Profil: Christine Hargin
Christine Hargin är portåkaren som bestämde sig för att lägga racingkarriären på hyllan och sadla om till friåkare. I år slutade hon fyra på världstouren och är dessutom aktuell i två skidfilmsproduktioner.
Christine Hargin porträtterad i Verbier inför Xtreme Verbier 2011
Foto: Ola Melin
Det finns familjer där många håller på med idrott, fast där kanske en eller två lyckas nå den absoluta toppen. Och så finns familjen Hargin med tre syskon, Mattias, Janette och Christine, som alla har visat frampjäxorna på den svenska friåkningscenen det senaste året. Tydligast blev det under Nordiska Mästerskapen i Riksgränsen i maj då låg alla tre på första och andraplatser i sina klasser och alla körde för seger inför den sista dagen. Christine körde dessutom hela Nordalsfjället som snabbaste tjej i tävlingens historia. Tyvärr gick det inte hela vägen för Hargins i Riksgränsen men vad gör det nu när alla gör bra ifrån sig under skidfilmspremiärernas högsäsong?
Förklaringen till den framgångrika skidfamiljen kan vara att med alla syskonen tillsammans är ett halvt elvamannalag som alltid hängt ihop och pressat och sporrat varandra och där ingen vill vara sämst. En samling vinnarskallar, kämparskallar och envisskallar, som Christine själv vill beskriva sin familj.
Som flera av sina syskon har Christine en bakgrund inom fartdräktsvärlden och redan som åttaåring började hon nöta portar i Flottsbrobacken i Stockholm. Vid 16 års ålder kom hon med i alpina juniorlandslaget och flyttade upp till Åre för att gå på skidgymnasiet. Men glädjen över att ständigt gå runt i fartdress och nöta isiga pister tog efter några år slut och Christine bestämde sig för att ta en rejäl paus från skidåkningen. Hon valde att plugga under fyra år och successivt började suget efter skidåkningen komma tillbaka. Och det med besked!
Christine i Riksgränsen
Foto: Ola Melin
Hur kom du på att satsa på friåkningen?
Jag hängde med syrran Janette till Riksgränsen och tävlade i NM. Det gick käpprätt åt skogen men jag lärde känna massa roliga människor. Året därpå körde jag någon tävling i Alperna och det gick inte heller något vidare men målet var då att köra en internationell friåkningstävling och se hur det var. Längre än så tänkte jag inte då.
Du har alltid varit en riktigt duktig skidåkare men när kom vändningen och du blev riktigt grym?
Jag har alltid varit grym. Det är väl bara det att andra inte vetat om det, haha.
Nej, men det kom väl en vändning när jag började åka med Adam Widén och Wille Lindberg.
Hur har din racebakgrund påverkat din friåkning?
Man har lite koll på teknik och känsla på skidorna. Och erfarenhet om hur man ska lägga upp sin försäsong och träning men det inte samma sak som att köra portar och jag har verkligen behövt utvecklas för att omsätta det i friåkning.
Vintern 2011 filmade du för två projekt (Free Radicals och Winter Project, reds anm) och tävlade i dessutom på världstouren. Hur hann du med allt?
Det var ganska högt tempo och i slutet av säsongen var jag helt slut. Både fysiskt och mentalt. Jag lämnade mina skidor i Riksgränsen i våras när säsongen var över för jag kände bara att det fick vara nog. Jag orkar inte ens släpa hem skidorna, haha. Dumt va?
Inför säsongen var jag orolig att jag inte skulle få ut något av säsongen så jag planerade utifrån tävlingarna, sen flaggade jag för att jag ville filma och det fick jag. Planen var att jag skulle ha min bas i Chamonix och passa på att ta lite lektioner i franska. Det blev inte en enda lektion och jag kan fortfarande bara beställa kaffe på franska. Mitt årskort i Chamonix kostade runt 8 000 kronor och det åkte jag på mindre än tio dagar. Inte min bästa investering men jag får planera annorlunda till nästa vinter.
Vilket är roligast; att filma eller att tävla?
Filma är roligt men mer krävande. Tävlar man kör man högst ett åk på en dag men det är lite mer nervöst för man planerar för det i flera dagar. Men båda är kul jag kan inte välja, allt handlar om tillfälligheter, förhållanden och med vilka man åker.
Foto: Hannes Söderlund
Efter den hektiska säsongen 2011 fick Christine lite ledigt och det blev en skön sommar med fokus på skate och en del surfing. Nu under hösten jobbar hon i butiken Alpint i Stockholm och tränar inför säsongen och det blir en del klättring, tennis och korpfotboll.
Att hänga på gymmet är inte Christines favoritsysselsättning, men ett måste för att köra specifik skidträning och för att förebygga skador. Det är även det bästa tipset hon kan ge till de som vill bli riktigt duktiga friåkare; träna inför säsongen för att minimera skaderisken, åk mycket skidor med åkare som är bättre än du själv så att du gör att du själv kan lära och utvecklas.
Du drar ett par rejäla klippor i Free Radicals senaste film The Sunny Side. Hur mår knäna?
De mår faktiskt rätt fint. Det är nog min styrka, att jag tål en del smällar. Men jag och Adam har pratat om att vi borde reka brantare landningar nästa vinter…
Vad är dina bästa pepptips innan du ska göra ett farligt åk eller hoppa en stor klippa?
Se till att göra det ganska snabbt. Att dra ut på det kan vara olidligt. Ett av klippen som finns med i senaste filmen från Free Radicals hade jag bestämt mig för att köra under dagen men filmaren Erik bestämde att ljuset var för dåligt så skulle det göras dagen därpå istället, det var jobbigt.
Hur ser planerna ut inför vinter 2012?
Nu är det bara att vänta på att snön skall dimpa ner i Sverige och förhoppningsvis göra skidpremiär i Åre i samband med Free Radicals tredje premiär. Planerna för resten av säsongen spikas rätt sent men det blir en kombination tävlingar i världstouren och fortsatt filmande. Det lutar åt Engelberg i december, en Japanresa, husbilstripp i Alperna och sen allt det vanliga med skidåkning, sponsorplåtningar och träning.
Christine spårar snö i St Jakob
Foto: Hannes Söderlund
Efter några framgångsrika tävlingsår har sponsorerna ploppat upp och Christine sitter på kontrakt med stora företag som SOS, Kask och Hestra. Målet med åkningen för Christines del är att få resa och se mycket och såklart producera så bra som möjligt på berget.
Något övrigt du vill lägga till som vi inte vet om dig?
Förra vintern hyrde jag en bil och körde ner till Alperna ensam. Innan det var min längsta körsträcka max 30 mil i sträck. Det var en skön grej att klara av, typ som att åka Vasaloppet fast köra 200 mil, ha ha. Det var då Stina Jacobsson började kalla mig enstöring.
Är detta liv du lever just nu en dröm som har gått i uppfyllelse?
Nej, jag ser det inte så men jag är glad att jag får ihop mitt liv så pass bra att jag kan åka så mycket skidor som jag gör. Men visst, på starten under Verbier Xtreme i mars hade jag en mäktig känsla. Lite drömlik, faktiskt!
Foto: Hannes Söderlund
No shit, säger redaktionen och får knip i magen bara av att tänka tanken på att stå på den sylvassa toppen och kasta sig utför Bec des Rosses. Dessutom med tusentals åskådare, ett enormt medieuppbåd och förhoppningen om en biljett till ytterligare ett år av resor, puder, helikoptrar och sköna skidkompisar.
