Brantityd – Är en förebild en förebild?

Förutom talang och 10.000 timmar är kanaler i diverse sociala medier like meriterande om du vill slå dig fram som professionell skidåkare idag. Dagens navelskådare Jibberisch funderar kring ansvaret som följer med följare. Behöver förebilder vara förebilder?

En sponsrad skidåkare får sina skidor av ett företag. Får sina skidkläder av ett företag. Som motprestation ger skidåkaren företaget uppmärksamhet där denne kan. På tävlingar och i filmer. I vår samtid, här på 2000-talet, innebär detta också troligtvis en social medieprofil och följare i den digitala världen. En direktkanal till gemene man. Kom och köp!? Det är här denna krönika kommer in i bilden. För i kölvattnet av en plattform att kunna kommunicera på följer ansvar. Med en större plattform, följer ett större ansvar, som Spindelmannens morbror Ben, med största sannolikhet skulle ha sagt. Men vad är det egentligen för ansvar sponsrade skidåkare ska ta?

I en perfekt värld finns ganska många skyldigheter och förpliktelser om du frågar mig, men jag inser att det kanske är svårt att både leva som man vill och försöker lära fullt ut. För att inte säga omöjligt. Speciellt om du som sponsrad skidåkare väljer att ha en massa åsikter om saker utanför skidåkningen. Där ute, bortanför bergen och skidbyn består ju som bekant verkligheten ofta av en gråskala. Saker bortom skidåkning tenderar att bli komplicerade och motsägelsefulla väldigt snabbt.

Trots att skidvärlden (läs: actionsportbubblan) ofta får kritik för att till exempel vara macho och sexistisk ser jag väldigt lite av detta på ett personligt plan. De människor jag åker skidor med och träffar i olika snösammanhang är till största majoriteten sköna lirare, öppensinnade och väldigt toleranta varelser. Sponsrade åkare brukar inte vara något undantag. De värnar om djur, natur, människors rätt att få vara människor, dricker en och annan öl, är emot miljöförstöring och allt däremellan. Står upp emot sexism och objektifiering. Tongångarna, de övervägande varma sådana, när Gus Kenworthy upplyste sin omgivning om att han är homosexuell ser jag som ett ypperligt exempel på detta.

Så vad är då problemet?

Jo, enligt min ringa åsikt, blir det lite lattjo när du som sponsrad skidåkare förmedlar åsikter som till exempel framställer sexism och miljöförstöring i en negativ och obra dager, men samtidigt tar emot pengar av multinationella företag som inte förefaller ha samma syn på saker och ting. Långt ifrån samma syn som den du visar upp. Vad sänder det för budskap till nästa generation skidåkare? Och ännu viktigare, vad sänder det för budskap till företagen?

”Fortsätt med det ni gör, skitsamma att det är lite märkliga grejer ni står för. Ge mig mina pengar bara. Vilken hashtag ska jag använda?”

Går det att sitta på dessa sociala medier och uttrycka sig negativt mot nämnda sexism och samtidigt ta emot pengar från vissa energidrycksföretag? Med den objektifiering av kvinnor som visas upp av deras marknadsföringsavdelning? Att prata om en hälsosam livsstil i Facebookflödet och samtidigt visa upp läsk till försäljning på Instagram känns inte, för att citera Dr. Alban – ”Stabilt”.

Att du källsorterar och köper hem grön el till vallajärnet hamnar liksom lite i skymundan om din sponsor har ett dragracingteam. Hur går det ihop? Att ursäkta sig med att man bara lyder order eller egentligen bara jobbar i sjukhustältet har inte funkat sedan Vietnamkriget.

Hur förenligt är det att sitta och prata om miljöproblem och samtidigt förespråka konsumtion? Går det att kabla ut ”Save the planet” från ett sjunde varv runt jorden för säsongen? Jag menar, när hetsig konsumtion av allt och inget står i fokus. I grund och botten är det väl därför företag använder sig av skidåkare som levande reklampelare?

Svaret blir väl lite som så att det går tydligen alldeles ypperligt, men känns det trovärdigt? Jag tycker oftast inte det. Det hela blir lite lätt märkligt. Ungefär som att vara miljöminister och äga en dieseldriven fiskebåt.

Förtroendet för viktiga (och semi-viktiga) budskap riskerar att urholkas och gå förlorat.

Så vad är det för ansvar en sponsrad skidåkare ska ta? Allt och inget kan jag tycka. Vill du bara åka skidor medan någon annan betalar är det helt okej. Men var går gränsen, när blir det hela motsägelsefullt? Titta på nästa selfie. Snegla lite på vilka klistermärken som sitter där på hjälmen. Kanske stanna till bulldozern, kliva ner, svälja nyckeln och backa långsamt ut från glashuset innan du sticker en stav rakt in i andras redan dåliga samveten?

Text: Jibberisch
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
  • Gilla13   Kommentera (6)
  • Bra artikel? Mer av detta? Freeride prioriterar innehåll efter vad ni som läsare vill se på sajten. Sprid och dela med dina vänner så ökar chanserna för fler liknande artiklar!
  • KATEGORIER:
  • TAGGAR: ,
Logga in för att kommentera
Bli medlem Logga in Logga in med Facebook

  1. Klockren krönika.
    Skidåkningen är som nöjesbranschen, fri från kritiskt granskande. Kritisk granskning skulle vara bra och ge en möjlighet till utveckling. Gick väl så där när TT uppmärksammade en kommentar som tolkades som homofobisk från en svensk slopestyle-åkare inför OS. Utövarna av den nya OS-sporten framstod vid tillfället som pajasar istället för atleter.

    Vid tillfället när sponsorkontrakt skrivs kan atleten vara ung och ha begränsningar i kritisk tänkande, som ofta stiger med antal universitetspoäng. Troligen är det svårt att tacka nej till sponsorer och de flesta av oss skulle inte göra det. Men gör du reklam för en produkt är du i lika hög grad ansvarig för deras produkt och politik. Du ska kunna svara på kritiska, moraliska och svåra frågor. Den aktiva kan vägra att kommentera, men ger då medierna fri spelplan. Det kan tyckas dubbelmoral när du i unga år gör reklam för en energidryck och sedan i äldre år är med på föräldramöte för att begränsa drycken för dina barn.

    Motreaktion finns, Candide Thovex

    I nöjesbranschen händer ofta inte mkt efter granskning. I boken kokain av Lasse Wierups och Erik de la Regueras skrevs det om Ola Rapace och Mikael Persbrandt kokaintag. Kontexten av boken är att det är en smutsig väg drogen tar och att man får vara beredd att ha liv på sitt samvete för en lina. Trots det går skådespelarnas karriärer lysande. Så till sist handlar det om konsumtionsansvar. Och där ligger kanske också skidåkningen? Vill du köpa samma märke som en aktiv bräd/skidåkare använder trots hen använder droger? Miljöbov? Eller andra moraliska tveksamheter? Du bestämmer.

    Skidåkning bidrar knappast något till mänskligheten, men DINA val gör det.

  2. kyfos
    0
    kyfos | 2016-03-01 17:08          

    Vart drar man gränserna? Vi har också ett skidlandslag som pumpar ut reklam för McDonalds. Hur känns det? -rätt eller tveksamt? Ok för fartsatsande alpint landslag kanske, men att detta rimmar med frustande och snorande längdåkares livsstil vet jag inte om jag håller med om. Men va f.n -svårt att vara etisk när nån vill betala.

  3. kappakomplett
    0
    kappakomplett | 2016-02-27 14:44          

    Problemställningen illustrerades i "MATTIAS HARGIN, HOT ELLER OHOT", den här krönikan känns nästan lite "post festum"?

  4. Jarle
    0
    Jarle | 2016-02-25 20:02          

    Det är klart att det är problematiskt @Heddious men det ändrar egentligen inte saken som sådan, även om man skulle kunna hävda att det är förmildrande för hyckleriet (även om det skulle vara en svårargumenterad ståndpunkt).

    Men ja, jag har full förståelse för det hela, även om jag inte tycker att det bör vara så.

  5. Heddious
    3
    Heddious | 2016-02-25 16:54          

    Den problematiska energidrycksföretagssituationen hade kanske varit lättare att ta ställning till om de renodlade skid/snowboard/utelivsföretagen haft samma ekonomiska förutsättningar som nyss nämnda läsktillverkare. Det är ju tyvärr så att så gott som alla riktigt stora events och produktioner som görs idag är beroende av energidrycksföretagen (eller andra jätteföretag utanför/delvis utanför skidbubblan) för att ens bli av. Och i valet mellan att existera och synas med hjälp av läskpengar, eller att vara osynlig tror jag att de flesta av ekonomiska skäl väljer det förra. Både åkare såväl som event/filmer.

    Det är väl enklare att sälja läsk till den gråa massan än att sälja skidprylar till den samma.. eller nåt. Läsk gräver på kort sikt inte så stora hål i plånboken.

  6. Hawk100
    0
    Hawk100 | 2016-02-25 16:14          

    Tänkvärt!!!