Åkningen, riskerna och familjen
Christian Björk, Henrik Windstedt och Joonas Karhumaa berättar om hur de ser på riskerna med skidåkning och hur deras föräldraskap påverkar dem uppe på berget.
Joonas Karhumaa, Henrik Windstedt och Christian Björk
Foto: Ylva Olofsson
Så sitter de där. Stjärnorna och de liksom tuffa killarna. Rätt outfit, rätta frippor, rätt attityd och den rätta, ödmjuka, inställningen till livet och till leken med livet som insats som de håller på med. Joonas Karhumaa kryper upp i soffan, barfota, i sina egendesignade skidkläder. Henrik Windstedt har en eftertraktad kepa med en Red Bull-tjur ståtande på. Christian Björk myser i en fåtölj. De är på NM i Riksgränsen.
De, om några, borde ha stångat sina rädslor sönder och samman. Annars kastar man väl sig inte utför de ställen där de åker?
– Om man är rädd? Både och, säger Henrik Windstedt.
– Det hör ju lite till, fyller Christian Björk i.
Henrik förklarar att han är nervös inför tävlandet. Inför själva prestationen.
– Jag är sällan rädd när jag åker. Det ligger ju mycket tid och energi bakom. När man väl ska tävla ska allt stämma, så då kan man bli nervös, flikar Joonas Karhumaa in.
Henrik säger att å andra sidan är de proffs och ska kunna hantera nervositeten i en tävlingssituation – de har ju gjort det så många gånger. Fast väldigt mycket hänger på dagsformen. Ibland är formen bra och allt funkar, men om Henke inte tävlat på länge så tvingas han ibland att tänja på sina gränser.
Christian Björk
Foto: Ylva Olofsson
De kommer in på hur det var när de själva var gröna, nykomlingar, och åkare med för mycket pepp i bröstet.
– Mitt första år när jag tävlade här i NM såg jag Jon Olsson lägga en linje och hoppa stort på slutet och tänkte ”det där ska jag göra också, men jag ska lägga en bakåtvolt på slutet”. Det första som hände var att jag ramlade på mossan precis i början av åket, berättar Joonas och skrattar själv åt sin hybris och lägger till att det nog var bra att han inte hann så långt i det åket.
Joonas berättar att på vägen upp kan det hända att skidessen pratar om att de är rädda. De kanske säger ”shit, vad läskigt det ser ut, vilken läskig klippa” men de sitter aldrig ner och pratar rädslor och saker som skrämmer dem inom skidåkningen. De fokuserar stenhårt på varje åk. Frågar någon om de är osäkra får de ofta till svar att det nog ska funka ändå.
Alla tre har vänner som både har förolyckats och som har råkat riktigt illa ut på berget. Senast under första dagens kvaltävling under NM 2011 hölls en tyst minut för skidåkaren Erik Lundström som omkom i Norge tidigare under våren.
Hur kan man egentligen motivera för sig själv att fortsätta när man vet vad som kan hända?
– Jag vet inte. Det är så jävla kul, svarar Henrik snabbt, nästan utan eftertanke.
Han kanske är trött på frågan. Eller har han ältat den själv otagliga gånger. Något som har förändrats i samtligas liv är att de har blivit pappor. Henrik har en kotte, Joonas och Christian har två småkillar var. Borde inte det få dem att ändra inställning till livet och åkningen?
– Nej, säger Henrik tvärsäkert men utvecklar sitt svar.
– Alltså, jag står ju inte och tänker på Loui (Henriks son, reds anm) på toppen av berget. Men jag väljer ju linjer där det inte går åt helvete om något händer, fortsätter han.
– För mig har det gjort skillnad. I vinter i alla fall, säger Christian eftertänksamt.
– Men får ju fråga sig vad som är värt vad när man åker. Jag har vuxit väldigt mycket av att få barn i alla fall, säger Joonas. Visst händer det olyckor, men det är ju en risk man utsätter sig för när man väljer att åka.
 Joonas och Marielle Foto: Ylva Olofsson |
 Anna och Christian Foto: Ylva Olofsson |
Trion kommer in på att åkning på deras nivå inte per automatik behöver leda till skador och allvarliga olyckor. Det är trots allt ofta en stor portion otur inblandat när de allvarligare olyckorna inträffar.
– I år under NM till exempel så åkte 170 personer första dagen och det var en eller kanske två som gjorde illa sig, påpekar Christian.
– Det är ju ett större antal bland skidturisterna som gör sig illa än bland oss, konstaterar Henrik. Sen finns det ju loose canons som är namn inom åkningen, men alla vi är inte sådana.
Men är det inte ett hinder för deras livsstil, det där med barn?
– Det blir ju lite mindre åkning, erkänner Christian och lägger till att dagarna startar tidigare än förut.
– Men alltså det har gått skitbra, säger Joonas entusiastiskt och fortsätter.
– Det är klart att det är jobbigare när man vill sova lite mer inför en tävling och det kanske inte alltid går.
Henrik säger att han har fått bita ihop lite mer. Tiden när han kunde slökolla på TV när han var trött är över. Nu handlar det om att ta hand om barn. Men har man skidåkning som livsstil så kanske inte så mycket förändras. Mycket handlar om en partner som förstår varför man håller på. Och de drar nog ett tungt lass, de där tjejerna.
– Ja. Tjejerna får ju ta en del, säger Joonas. I mitt fall är det tur att Marielle både kan och vill hänga på!
Foto: Ylva Olofsson
Deras partners drar ett tufft lass. Han, åkaren, är borta tre veckor åt gången under januari till april och har begränsade möjligheter att ta med sin familj.
– Alla vi har ju tjejer som själva åker skidor. För oss kanske det inte hade funkat annars, säger Christian.
– Jag tror att vi drar ett ganska jämt lass. I år gjorde vi vår andra säsong som familj och vi kör oftast halvdagar, så jag skulle tro att vi drar 50/50.
– Jag kör heldagar varje dag när jag är borta, berättar Henrik.
Henrik Windstedt
Foto: Freeride World Tour
Man kan tänka sig att man missar en del som förälder när man är borta och tävlar. Henrik berättar att han träffar sin son sammanlagt i fem veckor mellan januari och april. Men det är ett jobb, under en begränsad tid av året. Windstedt berättar vidare att han har kompisar i Åre som börjar jobba innan barnen har gått upp och som kommer hem när de har lagt sig.
– Fast när man har varit borta ett tag så kan de bli så sura, ungarna: ”Jaså, nu passar det att komma hem?”, Christian härmar ett par stoltgriniga barn.
– Hur gammal är din äldsta? frågar Henrik.
– Snart två. När jag har varit borta länge blir han riktigt sur, svarar Christian.
– Fast jag har hör att när de är äldre, typ 3-4 år så blir de ännu argare…
Foto: Ylva Olofsson
Skidåkande pappor som har skaffat barn med skidåkande mammor. Det borde ju kunna leda till en hel del press på barnen om de till äventyrs skulle råka ha andra intressen. Men papporna verkar vara överens om att de inte gärna vill tvinga sina barn till att göra som de själva. Men att det skulle vara tråkigt om de inte alls skulle tycka att det var roligt.
– Häromdagen sa ett av mina barn att ”Mamma, jag kraschade, men det gjorde inget för det var ingen tävling”, säger Joonas skrattar och skrattar åt indoktrineringen och lägger till att han knappast kommer att bli någon hockeyfarsa som står och skriker vid sidan om det går dåligt.
Så om de, barnen, gör som föräldrarna gör så borde framtiden inom svensk friåkning vara tryggad. Papporna packar ihop sina saker kring bordet. Det är tid för middagar i de olika familjekonstellationerna. Och i morgon är det final att tänka på.
Foto: Ylva Olofsson
