Branäs: oväntat bra skidåkning

I norra Värmland hittar vi Sveriges tionde största fallhöjd. Med 26 liftar, 33 backar, och drösvis med boendealternativ har mycket hänt sedan kung Carl XVI Gustaf invigde skidorten i december 1988. Men hur är skidåkningen i Branäs? Oväntat bra.

Solen har ännu en gång segat sig upp i öster. Vi är i norra Värmland. Klockan närmar sig 9.04 och ett mjukt morgonljus lägger sig över de snögräddiga granarna. För fyra minuter sedan började liftarna snurra här i Branäs och om 9 timmar och 56 minuter ska de stänga.

Jag släpper knappen från Loliften lagom till att se resterande tre familjemedlemmar skjuta fart nerför blåa backen Sidvinden. Det är en lite lätt transportmässig pist till en början, dock beströdd med ett par breda boxar och ett otal sidehits i kanten.

Efter inledningen kommer en skarp vänstersväng och backen böljar vidare ner mot gondolliftens dalstation i Branäs by. Sista biten går det att välja på två olika blåa nedfarter eller en röd. Vi fortsätter i moderat lutning hela vägen ner till byn, håller ihop vår skidåkarmässigt spretiga lilla familjefyrklöver. För denna nedfärd är en väldigt lämplig dito när vi ska åka samlat.

Vi har en sjuåring som befinner sig lite halvt mellan plog- och parallellsväng som samtidigt tycker att röda backar är läskiga, därtill en nybliven elvaåring som fått både teknik och mod under belagen och snart är jämnsnabb med oss vuxna.

Kön till gondolen är längre än vad vi hade hoppats på, men samtidigt inte särskilt lång beaktat att det är en gnistrande, solig, vindstilla fredag i februari. Den stora digitala termometern visar tiden 9.24 och sedan temperaturen – 14 grader, vi är i Sverige mitt i vintern. Det är corona-tider och besökarna i Branäs har fattat detta med en stavlängds avstånd, liftvärdarna fyller inte heller upp gondolerna överhuvudtaget utan varje sällskap åker i egen gondol, så även de som är helt själva i många fall. Det känns rimligt och bra uppstyrt.

För över tre decennier i december 1988 invigdes denna skidort och kung Carl XVI Gustaf var närvarande. Nordens första gondollift såg dagens ljus, den då 9-åriga prins Carl Filip, tillika hertigen av Värmland, klippte det röda bandet till själva gondolen, en lift som kom att bli Branäs ess i rockärmen.

Vi åker uppför Branäsberget i gondolen för att ladda oss med de 415 fallhöjdsmeterna som skidorten bjuder på hela vägen ned till byn. Medan barnen pratar om att de – återigen – vill åka den slingriga och guppfylda gröna magkittlarpisten Nintendoland sneglar jag ned i liftgatan. Och vad skådar mina ögon? Jo, en perfekt korridor i bra lutning fylld med närmast orörd snö. ”Wtf? Hur blir jag av med mitt trefaldiga bihang måntro?” hinner min reptilskidåkarhjärna tänka, sedan tar den rationella delen över och säger ”lugn och fin, du kommer att få dina timmar med egen åkning, barnen och frun orkar inte åka hela hela skiddagens 10 timmar”.

Strax före toppen syns nedfarten Branten, även detta en inbjudande historia med fin lutning från gondolliften att döma. Branten är Branäs enda svarta pist. När vi kliver av på toppen vid 567 m.ö.h. har jag två nya grejer på min Branäs-to-do-list.

Vintern när Branäs invigdes var jag 7 år och åkte skidor med min familj i Sälenstugan som det hette på den tiden, numera en del av Lindvallen. Jag växte upp med skidåkning på andra orter i Sverige och Norge fram till tonåren. När jag kunde och fick bestämma själv blev det inte så mycket fokus på familjeskidorter.

Branäs har därför varit en skidort för mig som pushat sin gondol på bästa reklamplats på spårvagnarna hemma i Göteborg och upprepat reklamtugget om ”Kort väg till långa åk”.

Det senar har jag läst på följande sätt: Branäs ligger 39 mil från Göteborg, vilket är typ 1 timme kortare bilresa jämfört med Sälenfjällen. Branäs fallhöjd är 415 meter, Sälenfjällens högsta vertikala dropp är Stötens 370 meter, medan Lindvallen, Kläppen, Tandådalen-Hundfjället allesammans ligger precis över eller under 300 meters fallhöjd. 2-0 till Branäs vs Sälen där alltså.

På Branästoppen står jag och min fru och naturromantiskt njutglor norrut över de kuperade vidderna bortom sittliften Sjöexpressen och Nintendoland. Klarälven flyter långt där nedanför. Västerut, eller sydväst om man ska vara kompassrabiat, breder den del av Branäs ut sig som kallas Sjöområdet/Branäs berg som förutom nämnda sittlift består av 8 knappliftar.

Branäs är lite av knappliftarnas kungarike, hela 18 av de totalt 26 liftarna är knappliftar. Pisterna på västsidan är blåa och gröna, även det något som är representativt för hela Branäs där 82 procent av nedfarterna är någon av dessa kulörer.

Sjöområdet/Branäs berg är den mysigaste delen av Branäs, det ligger uppe på berget och är således mer snösäkert än byn, solläget är pangbra och nu i början av februari får vi se några riktigt episka solnedgångar när den gula bollen viker ner bakom horisonten rakt västerut medan den kastar sina sista strålar över Sjöområdet.

Vi bor under vår vistelse på Soltorget 100 meter från liften, har en välsorterad matbutik i samma hus och de logistiska förutsättningarna är omatchat bra i min egen skidhistora. Modernt, enkelt, bekvämt och faktiskt rätt charmigt även om allt känns typ sprillans nytt så finns någon form av själ, kanske eftersom personalen i lift, restauranger och butiker genomgående är über trevliga.

Uppe vid Sjöområdet, eller Branäs berg som det också kallas, alltså hela västsidan menar jag, ligger spårcentralen med alla längdspår. En aktivitet som jag självklart inte engagerar mig i, efter några ej psykolog-bearbetade barndomstrauman, men jag har förstått att denna masochism upplevs som trevlig för somliga andra homo sapiens. Och mer seriöst om vi släpper längdåkningen: När jag åker till Branäs nästa gång kommer vi definitivt att boka boende uppe på berget igen.

Skidåkningen i Sjöområdet/Branäs berg är perfekt för yngre barn och nybörjare. Mina knoddar har kul i Nintendoland och lajar runt i knappliftarna och jagar varandra några av eftermiddagarna. Men den lite mer rejäla skidåkningen i Branäs hittar vi på den östra sidan av berget, dels ner mot byn där gondolen har sin dalstation, dels ner mot Mattesdalen.

Senare samma skiddag har jag och elvaåringen skakat av oss både lillasyster och fruga.
– Nu kan vi åka snabbt Pappa, kom igen!
Vi tar röda pisten Storbacken ner från toppen mot byn. En böljande härlig historia där vi kan gå från kant till kant. Vid gondolen ringlar sig kön lite väl lång. Vi tar alldeles köfria och för säsongen nya Stora Knappen upp och åker bort till Mattesdalen.

Röda pisten Mattesgapet är en skön brant mer eller mindre rakt i fallinjen. Nästa vända sladdar vi ner till ”Funparken” och det lätt omoderna prefixet ”Fun” skvallrar om att det kanske inte är Skidsveriges hippaste park. Hoppen är snällt byggda med rundade kickar, så även om det är stenhårt före just i hoppen kan vi ta små flygturer under tjo och tjim utan att riskera liv och lem. Några rails och boxar finns att tillgå, likaså ett pvc-rör i låg höjd som är svårt att motstå eftersom det varken skadar stålkanterna eller kroppen särskilt mycket vid en eventuell krasch.

När den vanliga skiddagen börjar lida mot sitt slut och solen börjar gäspa rosa och vackert i väster i bakom de vitdraperade stugorna och granarna strax efter fyratiden hamnar vi på Ladans bar, vid Soltorget.

En brasa sprakar inne på Ladan. Frusna och fikasugna beställer vi varma drycker. Pjäxorna åker av, med de väl tilltagna corona-avstånden mellan sittgruperna är det ändå ingen som känner eventuella odörer, och vi sitter och småmyser så där som man bara kan göra efter riktigt grym skiddag: trötta kroppar, och (för stunden i alla falla) harmoniska och lugna själar.

En sisådär halvtimme-fyrtiofem minuter senare kommer vi ut i ett mörknande vinterland, men inser samtidigt att många av liftarna fortfarande är igång.
– Vem ska med på några kvällsåk, undrar jag utan större förhoppning på gensvar.
– Jag! utropar 11-åringen.
– Jag med! instämmer 7-åringen.
– Ja, lika bra att maxa nu när det är så fint och kidsen är på instämmer frun.
Buffarna dras så långt upp i ansiktet som det bara går för att värma så mycket hy som möjligt i den tvåsiffrigt minustempererade fjälluften. Vi fipplar oss upp med samma knapplift, Loliften, där skiddagen började och replikerar även färdvägen nedför. Vi tar oss till toppen igen med gondolen för en tur i den kvällstid violett och grönt upplysta Nintendoland.

Sista åket, klart som satan att man ska ta ett sista åk förresten, är jag och 11-åringen återigen ensamma. Vi tar röda Storbacken från toppen hela vägen ner till byn. Bästa backen i Branäs konstaterar vi unisont.

Nere vid gondolen är vi snabba med att skejta bort till ett av de små gulliga Safthusen i trä som står utplacerade lite varstans i Branäs. Det är självbetjäning av varm saft i engångsmuggar, något som värmer gott efter ett långt och krispigt skidåk i hög fart.

Under våra fyra skiddagar i Branäs får även jag och lilltjejen några fina åk på tu man hand. Då låter jag henne helt få chansen att bestämma tempo och val av backe, eftersom hon annars – mer eller mindre – får den fostrande rollen att haka på sin snabba storasyster och oss vuxna. Vi åker blåa Långsvängen hela vägen ner till byn från toppen, och sedan börjar det välbekanta snacket om tv-spelsbanan:
– Okej, du bestämmer, vi kör Nintendoland igen då, säger jag.
Det är rätt kul att haka på i alla små gupp och kringelikrokar runt träden inser jag när vi väl åker banan under den stora Mario-statyn för typ tionde gången.

Vi vuxna tar några vinande piståk själva medan kidsen är inne och vilar sig efter lunchen i vår hyrda lägenhet på Soltorget en dag. I och med att liftarna snurrar 9-19 varje dag, finns det ingen mening med att stressa ut några ynglingar som kan tänka sig att skärmchilla nån timme, och när fick man senast chansen att åka skidor tillsammans utan barn?

Att åka skidor helt själv är också gött ibland. Och jag tar några timmar helt allena en av de andra skiddagarna. Svarta pisten Branten är både stenhård och brant, men mina stålkanter är vid god vigör och käkar sig effektivt fast. Pist är ju faktiskt riktigt jäkla kul inser jag. Dessutom lägger det grunden för tekniken ute i offpisten.

När jag åker i pisterna helt själv och har chansen att maxa går allt lite raskare och då inser jag att köandet ändå blir lite irriterande, den 33-åriga gondolen som länge har varit Branäs USP och adelsmärke har också slagsidan att det är något av en logistisk flaskhals. Självklart är corona en stor del av förklaringen, men kanske inte riktigt hela.

Yes, det går att ta sig över till Mattesdalen rätt lätt där det är mindre kö, men samtidigt är det ju från toppen av gondolen som man får den fulla fallhöjden och de längsta skidåken. Här skulle en till lift upp från byn hela vägen till toppen varit en ynnest. Addera ett par-tre nya pister på framsidan, där lutningen är som bäst, ner mot byn och vi börjar snacka riktig skidåkarmumma! MEGA-stora investeringar jag vet, men som skidåkare är man väl alltid fri att drömma lite? Tänk bara på idéen att överhuvudtaget bygga skidbackar på Branäsberget som kom på 1960-talet och som sedan fick ligga och gotta till sig i herrans massa år fram till invigningen i slutet på 1980-talet. Detta trots att dåvarande statsminister Tage Erlander gav kommunen löfte om 1 miljon kronor i statligt stöd till utvecklingen av ett alpint vintersportcenter.

När jag åker själv kommer också suget efter att åka lite orörd snö, kanske lite bökigare terräng och hitta några lagom stora utmaningar. Valet faller på gondolgatan, som har sett inbjudande ut sedan första gången jag såg den. Den första pitchen – den som löper jämsides inne i skogen med den svarta pisten – är fin, mjuk och fylld med härlig snö, men det ligger en del spår. Det är länge sedan sista snöfall, vädret har varit stabilt de sista dagarna utan någon större vind att tala om, således ingen särskild lavinrisk enligt min bedömning. Jag får några sköna svängar, men det blir med en liten fadd eftersmak ska det visa sig.

Den andra delen av liftgatan som har sett riktigt fluffig och ospårad ut blir det ingenting av. Där står nämligen en skylt som förtäljer: ”all åkning i gondolgatan är förbjuden”. Jag får en liten känsla av skam för att jag varken hade koll, eller såg någon förbudsskylt före den första sluttningen, och styr spetsarna ned i pisten istället för att fortsätta bryta förbud. Förutom att jag skäms lite, tycker jag samtidigt – och nej, då har jag inte tänkt igenom skidortens alla skäl till beslutet – att förbudet känns trist.

Söker vidare efter något annat skoj att åka. Hittar världens kortaste offpiståk som ger några fluffiga svängar under skidbron som förbinder Branäsberget med nästa topp. I området under släpliften Motvinden, men före Ravinen (som är markerad som en ”Ski Route”) finns också några sköna svängar. Man kan också skråa skiers left ut från toppen av Västersjöliften och åka det lilla kalhygget ner tipsar en säsongsarbetare om.

Njae, för dig som enkom är ute efter brant svart och röd piståkning, samt lite friåkning är inte Branäs skidorten att satsa på konstatera jag efter mina empiriska alpina fältstudier. Och det hade jag inte heller förväntat mig, men man måste ju så klart testa lite om man ändå är på plats, icke sant?

PLING! Sms från frun som förtäljer att de andra tre har tagit plats vid grillplatsen vid toppen av släpliften Motvinden. Tar mig lätt friåknings-deppig dit. Vid grillplatsen är det soligt, läigt, vinterlandskapet gnistrar, två glada barn och en strålande nöjd fru. Vi grillar marshmallows över glöden. Dricker varm choklad ur medhavd termos. Sett ur ett familjekollektivt perspektiv, är Branäs en riktigt bra svensk skidort. Oväntat bra.

BRANÄS 

VAR:
Norra Värmland 39 mil från Göteborg, 44 mil från Stockholm, 3 mil till norska gränsen i väster.

NEDFARTER:
33 pister varav 14 blåa, 13 gröna, 5 röda och 1 svart. 82 procent är alltså blå eller grön.

LIFTAR:
26 liftar varav 1 gondol, 2 sittliftar, 1 ankarlift, 4 rullband och 18 knappliftar.

Vad tycker du om Branäs?

Vad tycker du om Branäs?
Text: Anders Wingqvist
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
39 kommentarer Kommentera   Läs alla kommentarer (39)