”Rider ready? Ride the Cow!” – möt mannen bakom orden

Om knappt tre veckor drar årets Ride The Cow igång i Hemavan. Det blir elfte upplagan av Sveriges näst största friåkningstävling. Vi har träffat träslöjdsläraren från Norra Fjällnäs som axlat starter-rollen sedan premiären 2008 och som myntade ”Rider ready, Ride the Cow!”.

Vintersäsongen 2018 har sprungit iväg. Olympiska spel i Sydkorea, tokmycket snö i södra delarna av Sverige och Norge, samt en fantastistk snövinter ner i Alperna. Vem tänker då på vårens två klassiska friåkningstävlingar i Sverige? Sist av dessa två är giganten i sammanhanget, NM i Riksgräsen som går 7-9 maj.

Men först ut är Ride The Cow i Hemavan som i mitten på april går av stapeln. Det är elfte året som friåkare tävlar på facet Kobåset, nära Hemavans liftar. Precis som förra året kör man också ett freeride-camp dagarna före tävlingen,  där främsta fokus är att träna inför tävlingen vare sig det är din första eller din tionde.

Bakom Ride the Cow står duon Peppe och Bosse, som startade det hela för 11 år sedan med ambitionen att göra något kul, visa upp fjällen i Hemavan och få fler att upptäcka friåkning. Med från start var även Johan Edström, träslöjdsläraren hemmahörande i Norra Fjällnäs som snabbt fick rollen som starter och sedermera myntade de för så många deltagare välkända orden ”Rider ready, Ride the Cow!”. Vi tog ett snack med denna man.

Hur blir man egentligen starter på en friåkningstävling?
– Jag har varit med i alla år, även varit starter i alla år. Första åren var det bara på kul allting, och jag var samtidigt med och tävlade. Peppe och Bosse frågade om jag kunde hjälpa till lite. Jag körde telisar och startade sist, så starter passade sig bra helt enkelt.
Du brukar ju än idag köra sista åket ner, även om det nu är utom tävlan. Är du någonsin sugen på att ladda på något stort?
Med åren så har jag känt att det är rätt så skönt att bli gammal. Från början tänkte jag nog att alla tittade och då åkte jag väl ganska snabbt. Jag har aldrig varit den som droppat stort eller så. Men något år då åkte jag väl rakt ner någon väg som jag visste var bra. Numera brukar jag behöva ha så mycket bråte med mig på vägen ner, och det blir väl en konst i sig.

Du är Hemavan/Tärnabybo sedan länge och även en av de ansvariga på freeride campet som är i anslutning till tävlingen. Hur väl känner du till de här fjällen egentligen?
– Jag har bott i trakten i 15 år nu och innan dess åkte jag mycket hit. Jag åkte extremt mycket skidor förut, innan tre barn och så, och gick mycket på tur. Inget galet, men jag har åkt alla åk man vill åka minst en gång. En gång i tiden var man ju helt ensam med stighudar ute på fjället.

Och nu tar ni ut en massa folk till dina smultronställen på freeride camp?
– Campet var Peppe och Bosses idé och ett sätt att få fler att stanna längre kring tävlingen, fila på sin skidåkning och även få chans att se mer av fjället. Jag fungerar som lokal guide. Campet är som ett slags intro till friåkning och till själva tävlingsdagarna. Det är fokus på åkning utanför skidsystemet, fjällsäkerhet och inspiration till att vara ute mer i naturen. Man ska lära sig både vad som funkar i tävlingssammanhang och få koll på området runtomkring Kobåset och andra närliggande områden. Vi brukar även ha med oss en inspiratör under campdagarna som delar med sig av sina erfarenheter av friåkningstävlingar och är med och åker. Tanken är också att de ska känna sig trygga att fråga om råd även under själva tävlingsdagarna. Alla deltagare på campet är garanterade en plats på tävlingen.

Hur brukar stämningen vara uppe på start?
–Det brukar vara god stämning och vi ser alltid till att peppa varandra. Men visst kan det vara rätt så nervöst ibland. Man har ju märkt att en del som ser kaxiga och häftiga ut vid bas gärna blir nervösa uppe vid start och börjar fixa en massa med grejerna och sånt. Vår ambition är alltid att ha trevligt. Är någon extra nervös brukar vi snacka med dem och säga till dem att det kommer att gå bra, åk och ha kul! Du kan ju åka skidor, och har du kul så syns det även för domarna. Du ska inte göra sånt du tror att andra tycker du ska göra.

Vad är det skummaste som hänt uppe på start genom åren?
– Ja det har ju varit några nakenåk. Något år var det ganska blåsigt och kallt och de klädde av sig bakom en sten. Det var väl lite sjukt. Sen alldeles där i början åkte folk på monoski. Och något år där i början drog det igen så pass att man bara såg en meter framför sig och 60 personer skulle ta sig ner från start. Men det gick bra det med.

Ja vädret styr ju ingen över. Men Ride the Cow är välkända för att alltid genomföra tävlingen, på ett eller annat sätt. Är det något år som sticker ut särskilt?
– Även om vi alltid försöker genomföra det på bästa sätt kan väntan bli lång uppe i Kobåset. Något år fick vi avgöra tävlingen i skidsystemets skicrossbana, något år i en gammal nedlagd backe. Ett år blev det backcountry jibbing i en liten bäckravin. Och ett år blev det sten, sax och påse i finalen. Men skidåkning blir det alltid, vi kan ju inte ha alla att bara sitta och hänga på hotellet. Något år blev det tre hela dagar med bra väder och då använde vi den extra dagen till toppturer och fixade heliskiing till rabatterat pris. I Ride the Cow får alla vara med och tävla alla dagar och ingen blir utslagen.

Hur ser det ut inför vinterns tävlingar?
– Vi har haft en riktig rysk vinter. Östlig vind och väldigt kallt. Snön ligger lite på ställen där den inte brukar. Vi har inte haft en enda dag med blidväder. Det är samma puder som ligger nu som i november. På fjället har det också blåst av en del och det är mer sten framme än vanligt. Så det vanliga tävlingsfacet ser nog lite annorlunda ut i år mot vad många är vana vid.

Slutligen, du har startat hundratals åkare, alla med orden Rider Ready, Ride the Cow. Hur kom det sig?
– Där i början stod alla mest bara i en jättehög och man försökte skicka iväg dem med ”Det är din tur nu, nä jag vill inte”, och så vidare. Sen hade man ju hört hur de sa på andra tävlingar med Rider ready, rider go. Jag hade väl mest tänk säga det till första åkaren varje tävling. Men det satte sig och nu säger jag det till alla. Enligt ryktet har det också satt sig så pass att en starter på NM råkat säga fel nån gång. Men det bjuder jag på, även om det blir lite jobbigt att säga det till 100 åkare. Alla får samma pepp!

Text: Helena Engelbrecht