i tak, en toalett man inte kan använda när man är bakis och ett kylskåp med ett för litet frysfack. Att ransonera glass är det fan inte tal om inte.

Så jag gick lite bet på en sommaraktivitet. Fortfarande lite vilsen. Wakeboard kan jag inte åka. Vattenskidor känns lika modernt som minigolf och fotboll, fotboll, då har jag hört att man måste kunna snusa. Jag känner mig inte så trygg med min Catch Mini Eucalyptus än.

Eftersom människor i min närhet börjat skaffa barn och tillhörande sambos har golf blivit en tillflyktsort under sommaren. Detta främst eftersom det inte längre anses anständigt att sitta i soffor, iklädda kallingar, drickandes folköl, spelandes Fifa-turneringar på konsoller av varierande kvalité. Men min kära vinter brukar gå hårt åt golfbanorna. Och så här på våren är det inte bra alls för ett redan bräckligt psyke att med yviga rörelser, bjuda upp sexiga grafitskaft och dyra bollar till dans på ett ojämnt golv. Så, nu på våren är jag fortfarande ensam.

Om ni inte förstått det än så lider jag lite i maj, juni och möjligen början juli. Ingenting är tammefan lättare då. Björkar, mygg och fanskap. Nakenbad i vassen där gäddorna bor.

Så jag går och svär lite över alla genompositiva sommar-zombies som marinerar sig själva i sommarlycka. Jag flyr in till gymmet. Jag börjar köra benövningar. Tar på mig löparskor och flåsar backintervaller. Springer milen titt som tätt med Millencolin i lurarna samtidigt som jag full av hybris visualiserar linjerna till nästa år. Ser på skidfilmer. Givetvis får omgivningen spelet. De som haft SATS-kort hela vintern börjar håna mig. Kallar mig konsultmullig. Tjockis till och med!
”Lite sent för beach 2013”, konstaterar de.

Kanske, men i tid till snö 2014, ditt rosédrickande jävla härke!

Tvärtom igen. Vilse i mitt eget huvud. Är det jag som bor i fel land eller är det de andra?

Jag säger inte att jag fortsätter träna hela sommaren. Eller att jag inte finner mig i denna sociala och lättklädda årstid. Att jag inte känner mig övergiven när folk slutar höra av sig för att jag tackar nej till allt hela tiden. Tids nog faller vintern som gått i grönska. Tids nog trär även jag på mig ett par shorts och sätter mig på uteserveringen som en vanlig man.
Men tills dess lider jag och grymtar, suckar och stönar jag över alla människor i min närhet som bara lever halva året och knappt ens det. Och varje år kommer jag fram till

Foto: @Lillailite mer, lite starkare att det kanske är tvärtom. Det kanske är jag som bor i fel land?

Så vad gör man som en vilsen skidåkare när våren slagit ner som en organisk bomb? Man tar fasta på det positiva med sommaren. Och man skaffar sig något att se fram emot. Under sommaren kan man äta glass utan att någon tittar snett och kommenterar. Och på Bosön finns ett vattenhopp bokat. Nästa år då jävlar. Nästa år kommer jag bli sponsrad både på afterskin och i backen. För allting – allt – lär gå mycket lättare med en dubbelbackflip i ryggsäcken. Nästa år!

 

 

Foto: @Lillai, Jibberisch