”– Låt oss lägga prestationskraven på hyllan”

Vad driver oss skidåkare? Är det den där egensinniga, rena kärleken som kommer inifrån? Eller är det en outtalad extern press som ibland leder till knasiga beslut? Lif Hydén reflekterar över prestationskrav och vad hon ska skryta om för bravader vid bardisken i vinter. 

Blandat med bilder från skrytsamma kantarellplockare poppar det för tillfället upp skidbilder, skidfilmer och uppdateringar om snö överallt på mina sociala flöden. Längtan efter att klä på sig ett flertal lager med kläder och slänga upp skidorna på axeln är här och är lika stark som den där indiska chilin jag ångrar att jag åt en gång.

När jag sluter mina ögon kan jag se framför mig hur jag rotar i garderoben efter mitt underställ (som jag egentligen borde ha tvättat för ett tag sen) samtidigt som jag balanserar kaffekoppen i vänster hand. Jag kan känna varenda sväng i benen, hur jag förflyttar tyngden och rör mig ned längs med berget. Mina kinder sticker efter kylan i liften och mina tår gör mig plågsamt påmind om att jag inte har haft pjäxor på mig på ett bra tag.

”Men med slutna ögon är det lätt för mig att blunda inför ett faktum som jag inte gärna tänker på. Den där andra sidan av myntet inom skidåkning som ingen riktigt vill prata om.”

Trots detta känner jag mig ostoppbar idag, som om jag skulle kunna fortsätta att åka i en hel evighet. Med slutna ögon kan jag höra liftarna som om de går precis bredvid mig, det där rullande, välbekanta ljudet. Med slutna ögon kan jag känna mig förväntansfull och pirrig inför den kommande vintern. Passionerad. Men med slutna ögon är det lätt för mig att blunda inför ett faktum som jag inte gärna tänker på. Den där andra sidan av myntet inom skidåkning som ingen riktigt vill prata om.

Jag snackar om press. Den där välbekanta prestationsångesten som smyger sig på de flesta av oss trots att vi upprepande gånger pratar om hur mycket vi älskar att åka skidor. För skidåkning ska vara roligt, det finns ingen anledning till att få en klump i magen över att få befinna sig ute i naturen tillsammans med sina vänner. Eller?

Det pratas om skidutrustning och snöförhållanden. Bravader utbyts över bardisken och budskapet är tydligt: desto större man har droppat desto större respekt inhyser man. De snåriga offpist-åken ska skapa ett rus av adrenalin och lycka. Helst ska man tävla i friåkning eller i vart fall ha en legitim anledning till varför man inte tänker ställa upp i årets upplaga av NM i Riksgränsen.
Skulle det vara så att man inte är lagd åt tävlingshållet bör man för säkerhets skull bli en fena på att topptura för att fortfarande inhysa respekt. Ni vet, om man i pannlampans sken knatar uppåt redan innan solen har gått upp, då jäklar kan man kalla sig för skidåkare.
Att visa rädsla inför ett åk eller ha ett svalt intresse för det extrema överlag är många gånger inte det populäraste valet.

Vad definierar dagens skidåkare och vilka är kriterierna för att få medlemskap in i klubben?
Funkar det att skryta över bardisken med att man tog fem åk i pisten och sedan drack kaffe i två timmar på toppstugan?

Det är ingen hemlighet att skidåkning kan sprida en bubblig känsla av förälskelse genom våra kroppar och få oss att utbrista höga glädjetjut efter ett åk. Känslan av att omge sig med natur och att tillsammans med sina vänner få en bra dag på berget är svårslagen.

”För skidåkning ska vara roligt, det finns ingen anledning till att få en klump i magen över att få befinna sig ute i naturen tillsammans med sina vänner. Eller?”

Men i det tysta finns det också en drös av förväntningar, krav och grupptryck. Många gånger har jag träffat personer som i efterhand har berättat att de egentligen inte ville åka på ett speciellt ställe men att de bet ihop och körde i alla fall. Många gånger har den personen varit jag. Pressen på att leva upp till ett slags skidåkarideal balanserar farligt nära gränsen till vad som är hållbart.

Jag önskar att vi inför den här vintern lyfter på tabulocket och vågar prata med varandra om det där som kan skava inom oss. Ger fingret åt idealet och istället hjälps åt att påminna varandra om vad det är vi älskar med skidåkning. Självklart ska vi fortsätta att njuta av toppturer och offpist-åk men att vi då gör det för att vi faktiskt vill, inte för att det är någonting vi ”bör” göra.

Jag tänker igen på den kommande vintern, den här gången med öppna ögon. När jag nu ser skidbilder poppa upp på Instagram är jag förväntansfull på riktigt, sådär så att jag redan kan känna mjölksyran i låren. Jag känner mig även beslutsam. Kommer ni att se mig tomahawka ned för en ravin eller topptura upp innan någon annan har vaknat? Troligtvis inte. Kommer jag att resa mig upp för den fjärde påtåren där uppe på toppstugan? You bet.

Jag har bestämt mig för att lägga prestationskraven på hyllan och låta dom damma bort för gott. Vad säger ni, ska vi inte ta och göra det tillsammans rent av? Det om något skulle vara en rejäl sak att skryta över bardisken om.

Text: Lif Hydén
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
Logga in för att kommentera
Bli medlem Logga in Logga in med Facebook

  1. AndersWingqvist
    1

    Toppen med bredden inom skidåkning, vissa lökar sig fram med lite gubb- & gumsvängar i super safe off pist, andra tar njuuut lunch och solgassar vilket får det att krypa i skinnet på de mer rastlösa själarna som vill ut och charga, större, fortare och hårdare. Det härliga är att alla får plats! Och i någon mån, på vår egen lilla var vi än befinner oss, kanske vi också i olika stunder är alla dessa olika skidåkare?

  2. Heddious
    2
    Heddious | 2018-10-18 21:58          

    Som ökänd fegis och stundtals väldigt lat person kan jag inte annat än lyfta på kepsen för denna text. Välskrivet.

  3. Chawi
    0
    Chawi | 2018-10-18 20:36          

    Bra skrivet!

  4. StinaSjoegren
    1
    StinaSjoegren | 2018-10-18 18:20          

    Klockrent!