Andreas Fransson – årets äventyrare!

Sveriges mest extreme skidåkare Andreas Fransson – pratar om rädslor, erfarenheter och att vinna utmärkelsen ”Årets manliga äventyrare”. Efter ett intensivt 2011 har fler än bara de inbitna i skidvärlden fått upp ögonen för den målinriktade lulebon som under de senaste åren bott i Chamonix.

Första gången jag träffade Andreas var under en vårvarm vecka i Klövsjö. Vi var båda där för att genomgå svensk skidlärarexamen och på så sätt ta det sista klivet i livet som skidlärare. Som ung vuxen eller nästa fortfarande ungdom, ter sig hela processen med att gå upp tidigt på morgonen, bli bedömd i din åkning av en tystlåten jurygrupp och sedan ha föredrag om hur man teoretiskt åker skidor som en aningen märklig företeelse. Ska jag vara ärlig, kan jag än idag inte förstå vad jag gjorde där, eller varför jag eftersträvade att vara där från första början.

Full av tankar
Foto: Patrik LindqvistNågon som visste exakt vad han gjorde där var den där blonde norrlänningen som pratade om sina pjäxor hela tiden och ställde de mest tekniska frågor till examinatorerna. Han pratade om skidåkning och att vara skidlärare på ett sätt jag aldrig varit i närheten av eller ens kunde förstå. Om jag var skidskolans gamla hederliga Nokia 5110 (ni vet den där telefonen som man kan spela snake på och på sin höjd byta skal på) så var Andreas den där coola amerikanska telefonen med ett äpple på, med alla tekniska finesser och möjligheter. Båda går ju visserligen att ringa på, men en av dem är framtiden och den andra går en inte lite glammig tid till mötes.

Efter att examinationsveckan var slut åkte jag hem en lärdom rikare och en examen fattigare. Andreas gled igenom de olika momenten galant och jag minns att han under den sista dagen berättar att det här är bara början.

Sju år senare nås jag av nyheten att Andreas vunnit utmärkelsen ”Årets manlige äventyrare”. Ett pris som varit mer eller mindre abonnerat av polarfarare eller folk som ska gå över grönland eller liknande. För första gången har en skidåkare tilldelats priset och det är på något sätt inte så konstigt att det är den där killen som ställde alla frågorna under den där veckan i Klövsjö som fick det.

Grattis till vinsten Andreas!
Tack så mycket!

Hur mår du och den eviga sportfrågan, hur känns det?
Jag är glad, men jag har lite datastrul, eftersom min dator är bort, eller stulen. Så just nu håller jag på att låna datorer, vilket inte är helt lätt. Som tur var hade jag gjort en back up strax innan den försvann, så jag har nog det mesta kvar, men ändå!

Vanligtvis känns det som att det är polarfarare som prenumererar på de där priserna?
Det är första gången som någonsin någon från vår värld vinner någonting folkligt och stort på det sättet, så det är ju faktiskt roligt att få representera skidåkning inom äventyr! Vi friåkare får ju väldigt lite uppmärksamhet, så nu får vi det så det känns på något sätt extra skoj!

Fransson redo för ännu ett åk Foto: Erik Sunnerheim

Andreas Fransson

Vad sker härnäst?
Jag kommer att lämna Chamonix för att åka hem till Sverige och Norge under ett tag. Men jag kommer nog tillbaka senare under våren. Men just nu håller jag på att packa bilen och förbereda min långa hemfärd.

För de som följer din blogg eller på annat sätt har koll på vad du gör, verkar det som om du har rest extremt mycket under vintern?
Ja, de senaste fem månaderna har jag inte sovit mer än fem dagar på samma ställe.

Oj!
Ja, verkligen. Man får visserligen se mycket och uppleva massa spännande möten med andra människor, men det är samtidigt inte möjligt att åka lika mycket skidor och utvecklas som man har gjort tidigare, vilket alltid är en balans.

Att bestiga Denali är inte bara toppen av ett berg, det är också toppen av många års idoga träning och slit i bergen. Till en början var det inte branta sluttningar som var i fokus, utan tillsammans med några finska telemarksåkare var Andreas tidig med att hoppa, snurra och ta till sig möjligheterna med twintipskidor Något som precis hade börjat lanseras i Sverige. Efter otaliga axlar ur led, ömmande fötter från dubbla säsonger i Sverige och Australien, timme efter timme i skidskolan och ett intresse för att utvecklas, stod han där en dag, med skidlärareexamen i ena handen och ytterligare en vinter i Riksgränsen i benen.

Många av de övriga som klarade att ta sig igenom examinationen, slutade paradoxalt året efteråt, men inte Andreas. Utforskningen av vad som var möjligt att göra på skidor fortsatte och successivt fick han erfarenhet av brantåkning, turande och klättring. Den gradvisa kunskapsökningen gjorde att han flyttade ned till Chamonix för att få utmana sig i den kanske mest klassiska av terränger. Omgiven av bergen som format en stor del av det vi idag kallar skidåkning eller friåkning, fortsatte resan. År efter år, åk efter åk, ryktet började sprida sig i Chamonix om en svensk som åkte linjer -ingen åkt på många år. Även om meningarna går isär om hur det ens är möjligt att vinna någon form av respekt bland Chamonix lokalbefolkning, som icke bybo, har Andreas dock gjort en namn för sig själv där.

Fransson i sin hemmiljö
Foto: Andreas Fransson

Hur blev du så sjukt bra som du faktiskt är?
Jag har tränat i bergen i flera flera år. Förbättrats, tänkt, slipat på min åkning och klättring.

Efter några intensiva år i Chamonix där du åkt många av de klassiska och komplicerade åken som erbjuds, blickade du under förra året mot USA och Alaska?
Ja, jag ville jag testa om jag kan göra något skoj med min kunskap och pröva en ny terräng. För några år sedan fick jag se bilder på Denali. Jag var inte redo då, men jag kände instinktivt att det vore skoj att prova på! Roligt att få göra någonting som ingen i USA någonsin gjort tidigare.

När vi åkte dit visste vi nog inte vad vi gav oss in på jag och Magnus (Kastengren) och hade vi det hade vi kanske inte tagit så lätt på det hela som vi gjorde?

Väl på plats möttes vi av massa människor som skulle åka en det ena åket, en det andra och skulle vara där hur länge som helst. När vi åkte därifrån hade vi gjort det vi ville göra och stod de andra fortfarande och pratade om alla åken de ville köra. Det hela var en ny upplevelse för mig, bo i tält så länge, bergen, ensamheten. Men samtidigt om man är uppvuxen med att tälta i Dundret i minus 30 nyår, ja då känns det inte så himla exotiskt. Även om inte på något sätt var lätt.

Fransson under prisutdelning på Outside
Foto: Outsideonline

Sedan bar det av till Sydamerika?
Den resan var för mig mycket tyngre för mig än att gå upp och åka ned för Denali. Mitt mål med hela resan var att åka till Sydamerika och göra fem expeditioner och inte en som man vanligtvis gör. Mellan de olika expeditionerna åkte vi buss, sov dåligt, hade ingen tillgång till ordentlig mat och stressade över att hinna. Det tyngsta med hela Sydamerikaresan var att jag var så psykologiskt uttömd mot slutet, något som var mycket tyngre än något annat jag upplevt tidigare.

Vad var svårast?
Att bli så uttömd på energi och motivation. På Denali var det ju ett spår upp mot toppen. I Peru, när jag besteg Huascaran (Perus högsta berg) var den sista stigningen 1700 fallhöjdsmeter varav 600 meter var mer eller mindre vertikal klättring. Det som inte var klättring var istället att pulsa i midjedjup snö. När jag efter mycket möda tagit mig upp till toppen visste jag inte om jag skulle orka ned igen, jag var helt slut! Det var en ny erfarenhet helt klart.

Denali – 6198 möh
Foto: Maxime Turgeon.

Hmm, det har jag inte hört om tidigare?
Ja, det fick ju ingen uppmärksamhet direkt om man jämför med Denali. Vilket heller inte var meningen! Egentligen var ju inte Denali någon resa jag trodde skulle vara så spektakulär, men det var nog först när jag åkte därifrån som jag förstod hur stort det var för amerikanerna. Chris Davenport har kallat åket för USA’s värsta oåkta åk. Så någonting betydde det nog. Men annars är det så ett liv ser ut för någon som åker skidor, vilket inte kommer fram i intervjuer eller filmer. Faktumet at jag vänder tillbaka betydligt fler gånger än jag åker. 

Nej, det är ju inte lika intressant att skriva om…          
Precis.

Under vintern har du även åkt skidor med JP Auclair?
Ja, vi möttes upp här hemma i Chamonix, där vi spelade in två episoder för våra sponsorer om skidåkning och tankarna kring det. Efteråt sa JP att vi fick gjort mer på sex dagar än vad de gjorde under två månader förra vintern när de spelade in Seth Morrsinsons film…hehe.

Hur ser framtiden ut?
Foto: Haglöfs
Nu åker jag som sagt hem till Sverige för att prova på att byta miljö. Min bästa vän och åkkamrat dog för några veckor sedan, så ett miljöombyte är bra tror jag.  Jag har haft svårt att hitta rätt motivation under vintern, efter olyckan har jag känt mig ensam. Så först Skandinavien, sedan kanske en resa öster ut.

Vart då?
Du får se. Jag tycker det är klokt att inte berätta för mycket i förväg så det inte byggs upp massa konstiga förväntningar. Jag tycker inte om att bygga upp förväntningar. Jag tycker inte om att prata om vad jag ska göra för jag är övertygad om att det trycker på i mitt beslutsfattande när jag behöver ta de svåra besluten. Genom att inte berätta, så undviker jag det.

Då ska jag inte fråga mer, men tänker ändå gratta dig igen till priset och lycka till under våren.
Tack!

 

Text: Kristoffer Frenkel