Vintervibbar i Funäsdalen
Denna års försäsong har varit begränsad till ett fåtal orter. En ort som varit på förhållandevis god fot med Kung Bore är Funäsdalen.
När större delen av landet lider av snötorka, vårtemperaturer och björnar som vägrar gå i ide (nåja) samtidigt som skidsuget gör sig påmint kan det vara trevligt att göra en liten avstickare till en plats där det faktiskt är vinter på riktigt. För även om snötäcket i Funäsdalen med omnejd är tunnare än vanligt vid den här tiden på året har det varit kallt länge, med lyckad snöläggning som resultat.
Det mest uppseendeväckande när man rullar in i Funäsdalen är dock kanske inte snöläget, utan snarare den nya gondol som sträcker sig från dalen till Funäsbergets topp. Och även om själva sträckan med gondolmått mätt är relativt blygsam bjuder Gondolbanan, vars namn offentliggörs först i mellandagarna (Funäsgondolen blev det reds. anm.), på en imponerade utsikt över byn och sjön.
Första halvan av december månad är annars portåkarnas och käppsmiskarnas heliga högtid i Funäsdalen. Säsongens första skidåk utfördes nämligen lite vid sidan om de två banor man lyckats pressa in i backen under sexstolsliften. En smal sträcka, inte riktigt värdig årets första åk, där varannan sväng hamnade ett uns för långt in i den stockholmska spandexmaffians revir. Ivrigt påhejad blev man i alla fall inte. Istället följdes mina tappra försök att hitta formen igen av ett gäng skeptiska och missunnsamma blickar, tills jag i botten av åket fick höra att berget var helt reserverat för dessa framtidens alpinstjärnor. Med näven knuten i fickan satte jag i högsta fart av mot Ramundberget, där det enligt utsago skulle finnas yta för friåkning. Här hade man avsatt en tredjedel av den klassiska slalombacken till friåkning, men det visade sig vara nog för att åtminstone få lite mersmak. Till mina skidors stora förtret avverkades även de så ljuva första offpistsvängarna till ljudet av sten som möter plast.
Två veckor senare var jag tillbaka igen. Snötäcket aningen djupare den här gången, och lite mer yta att åka på. Ramundberget hade dessutom helgen till ära slagit på stora trumman och dragit igång den nu ett år gamla Fjällgårdsbanan, vilken bjöd på lite längre åk och ännu mer friåkningsyta. Till sist blev förstås viljan att åka opistat återigen för stor, och i nedfarterna i riktning bort mot Skarsliften fick vi stundtals känna på knädjupa snöfickor och slapp dessutom trängas med de-som-ej-bör-nämnas-vid-namn.
Så, sitter du hemma och förbannar vädrets makter, din raserade skidkarriär, och brunbjörnar som löper amok på stadens gator? Gör som undertecknad –knyt näven i fickan och far till Funäsdalen!
