Val d’Isère: En episk skidvecka med franska Friluftsfrämjandet

Går det att försäkra sig om en episk skidvecka? Tja … det beror så klart på vad vi lägger i begreppet. Men ja, om vi med episk skidvecka menar mycket snö, många höjdmeter och vidunderliga vyer, och lite god mat i goda vänners sällskap.

Hur gör man då för att försäkra sig om att få denna magiska vecka med snö upp till knäna? De flesta av oss har ett jobb vi måste ta semester från, vissa har familj och barn, och andra har en plånbok som bestämmer. För egen del sorterar jag in under alla tre, som många av oss. Jag har inte råd att boka en helikoptervecka med guide i kanadensiska vildmarken. Jag kan heller inte sitta och vänta på välsignade väderrapporter in i det sista och sedan ta en restresa och hoppas på det bästa.

Vad gör man då om man måste planera i förväg och har begränsad budget? Jag vill ju ha den där episka veckan i djup snö och krama ut max ur skidåkningen. Jo, om vi vidgar begreppet ”episk” till ”svårslagen” så börjar möjligheterna dyka upp. För snötillgångens skull behöver vi höga berg, och många berg, så att alternativen och topparna är talrika om vädret trilskas. För plånbokens skull behöver vi billigt boende och billig resa. Och för upplevelsens och säkerhetens skull behöver vi en erfaren bergsguide.

Franska Friluftsfrämjandet – all-inclusive till humana priser

Sedan tio år tillbaka tar jag alltid en all-inclusive-vecka i Val d’Isère tillsammans med några kompisar. Nu börjar det kanske låta dyrt, men häng kvar. Knepet är att lämna resten av familjen hemma och åka till ett pris bara ideella och halvideella krafter kan åstadkomma. Det gör jag med UCPA, alltså franska motsvarigheten till Friluftsfrämjandet.* Union nationale des centres sportifs de plein air, alltså U-C-P-A, vilket betyder ungefär ”Riksförbundet för sport- och friluftsliv”.

Precis som Friluftsfrämjandet är UCPA en ideell organisation som arrangerar paketresor med inriktning på sport- och friluftsaktiviteter. För detta får de bidrag av franska staten, för folkhälsans skull. Konceptet bygger på att erbjuda en aktiv semester till ett fast pris där allt ingår. Tout compris! På 1980-talet började svenska ungdomar få tillgång till fransosernas prisvärda paket, och nu har svenska tillskottet blivit en bärande del av vinterverksamheten, som jag har svårt att överleva utan.

* Friluftsfrämjandet, eller Skidfrämjandet som de hette från början, ägde faktiskt en gång i tiden också flera hotell och skidanläggningar i svenska fjällen med samma koncept som UCPA. Inte så konstigt med tanke på att Skidfrämjandet introducerade alpina skidåkningen i Sverige.

Tusen höjdmeter paradispuder?

Det är början av februari och vi kliver ur kabinen på högsta utposten 3 456 meter över havet. Vänder vi på huvudet sticker Mont Blanc upp i fjärran bakom oss. Tvåhundra meter ovanför har vi toppen på La Grand Motte, liftsystemets högsta berg. Trots att solen steker är det lite småkyligt att vända ansiktet mot vindpustarna, så jag drar upp buffan. Några timmar tidigare var det tvärtom. Då tog vi av oss det mesta efter att ha satt på stighudarna nere vid sjön, eller rättare sagt kraftverksdammen. Den damm som dränkte den medeltida byn Tignes och tvingade byborna att börja om lite högre upp bland bergen. Därefter åt vi en stadig buffélunch som tillfälliga gäster på UCPA-centret i Tignes Val Claret. Och nu är vi alltså så högt upp det går att komma i systemet.

Eftermiddagen är tänkt att vigas åt ett speciellt åk: Couloir 3500. Vår guide lotsar ut oss i solen på den sydvända baksidan av La Grande Motte. Nedanför oss löper en nära två kilometer lång korridor i jämn brant lutning. Ju längre ner i dalen desto bredare blir den.

– Är snön bra ska vi fortsätta ända ner till botten och övernattningsstugan Refuge de la Leisse, tusen höjdmeter nedanför oss, förklarar guiden medan vi står vid insteget till couloiren.

Är snön mindre bra ska vi vika av till vänster lite tidigare för att göra hemfärden runt berget lite kortare. Vi ska åka en och en för säkerhets skull. Guiden först. Efter lite grävande med handen i snön hoppar han och trycker till några gånger för att kolla så att snölagren verkligen håller ihop. Det ser hårdpackat ut, knappast så ljudlöst och fjäderlätt som jag hade fantiserat om. Men så är det osedvanligt varmt i Alperna även denna vinter. Förmiddagens åk ner mot dammen bjöd trots februari på ljuvliga linjer i smörig vårsnö. Guidens plan var nu inte puder på 3 500 meters höjd, utan att snön skulle ha tinat lite i middagssolen, men vinden är kall och aningen hårdare än väntat här uppe.

Nu är det min tur. Jag tar ett djupt andetag och fylls av frihet. Det är hårt och brant men vindpustarna har slätat ut spåren från tidigare utflykter. Trots att puderdrömmen är krossad är det en berusande känsla att susa ner mot oändligheten. För en stund lämnar vi civilisationens smörgåsbord bakom oss och beger oss ut i den enorma nationalparken som öppnar sig framför oss. Snön är greppig men mjuknar något lite längre ner. Tyvärr inte tillräckligt för att vi ska fortsätta åket ända ner till stugan. Jag ser guiden i ögonvrån till vänster bakom en naken klippa. Med småtrötta ben avslutar jag med några storslalomsvängar innan jag saktar ner och ställer mig bredvid honom. Hjärtat bultar och jag ler inombords. Nästan halva åket återstår men stoppet betyder att vi inte fortsätter hela vägen ner. Det blir till att genskjuta delar av dalen i stället.

Efter en försiktig färd runt och över flera lavinkäglor börjar ett lååångt skråande. När gravitationen till slut gjort sitt, och dubbelstakandet börjar bli svettigt, så stannar vi. Jag märker plötsligt hur tyst det har blivit. Inte ett ljud. Vinden är alldeles stilla. Det är bara vi fem i vår grupp så långt ögat når. Solens strålar gnistrar från alla håll i snökristallerna. Det är vykortsvackert. Vi dricker lite, tar en energibar, och smackar på hudarna igen. Nu börjar återtåget till centret i Val d’Isère.

Beaufort och Avalin – så blir du en lyckans ost

Mörkret har lagt sig över det pittoreska lilla samhället 1 850 meter över havet. I de gammeldags gatlyktornas gyllene sken strosar vi mellan stenhusen på väg mot utkanten av byn. Vi ska besöka bondgården som i tre generationer haft öppet hus för att visa hur det går till bakom ost- och delikatesskulisserna. Det var i sista minuten jag skrev upp oss på listan som satt på anslagstavlan där veckans aktiviteter annonseras på centret. Denna afton ska vi hälsa på djuren och få se när korna mjölkas, och hur det går till att göra ost.

När vi kliver in genom de solbrända ladugårdsdörrarna möts vi av en vägg av värme och friska dofter av halm och hö. Hönsen pickar och kacklar. Några grisar grymtar. Och nyfikna kalvar kommer fram och vill nosa på oss med sina blöta mular. Vi fortsätter fram genom gången och går ner till båset där mjölkmaskinen pumpar för fullt. Tio kor har själva gått in och ställt sig i varsitt bås och nu bjussar de på mellan tio och femton liter var.

Den lilla gården har utvecklats sedan jag var här första gången för snart 18 år sedan. Den är fortfarande liten, och har bara 29 mjölkkor. Men utbudet i den minimala gårdsbutiken är minst sagt riktigt imponerande. Här kan du provsmaka dussinet olika sorters ostar. Våldsamt goda ostar dessutom. Mina favoriter är de lagrade hårdostarna Beaufort och Avalin, och den krämiga fromage blanc som du äter som fet filmjölk till frukost. Beaufortosten är Tarrantaisedalens stolthet och har kallats ”prinsen av Gruyèreostar”. Och Avalin är gårdens helt egen version av Beaufort, med blommiga, mjuka och nötiga toner. ”Avalin” är för övrigt även smeknamnet för invånarna i Val d’Isère.

Ikväll blir det dessutom ost till middag på centret, för oss som väljer det ur buffén vill säga. Ur en stor koppargryta slevar och saxar kockarna upp fondue, portion efter portion. Orkar jag mer ost efter det så finns ett ostbord att tillgå efter varje måltid. Men däremellan tänkte jag klämma ner några îles flottantes, kvällens dessert av små fjäderlätta söta äggviteöar som flyter i en karamellig vaniljsås.

Imorgon väntar nya äventyr bland tretusenmeterstopparna, och nya kulinariska höjder i goda vänners lag. Får jag dåligt väder med familjen i fjällen senare i vinter spelar det mindre roll. Nu är suget i skidtarmen i balans. Svårslaget. Bon appétit!