”– Skidorna Blizzard Zero G 95 är en dröm på vägen upp.”

Testpiloten Oscar Frick har de senaste veckorna kört Blizzard Zero G 95 av näst års modell (19/20). På tiden han haft tillgänglig har han matat av så många höjdmeter han bara kunnat för att ge en rättvis bedömning av denna turmaskin. Läs vidare för att få en detaljrik genomgång av vad han tyckte!

Inledning

Att hårdtesta ett par skidor gjorda primärt för turåkning är ett tufft jobb. Det blir mycket slit för att få ihop nog med höjdmeter. Med Blizzard Zero G 95 (19/20) under fötterna har det dock varit ett nöje att springa höjdmeter efter höjdmeter och i slutändan blev de testade i alla möjliga väderlekar och på alla möjliga underlag.

Men vi ska inte förhasta oss allt för mycket. För att ge en bra bild av skidorna är det viktigt att först ge en bild av sig själv. Så lite grundläggande fysisk information om mig.

Om Åkaren:
Vikt: 75 kg
Längd: 181 cm
Åkstilsbeskrivning: Är inte den största laddhatten på fjället, men både hoppar pillows och droppar klippor när andan faller på. Skulle förmodligen göra bort sig fullständigt på NM – trivs mycket bättre svettandes i någon ränna (på väg upp eller ner är inte nödvändigtvis så noggrant). Går mycket på tur, har så långt den här säsongen betydligt mer tid med bindningarna i gåläge än åkläge.

Och sen lite information om testet.

Om testet:
Testad skidlängd: 178 cm
Monterad bindning: ATK Haute Route 2.0 med justeringsplatta
Stighudar: Black Diamond Mohair Mix, 65% mohair / 35% nylon

Vardagsrumsintryck

Direkt när jag fick upp skidorna ur emballaget slogs jag av vikten, eller snarare bristen därav. Det här är inga skidor som försöker vara allround, de är fokuserade på att vara riktiga turmaskiner. Intrycket bekräftades när jag la upp dem på köksvågen och den visade 2419 gram. Per par. Det är alltså strax över 1200 gram per skida, vilket är snudd på löjligt för en skida med 95-midja och träkärna.

Hemligheten är, enligt Blizzard, en uppdaterad variant på det kolfiberlager som varit grundpelare för Zero G-serien sen den startade. Den nya versionen ska vara lättare och kraftfullare än den tidigare varianten. Jag har inte åkt någon Zero G-skida tidigare, så jag kan inte göra en direkt jämförelse, men den uppdaterade produkten är onekligen lätt. Kombinera denna skida med en lättvikts-, eller rent av skimo-race-bindning, och en slutvikt på 1300 gram per fot är inom räckhåll.

Skidorna är mellanstyva, vilket är imponerande i förhållande till vikten. Jag har kört på flertalet betydligt tyngre skidor med mindre spänst. Flexprofilen är klassiskt följsam, mjukast i tip, styvast under fot och en tail som ligger däremellan, utan några egentliga överraskningar längs vägen.

Shapemässigt är skidorna av ett mer klassiskt snitt än vad som är “standard” idag. Medans en klassiskt formad tail är ganska vanligt på turorienterade lagg – ett litet indrag och en kort kicktail istället för full tailrocker ger många fördelar uppför – har Blizzard även valt att göra tipen på skidorna i liknande anda, med ett något kortare indrag och något kortare tiprocker än motsvarande skidor från andra märken.

Gällande vikten tycker jag personligen att skidor som rör sig mot “löjligt lätt” är lite läskigt. Hur mycket kärna är det egentligen som håller bindningarna på plats? Detta är ingenting jag oroat mig över med Zero G 95 dock, att borra igenom kolfiberlagret var nästan ett projekt i sig. Det är definitivt ingenting som är en gimmick, hade inte kolfibern avslöjat sig på det svarta pulvret som kom upp ur borrhålet hade det lika gärna kunnat vara dubbla metallager jag borrat igenom.

Uppåt

Jag vet inte vad jag ska säga mer än att skidorna är en dröm på vägen upp. Lätt vikt och en shape som passar bra för att gå uppför är en kombination som är svårslagen helt enkelt. Det är tydligt att det här är en skida som är gjord för, och trivs bäst på, turer.

Det enda jag har att anmärka på är att lite mer tiprocker hade hjälpt att få upp skidorna vid spårande i djup, riktigt rutten, snö. Inte precis det som är det eftersökta underlaget att gå på tur i, och det är verkligen att gå in på löjligt små detaljer, men det enda jag har att säga om de här skidorna på uppvägen som inte bara är mjölk och honung. I djup snö som är annat totalt genomrutten är det inga som helst problem att spåra, skidorna kommer upp och lägger sig ovanpå snötäcket helt på egen hand.

Sammanfattningsvis är det ett par skidor som är så nära det över huvud taget går att komma perfekta på uppvägen.

Utför

Manchester

Okej, okej, jag vet. Det är verkligen inte i pist de här skidorna hör hemma. Men att ta några vändor i pisten och pressa säger ändå mycket en skidas råa prestanda, i alla fall för skidor som är i det “smalare” breddsegmentet.

Jag måste säga att jag blev förvånad över hur bra de är i pist. När det kommer till lättare skidor finns det många som bara lämpar sig för “guidesväng” och är väldigt oresponsiva, tråkiga och fladdriga. Zero G 95 befinner sig på motsatta änden av skalan. Så länge underlaget är jämnt och snällt går det att lägga rena skär och pressa på ordentligt. Skidorna ger ordentligt med respons och att få popkänsla ur svängen är inga problem. Vid pistfräset körde jag dem dessutom med Dynafit Vulcan på fötterna, en pjäxa som är rejält styv. Jag hade inga problem med att jag ”pressade igenom” skidorna, att driva dem med en styvare pjäxa fungerar utmärkt.

Bettet i dem är, i förhållande till vikten och bredden, exemplarisk. I ett bredare perspektiv innebär det “okej” – att lägga rena skär på förlåtande underlag är lätt, men att få dem att hålla ett rent skär på hårdare underlag är ingen höjdare. Vridstyvheten räcker inte riktigt till. Men å andra sidan, vem som hade förväntat sig det på en lättviktsskida med 95 mm midja vet jag inte.

Ospårat/Jämnt Underlag

Här är ett område som är betydligt mer relevant för den här skidan, och ett område där den gör riktigt bra ifrån sig. Precis som i pisten ger skidan ordentligt mycket respons, och det är inte på något sätt svårt att få en riktigt lekfull och pulsfylld körupplevelse.

I djup snö gör kombinationen av den “smala” midjan och relativt lilla tiprockern att det krävs ganska mycket fart för att köra den moderna surfstilen, men väl där trivs skidorna mycket bra. Jag har inte lyckats hitta någon direkt fartgräns på skidorna, men tyvärr har väder- och snöförhållandena i Narvik inte givit riktigt läge för att ta på den stora laddhatten. Att köra puder i låg fart är heller inga problem heller, men det krävs lite inspiration av gammeldags pumpteknik.

Även på hårdare, jämnt, underlag är det inga problem att köra på ordentligt. Jag upplever faktiskt att jag får mindre bredlaggshack i hög fart på hårt underlag med de här skidorna än andra skidor i samma breddklass jag kört.

Uppkört/Ojämnt Underlag

Vid ojämnt underlag visar skidan sina tillkortakommanden. Den stora uppoffringen för att en skida som är som att flyta på rosa moln på uppvägen är att bristen på vikt i skidan gör det svårt att bryta igenom existerande strukturer i snön.

Så länge det är enstaka spår eller iskockor är det inga problem, skidan kan köras på precis samma sätt som i ospårat. Men när det börjar lika “liftburet i alperna strax innan lunch dagen efter dump” (jänkarna kallar det crud), eller en riktig blomkålsdag i åre, blir det bängligt och skidorna börjar beter sig nervöst och lynnigt. Självklart går det, faktiskt till och med med ett visst inslag av fart och graciösitet, men generellt är det inte njutbart på samma sätt som det kan vara med en tyngre skida.

När “crud” börjat gå över i pucklar är det egentligen ganska mycket samma sak, åtminstone för mig. Jag misstänker att de med bättre puckelteknik kan få till det betydligt bättre än jag, de kanske till och med kan få bra flyt i åkningen tack vare skidans låga svingvikt. Själv har jag aldrig varit någon puckelfantast, och med halvtaskig teknik är förmodligen inte en lättviktsskida med lättviktsbindning rätt utrustning att fortsätta lära sig med.

Bristande skare är precis lika okul som med vilken annan skida som helst…

Brant och/eller Tight

Det här är ett annat område där skidan verkligen briljerar. Låg svingvikt är fantastiskt när det ska slängas runt i småsnårig nordskandinavisk skog, eller hoppsvängas i någon brant ränna. Och låg vikt ger automatiskt låg svingvikt.

Vikten är dessutom dels kombinerad med poppighet och responsivitet, vilket ger en fantastisk skida för att lattja runt i skogen, hoppa på varenda lite pillow och bli fylld av den där bubblande glädjen som bara ett nöjesfyllt skogsåk kan ge. Den också kombinerad med en relativt lång svängradie och ett exemplariskt kantgrepp, vilket resulterar i en skida som gärna äter brant och smalt till både frukost, lunch och middag.

Hållbarhet

Att bindningarna sitter ordentligt har redan avhandlats, men lätta skidor har också en tendens att slitas fort i övrigt. De är kinkigare med slitage som ett par “vanliga” skidor skulle vifta bort utan att tänka två gånger på det. Med den relativt korta tid jag kört på dem hittills är det svårt att dra några bombsäkra slutsatser, men det jag sett pekar mot att Zero G 95 är mer lik andra lättviktsskidor i slitagekänslighet än vad den är på andra områden.

På den tiden jag använt dem har jag fått ett relativt högt antal väl synliga hack i topsheet och på flertalet ställen är det “plastremsor” som skalar av sig från topsheet. Det är bara kosmetiska detaljer, men det ger en fingervisning om hur den generella hållbarheten är.

Jag har också lyckats få en skada på ena skidans sidewall där det stack ut ändar av någon slags fiber och som behövde tätas med epoxy. Denna skada uppstod förvisso vid en rejäl krasch, men jag har aldrig lyckats med något liknande på skidor i högre viktklasser.

Med detta sagt skulle jag vilja understryka att detta inte är nånting konstigt för en lättviktsskida. Det innebär bara att Zero G 95 inte förvånar i sin slitagebeständighet på samma sätt som den förvånat på prestandaområdena.

Sammfattning och Slutsats

Blizzard Zero G 95 av årsmodell 19/20 är en riktig turmaskin. Det är en specialiserad skida som ska användas på tur och inte gör några anspråk på att vara en onequiver eller allroundskida. Det leder också till att det förmodligen är så nära den optimala turskidan som går att komma i sin breddklass. Vikten är så låg som är möjligt att göra den utan att offra åkegenskaper – annat än det som kommer som ett direkt resultat av den låga vikten.

För de som söker en skida att användas uteslutande, eller nästan uteslutande, som turskida kan jag inte annat än rekommendera den med guldstjärnor i alla hörn. Den är responsiv och pålitlig utför samt en fullständig dröm uppför. Vid ojämn snö måste den jobbas mer med att få till det på grund av vikten, men den gör aldrig bort sig.

Den här skidan kommer bli mitt nya förstahandsval för turer i framtiden, men när det vankas liftburen åkning kommer jag välja något tyngre.

Betyg:
Som turskida: 5(+)/5
Som brantåkningsskida: 5/5
Som pistskida: 3/5
Som liftburen offpistskida: 3.5/5

Text: Oscar Frick
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.