Krönika: Rädsla och nervositet mitt i den svenska sommaren

Lagom till semesterslut och skolstarter händer det. Likt en armé av osaliga vålnader börjar reklampelare och blinkande internetannonser viska om vinter. Snö. Skidåkning. Det är dags att börja längta nu. Dags att boka nu.
Men hur? Det finns så mycket med att planera en resa som framkallar ångest. Vi lät Jibberisch djupdyka i ämnet.

 

Foto: Ellekari Haraldson
Här sitter jag och funderar, dricker kylda drycker med gräddglass vid sidan av och känner hur magen sakta drar ihop sig. Eller funderar förefaller vara fel ord när jag tänker efter, nojar är nog mer rätt. Jag försöker nervöst och lite ångestladdat se framåt. In i den där lilla snökulan av kristall, på den dystra snögubben och den lilla staden i miniatyr. Jag väntar på att få skaka om den. Se flingorna dala ner mot figuren med den svarta hatten där i mitten.
Det brukar vara ungefär nu den kommer. En slags oro inför vintern.

Vilka resor? Vilka kan åka? När? När kan jag åka? Vart vill jag åka? Var vill jag åka? Med vem? Hur åker vi? Med vad? Varför bor jag inte i Frankrike?

Så många frågor och så lite snö just nu. Känslan brukar bli lite sådär tredelad. Eller fyrdelad om jag måste blanda. Tre delar känsla och en del filosofi. Livsfilosofi. Inbillad livsfilosofi. Herregud. Ta dig samman. Andas, koncentrera och fokusera. Du är en skidåkare, som ska boka en skidresa. Problemet med att hamna i en nervös filosofi är bara att man ofta tenderar att knuffa den så långt man kan.

Resan

Resan eller helst resorna – på Facebook eller i oändliga mailtrådar brukar förslag uppenbara sig. Såhär års börjas intresse rekas av, sonderas och hybrisen är lika stor som i början på valfri afterski. Även om den på senare år blivit vackrare och vackrare, i och med att både jag själv och människorna med ett maniskt skidintresse omkring mig faktiskt har medel nog att stå upp för den. Hybrisen alltså.

Foto: Ellekari Haraldson
En av resorna som flög upp var Japan. Ett land jag haft ögonen på länge men aldrig haft möjligheten att besöka. Jag och min, en av mina, följeslagare, en mytomspunnen man som ibland kallas Silver-Minken, har talat om att försöka bli snösamurajer där ett bra tag men aldrig riktigt fått till det. Men så nu dök en chans upp och självklart stämde inte datumen. Just de datumen är jag uppbokad.
Angenämt uppbokad ska sägas men det sticker till lite ändå. Som att lite liv försvinner, som att jag missar en chans att leva lite. Mitt enda hopp står till att datumen ändras och jag både ser ut och känner mig lite som Prinsessan Leia där jag sitter bakom skärmen. Hjälp mig Obi-Wan-Emil. Du är mitt enda hopp.

Andra förslag består av ställen jag redan besökt och tyckt om. Samt såklart ett helt gäng andra destinationer, likt Japan ovan, som jag alltid velat åka till. Iran! Vi åker till Iran – skriver Sjökaptenen i versaler. Ja, kanske? Eller?
En sorts nervös oro glider in där jag sitter bakom skärmen. Nojigt och lite nervöst tittar jag runt på den vida webben. Försöker utvärdera, bestämma mig, läser, klickar och söker, kikar mig nervöst över axeln igen. Försäkrar mig om att ingen ser att jag sitter och tittar på snöresor i juni, juli och augusti. Då när allt ska var så förbannat mycket lättare. Jag bryter mot oskrivna lagar.

(Exempel på verbala utbrott som kan ha riktats mot krönikören.)

 

Kanske beter jag mig lite som en 12-åring som sitter och tittar på vuxensidor på familjedatorn, sneglar över axeln, lyssnar efter ljud i trappan och raderar sökhistoriken.
Men jag är nog redan stämplad som en sorts sommarskeptiker i min umgängeskrets, i den som inte åker skidor alltså. Sommarhatare har vissa bestämt hävdat och skakat på huvudet. De ser det direkt där på uteserveringen, att jag inte riktigt ler lika hårt som dem eller lika förväntansfullt ser fram emot räkfrossan, skärgårdshelgen och/eller en filt i den fantastiska solen i den lika fantastiska Rålambshovsparken. Där man kan spela boule, eller bara försöka att inte självdö i solen. Smälta ner till den sörja av idel påmålade glåpord som den svenska sommaren inte alls förtjänar.

Att försöka låtsas som jag skämtar går inte längre. Så jag har gett upp. Jag försöker bara inte framstå som så negativ att jag får umgås med mig själv hela sommaren. Inte för att jag inte tycker om mig själv eller för att jag har problem att umgås med mitt eget huvud. Ibland kommer jag bara inte överens med mig själv. Och då är andra bättre. Valmöjligheter och öppna dörrar har aldrig skadat. Antar jag.

Men vi kan inte stanna här. Det här är roséland.

Skidresor – vill jag tillbaka till redan upptrampade stigar? Där jag vet vart tigrarna lurar. Hur ärren i bardiskarna ser ut? Där jag hittar, där träden redan står på ett fördelaktigt avstånd, småturer med skidorna på ryggsäcken dit där jag redan vet vägen? Eller är det något nytt som borde provas och utforskas? Ett nytt berg med nya vyer med skälvande potential?
Något nytt som passar bättre än det gamla tidsmässigt och resekamratsmässigt? Sällskapet på resan kan faktiskt vara en detalj som får mig att välja ditten eller datten. Varför – frågar du? Jag återkommer till det lite längre ner säger jag.

Jag finner alltså mig själv sittandes med mentala listor. Och för att illustrera vidden av min beslutsångest – jag har vissa problem att välja meny på McDonalds utan att känna mig sviken av universum efteråt. Listor som syftar till att stödja delvis ångestfyllda och delvis kittlande beslut blir viktiga. Vart åka? Och varför? Trygghet i att veta att det är bra dit jag åker. Eftersom jag redan varit där. Eller den där kvillrande känslan av att prova någonting nytt? Chansa lite. Leva lite. Möjligheten att sätta ännu ett berg på listan över toppar där jag satt min fot.

Men att åka till en alldeles ny ort, ett nytt berg, blir också det lite nervöst. Berget som sådant. Ett nytt berg där jag inte hittar, där jag inte vet smidigast skråtransporter eller de allra skönaste linjerna. Vart går man? Hur länge? Och i vilken riktning? En karta hjälper ju bara ungefär så mycket, speciellt om man inte vet vart man ska börja eller vartåt krysset faktiskt ligger.
Vad är bra när det blåser varifrån? Vart är det bra när vädret är som vädret brukar vara och vart är det bra när vädret är som väder är mest? Nya berg kräver helt klart mer fokus från mig. Både medvetet och undermedvetet. Och med nya berg följer nya byar. Vart befinner sig alla i byn? Vilken öl är godast var? Finns en trubadur på kvällen? Finns någon motsvarighet till Poco Loco? Jag tycker om Poco Loco. Utan Poco Loco hade mycket av det här aldrig hänt.

Så, resor radar upp sig. Vilket inte bidrar till lugn på ångestens stormiga lilla hav. Så mycket snö. Så lite tid.

Om någon undrade: ölen är godast i sol med snö som omgivning.
Foto: Ellekari Haraldson

Reskamrater

Ovanstående ord – reskamrater – kan driva mig över kammen till ett jakande nickande. Men också skeptiskt få mig att skaka på huvudet. Ja, jag erkänner, jag är ganska selektiv med vilka jag vill tillbringa min tid i bergen med.

Kanske kan jag nu såhär så många år senare relatera till de där små grupperna alla tjejerna på mellan- och högstadiet drev omkring i. De som inte klarade av att umgås med så många i taget. Där gruppen var så instabil och skör att en ny medlem faktiskt kunde fucka upp den så till den milda grad att hela konstellationen föll ihop och helt sonika började tjuvröka med andra.
Inte riktigt kanske. Men nästan. Det är svårt det där. Sällskapet. Inte för att skidfolk inte brukar vara förbannat sköna individer att hänga med. Inte alls. Här blir något annat problemet. Det kanske inte handlar så mycket om sällskapet när jag tänker efter. Eller jo. Men annat också.

Foto: Ellekari Haraldson
Förväntningar är förmodligen en del av grejen. Eller att sätta förväntningar och tackla dem på rätt sätt. Jag menar om jag blir medsläpad till Åre av en blandad grupp människor, där åkambitionen är lika mixad som tekniken och erfarenheten, vet jag vad jag ger mig in på om jag tackar ja och vad som kommer att hända i stora drag.
Åker jag till större berg med förväntningar om fartfyllda åk och promenader mot bergstoppar blir förväntningarna helt andra. Då vill jag att de jag åker med, antingen talar sanning om vad de påstår sig vara kapabla till eller så vill jag veta att de klarar av vad de påstår sig vara kapabla till genom att ha bevittnat det. Helst av allt vill jag ha åkt med dem innan så jag vet var ambitionen ligger.

Åka? Pausa. Åka. Pausa. Äta. Fika. Åka. Afterskia. Inte sova. Sova sen. Inte åka. Pausa. Åka. Eller åka. Åka. Åka. Dricka sprit. Hålla käft. Åka?

Jag vill inte åka till stora berg för att uttalat åka en förbannat massa skidor och sedan hamna i ett sällskap som varje kväll prioriterar att dricka ljummen öl i en svettig källare fram tills liften öppnar. Speciellt utan att klara av att gå direkt till liften. Det vill jag veta innan. Ungefär så. Lite kortfattat, det är svårt att samla ihop exakta nyanser i svart-vit text.

När jag förvissat mig om att personerna på resan fungerar i stugan och på afterskin, vänder jag blicken mot hur de åker och vad de kan. (Det går självklart att göra tvärtom också. Men ibland är det tryggast att börja där nere i dalen) För deras skull och för mig egen blir det väldigt tråkigt om nivån inte är något sånär synkad. Fast alltihop är en avvägning. Helst av allt är jag ju självklart sämst (vilket ofta är fallet) av alla inblandade. Då lär jag mig mest. Utvecklas mest.
Och för att knyta an till val av resmål ovan: Om en person som ska med på resan, till ett för mig okänt berg, varit där tidigare är valet givet. Ge mig de där fantastiska topparna!

Som sagt, det bästa för mig personligen är ifall jag åker med ett gäng som alla är snäppet eller ett par snäpp bättre. Om jag ska resonera helt egoistiskt. Hur många snäpp går att diskutera. Inte för många snäpp blir troligtvis slutsatsen om man börjar diskutera. Annars riskerar jag att bli en börda. Och den känslan på ett berg är aldrig bra och leder ofta till inte helt positiva upplevelser. Vare sig för bördan eller för den som bär. Då menar jag inte bara åkmässigt utan även när det kommer till erfarenhet på berget. Hur man beter sig, hur man inte beter sig och kunskap kring till exempel lavinrisk och lavingrävning.

Nya människor innebär ofrånkomligen nya erfarenheter. Vilket i sin tur innebär detektivarbete för att ta reda på färdigheter, kunskaper och nivå av erfarenhet. Oftast görs detta genom att helt sonika fråga personen ifråga. Fast vad säger egentligen svaret?
Att fråga en skidåkare om vart denne har åkt och hur mycket denne kan är lite som att fråga en potentiell partner om den potentiella partnerns tidigare partners. Fast tvärtom.
Man kanske vill veta storlek (på bergen alltså) och antal berg som åkt på den potentiella partnern. Enligt undertecknads ringa erfarenhet överdriver en skidåkare gärna bedrifter, medan potentiella partners inte helt sällan skarvar av neråt. Det förstnämnda blir inte oväntat långt viktigare än det sistnämnda när det kommer till sanningshalt.

Exempel på situation när det är trevligt att veta om personen framför vet vad den gör.
Foto: Ellekari Haraldson

Det har hänt i en mixad grupp av åkare, där jag känner några men inte alla, att vi, precis när vi ska ge oss av efter att ha vandrat uppåt och ut, påmint om att slå på transceivers etc. och mötts av frågande blickar. Transceivers? Sond? Spade? Jag har jäger i ryggan! Visst, precis som lumpen blir det hela lite kul att prata om i efterhand men inte där och då. Då funkar det inte alls. Bedyranden och skrävel kring teknik och ambition från åksällskapet där nere vid bardisken på afterskin som sedan inte kan levereras i praktiken, är ungefär lika sexigt uppe på berget som när det kommer från en potentiell partner på andra sidan bordet i skimret från levande ljus.

Jag blir alltså lite nervös och nojig när reseförslag involverar nya människor. Folk blir folk. Folk är folk. Och folk är fan inte kloka.

Känslan av att ha missbedömt sällskapet.
Foto: Ellekari Haraldson
För att sammanfatta (för den som inte vill läsa den detaljerade utläggningen nedan), reskamrater får inte vara för bra eller för dåliga. Och det gäller ett helt multifärgat spektra av variabler och egenskaper. Ty, det som kan gå fel på en skidresa går ofta fel. Att minimera riskerna överallt är viktigt. Jag vill inte behöva försätta mig i situationer jag absolut inte klarar av. Jag vill inte försätta andra i sådana situationer. Vilket tenderar att bli en kamp mellan hjärta och hjärna. För jag vill heller inte missa ett fantastiskt åk eller gå hem för tidigt från baren på grund av att jag missbedömt sällskapet. Förväntningarna är allt som oftast höga. Och där höga förväntningar sträcker sig mot skyn finns mörka dalar av besvikelse alltid närvarande.

För att exemplifiera komplexiteten i ett resesällskap har jag nedan tagit mig friheten att sätta samman en del av de karaktärer och variabler som behövs för att ens komma i närheten:

Reseledaren/Der Reiseleiter

För att resan ens ska bli till från första början är en reseledare av yttersta vikt. En resa kan ha flera reseledare, vilket på ett sätt är bra då delat ansvar avlastar. Ett varningens finger bör dock höjas. Om resan innehåller två reseledare och dessa har ett lika stort kontrollbehov kan detta leda till väntade och oväntade motgångar. Kontrollbehovet är lite reseledarens grej och så fort en reseledare inte känner att denne har full kontroll på till exempel de administrativa detaljerna börjar oron sprida sig. Med oro kommer agg. Med agg kommer osämja. Och osämja är vägen till den mörka sidan.

Ansvar:
Administrera åsikter och sammanställa alternativ. Om så måste, ta ett ordentligt beslut. Sätta ner pjäxan. Reseledaren bokar resan, boende och diverse andra bekvämligheter så som transfer och annat bjäfs. Distribuera information och i vissa fall hjälpa andra resenärer att packa faller också inom ramen för ansvarets abstrakta tavla.

Personlighet:
Reseledaren bör vara tålmodig och ordningsam. På gränsen till pedant men inte alltför pedant. Ordningsam med papper, biljetter, kvitton och listor över de olika resenärernas förehavanden.

Personen bör också vara trygg i sig själv och med bravur tåla kritik. Då reseledaren ofta får utstå mycket obehag när någon liten detalj under resans gång slår fel. Reseledaren kan aldrig räkna med så kallad crädd eller annan positiv respons. Om sådan mot förmodan sker, inträffar det aldrig framför hela gruppen, utan antingen i liften på tu man hand eller så framförs crädden alkoholmarinerad och väldigt sakligt i örat vid bardisken, där reseledaren får höra hur fantastiskt bra denne är och att denne inte ska ta någon skit.

 

Guiden

En guide är en deltagare i gruppen med tidigare erfarenhet av berget vid slutet av resan. Till skillnad från reseledarrollen gynnas gruppen om det finns två guider. Detta då en person ensam inte behöver stå för beslut på berget som i teorin kan leda till fördärv för andra gruppmedlemmar. Plus att efter en perfekt dag är det bättre om guidernas hybris och gudakomplex späds ut på fler personer än en. Annars kan alltsammans lätt sluta i katastrof precis när trubaduren drar igång.

Ansvar:
Genom sina tidigare kunskaper leder guiden/guiderna gruppen på berget såväl som nere i byn. Riktlinjer för åk, vattenhål och matställen – förmedlas i en myndig stämma. Guiderna bör också förmedla så kallade pepp-fraser på berget. Exempel på sådana: ”Smärta är feghet som lämnar kroppen!”, ”Smärta är för stunden, äran är för evigt!”, ”Semper fi!”, ”Ho-ah Devil dogs!” och ”Jag och Mackan skulle kunna lägga en åtta där.”

Personlighet:
Allvarsamma när sig bör. Ju mer guiderna skrattar, desto mindre förtroende och respekt kommer de att få av de andra deltagarna.

 

Lustigkurren

Lustigkurren fungerar lite som gruppens kontakt utåt. Typiskt för lustigkurren är att denne vips hittas pratandes och skrattandes med sällskapet i rummet bredvid. Eller kommer dragandes med intet ont anande bergsbesökare tillbaka till grottan.

Ansvar:
Som nämnt ovan. Att ta kontakt med andra bergsbesökare. Speciellt om det finns singlar med i sällskapet. På lustigkurrens lott faller också att spela ”Jerk it out” varje morgon exakt femton minuter innan klockan ringer.

Personlighet:
Utåtriktad, glad, positiv, inte rädd för att le och bjuda på sig själv. Lite som en av barnvakterna på sådana där hotell på Mallorca.

 

Kocken

Kocken lagar inte helt oväntat maten som ”någon” inhandlar. Att någon inhandlar den beror helt sonika på att så fort det under resans gång frågas vems tur det är att handla mat, så är det någons annans tur.

Trots den gamla klyschan är det fördelaktigt om sällskapet har två eller flera kockar under resan. Då kockar är förbannat opålitliga och helt plötsligt sover på annan ort eller är väldigt fulla och/eller inte alls syns till när det är just deras tur att laga mat.

Ansvar:
Tillagning av måltider.

Personlighet:
Kocken bör vara kreativ som fan, att koka soppa på ett underställ är ungefär bara början. Tåla mycket kritik och personliga påhopp utifall matlagningen går snett är ett annat personlighetsdrag som inte bör underskattas. Detta speciellt om kocken tagit egna kreativa beslut som gått emot enskilda
individers önskemål.

 

Teknikern/DJ:n

Teknikern ansvarar för resans elektronik och speldon. En ytterst viktig roll som såväl syftar till att höja den generella trivseln som att spela lockljud och på så vis sprida sällskapets gospel till andra sällskap, som då kanske får upp ögonen och kommer över till oasen bredvid. Där på andra sidan där golvet är lite klibbigare, luften lite mer instängd och underställen inte alls hänger där de borde.

Ansvar:
Som nämnt ansvarar teknikern för att se till att speldon kommer med på resan. Fungerande speldon ska sägas, viktigt att nämna, eftersom vissa tekniker inte fattat vikten av just fungerande speldon. Högtalare är vitala och i många fall en s-y-n-k-a-d Spotifylista. Vad gäller själva innehållet av listan, tar DJ-rollen över. Musiken måste vara en harmonisk blandning av gammalt och nytt, med ett lika självklart som jävligt outtalat fokus på nostalgi. Här blir även denna roll ytterst delikat. DJ:n får inte enkom spela gamla

låtar som bara får sällskapet att tänka tillbaka allt som varit och inte leva i nuet. Det faller på DJ:ns lott att se till att sällskapet kommer hem från resan med en känsla av att ha gått framåt. Hört nytt och fräscht. Utvecklats kulturmässigt. Som ni märker, en balansgång. En promenad på slak lina.

Teknikern ansvarar också för eventuellt utbud av film och hårdvara att avnjuta dessa på.

Personlighet:
Driven, ansvarstagande och lyhörd för önskemål. En social fingertoppskänsla är också skitviktig Då fel låt, vid fel tillfälle – kan paja så oändligt mycket mer än andra saker.

 

Jedin

Sällskapets Jedi är en jävel på att utöva så kallade Jedi Mind Tricks. En egenskap oerhört viktig då till exempel en oskyldig olycka varit framme, eller om sällskapet bara blivit orättvist behandlade. En orättvis behandling kan till exempel komma att visa sitt fula tryne då de lokala guiderna eller andra förmågor helt enkelt blivit väldigt avundsjuka på sällskapets förmåga att åka skidor.

Då dyker Jedin upp och sveper med handen och/eller blinkar med sina stora ögon. Problemet försvinner spårlöst. Speciellt i de franska alperna. Speciellt om Jedin är liten, blond, blåögd och väldigt manipulativ.

Ansvar:
Agera lösningsmedel till det klister sällskapet alltid hamnar i. Detta görs med fördel genom att kasta upp ett litet leende i rätt kontext eller i samband med samma leende dela ut en väl vald komplimang.

Jedins roll kan ses som väldigt trivial och enkel. Och visst kan det vara så, speciellt om jedin har rätt kön och de yttre attributen på rätt ställen. Men kom ihåg att en Jedi inte bara behöver kunna skaffa er fördelar gentemot t.ex. manliga bartenders, dörrvakter och skidguider. Detta kan vilken blond, liten och blåögd padawan som helst. Ansvaret och utmaningen ligger i att även kunna tala med hotellstäderskor och få otur att försvinna eller vifta med handen framför tanterna i incheckningsdisken och trolla bort övervikt. Vid en första anblick är det alltså lätt att avfärda jedins krafter genom att denne har rätt kön på rätt plats. Men underskatta inte, det är så mycket, mycket mer än så.

Personlighet:
Charmig och manipulativ. Agerar utifrån kontext. Känner av en situation och trycker dit rätt plåster, rätt klister för att laga den och förebygga infektion. Vet sina fördelar och hur dessa appliceras på olika orosmoment.

Den enda nackdelen med att ha en liten, blond och blåögd jedimästare med på en resa är att man själv i mångt och mycket måste bli en så kallad Jabba the Hutt. Detta för att stå över och undkomma manipulationen. Annars står du nämligen där, helt plötsligt, i snöstormen på väg till affären för att inhandla någon slags choklad, som Jedin ville ha.

 

Slutsats

Sammansättningen av ett skidsällskap, den perfekta sammansättningen är oerhört svår att få till. Nästintill omöjlig. Frukta dock inte. Det känns viktigt att påpeka. En skidresa är så fantastisk i sig att saker och ting vid sidan om oftast är skitsamma. Ett berg med snö brukar räcka. Och skidfolk, ni! Skidmänniskor, jag slutar aldrig häpna över vilken fantastisk samling människor ni, just ni, allt som oftast visar er vara.

 

Prylarna

Den tredje nojan jag har så här års handlar om utrustningen. Mitt andra sällskap på berget. Mina vänner som jag måste kunna lita på. Nu under sommaren funderar jag ofta på förrådet. Innehållet. Har jag rätt grejer? Vad behöver jag? Vad var skit förra året? Strumporna, jag fick skavsår av strumporna. Strumporna måste bort! Frös jag? Fan jag frös ibland. Ett vettigt mellanlager svor jag ju över. Måste ha. Nya skidor? Funkar verkligen pjäxorna? Var inte jackan lite för trång? Sonden för kort och smal?

Helvetes jävel! Listor! Listor måste tillverkas, fyllas i och saker köpas in. Två par stridsdugliga skidor? Räcker det? Kompletterar de varandra på ett trivsamt vis? Hjälm? Behöver jag en ny hjälm? En GoPro? Kanske, jag menar i år kanske är året som är året som blir året. Synd att inte ha kapacitet att filma då. Precis som när man blev av med oskulden kommer väl ingen tro mig om jag inte filmar.

I år har jag förmodligen skidor så det räcker och pjäxorna börjar långsamt anpassa sig till mina fötter. Hjälmen är repig men det ser ju bara kyligt (observera direktöversättningen) ut. Stavar har jag. Ett par nya bindningar vore angenämt. Ett nytt skidställ likaså. Underställen som jag brände på baksidan efter förra året kommer aldrig mer tillbaka. Måste ha nytt. Och nya strumpor.
Tömde jag Camelbacken när jag kom hem från senaste resan? Eller hällde vi stark och kladdig alpdryck i den på afterskin? Goggles? Överlevde de Förmodligen inte. Nya goggles får det bli. Och nya strumpor. Jag måste ha nya strumpor.

Herregud, jag fick ju för fan skavsår förra året. Vad mer? Vad missar jag!? Måste jag gå upp till förrådet? Ta på mig pannlampan och inventera ännu en gång? Vad missar jag? Vad är det för jävla ansvar jag ska ta? Inget kanske. Eller allt. Ständigt denna noja, nervositet och smått utspädd ångest. Nya strumpor och bestämma mig för vart jag ska åka. Det är egentligen allt som behövs antar jag. Inga stora beslut.

Så, skaka nu den där snökulan åt mig – ge mig en perfekt vinter och riktigt ljummen Fernet.