Champorcher: allt vi någonsin önskat – ett snöfall bort
Chamonix, Champoluc, Champagnebaren. Alla bra ställen verkar börja på ”Cham”. Och där saker är bra brukar folk även se till att flockas i mängder. Ett undantag till detta är den lilla skidorten Champorcher, som är belägen i Italiens Aostadalen. Längst upp i en sömnig liten dalgång, i skuggan av Monterosa massivet, ligger den lilla byn med sina tillhörande fem liftar. Lugnt, lite med folk och nästan oändligt med offpist i alla riktningar. Tänk om vi bara hade haft lite snö…
Framför oss breder ett stort fält ut sig. En bowl, där toppen är endast en kort hajk upp och access till åken är bara 30 sekunders skråande från toppliften. Full av hopp, önsketänkande och glädje tillsammans med en La Bomba i varsitt ben vänder jag skidorna i riktning mot dalen. Hastigheten ökar och jag lägger skidorna på skär för en första sväng.
Krrrrrrr, skkkkkkrt, tttrrrrrk, skriker det plågsamt under skidorna när den stenhårda snön och isen gör sitt bästa för att jag inte ska få grepp. Det slår hårt ovanpå det knaggliga föret och mina skidor liknar mer överkokt italiensk spagetti än något annat och mina ben får parera mer mothugg än ett felstavat foruminlägg.
– Nä, det är fan stenhårt här med! Utbrister jag besviket, fast jag innerst inne visste svaret redan innan vi tog den förvånansvärt lilla gondolen upp på berget.
– Vi får jobba oss nedåt och se om vi hittar någon skuggsida. Ropar jag till bröderna Andreas och Kristofer Lundstam och Monte Rosa-local:n Gabriella Lindén. Samtidigt som jag upprepar att det kommer finnas kallsnö någonstans om och om igen i mitt huvud.
Som att tappa glassen i gruset och tvingas äta gul snö
Det har varit en konstig vinter. Inte bara i Sverige där snön har hållit sig borta i och med de varma temperaturerna. Stockholm har känts som det fastnat i en loop av ett ständigt oktober. Varma temperaturer och småskvätt till regn, har gjort att Lars Winnerbäcks melankoliskt gråtonade låtar känns mer som en bister dokumentär om ett nutida Sverige, än något annat. Alperna har inte heller haft något kanonår. De enda som hade 13 rätt på årets snölotteri verkar vara Kanada.
– Klart vi kommer hitta kallsnö någonstans. Det gör man alltid! Säger jag till bröderna Lundstam över Skype, när planerna för denna artikel smids.
Lika naivt som när Frodo erbjöd sig att ta härskarringen till Mordor, visade det sig. ”Inte kan det vara så dåligt” tänker jag när jag bokar flygbiljett och hyrbil.
Italien är alltid Italien. Det mesta är ”mañana, mañana” och tar tre gånger så lång tid som hemma i Sverige. Shuttle-bussen som ska ta oss till vår hyrbil lyckas missa oss med det gyllene talet – 3 gånger. Väl framme vid den, vad som verkar vara den lilla korvkiosken/uthyrningskontoret, slår Italien till igen. Enligt bokningsbekräftelsen hade vi bokat en Ford Mondeo kombi eller liknande. Framför oss står en Citroën Berlingo. En hantverkarbil och en meter kortare än vad både vi och våra skidor tänkt oss från början.
”Pisterna är fantastiska, men att åka ens en skidlängd utanför är genast en flashback till min frys under mitten av 00-talet som ungkarl hemma i Åre – flera lager av hårt packad is, likt en fjärde istid.”
När Ståhlbergs Offpist, Bygg & Avlopp AB väl når Aostadalen och Monterosa massivet så har det inte snöat sedan december. Vårkänslorna, solen och barmarken sträcker sig en bra bit upp i dalarna med träd och gräsmattor som börjat grönska – sista dagarna i januari. Det är inte förrän mer än halvvägs upp med första liften som snön ligger på marken på riktigt. Pisterna är fantastiska, men att åka ens en skidlängd utanför är genast en flashback till min frys under mitten av 00-talet som ungkarl hemma i Åre – flera lager av hårt packad is, likt en fjärde istid. Långt där ute i offpisten skymtar vi eventuellt en ekorre och ett ekollon.
Frenetiskt skannar vi av området för att hitta eventuella fält med någorlunda kall snö (läs: snö där våra skidor faktiskt lämnar ett spår efter sig). Bröderna och Gabriella letar åk medans jag, gråtfärdig, letar bilder, med orden ”klart vi kommer hitta kallsnö någonstans” hånandes i huvudet. Jag konstaterar att det finns väldigt mycket att fotografera här. I teorin skulle vi kunna beta av hela bowlen, åk efter åk, och arbeta oss längs hela den långa klippkanten utan att ens behöva gå eller skråa tillbaka till systemet. I teorin. Om det fanns snö. Och det var mjukt.
Liten men naggande god
Att Champorcher är ett väldigt litet system, även till svenska mått, gör inte så mycket. (Se pistkarta Champorcher). Det är en del av dess charm. I backen hittar du enbart två stycken restauranger. Den ena en mer klassisk backrestaurang och den andra en mindre hytte för en stående espresso i pjäxor eller den stadigare La Bomba. Perfekt för att mjuka upp stela knän och kalla händer. I dalen, precis bredvid parkeringen (som även den är liten) ligger restaurangen Skiman Gontier med sin tillhörande stuga och tipi-liknande uteservering i glas.
Att bränna svenska lagg i pisten ner till dalstationen och unna sig en fin-lunch med vino rosso från Aostadalen är alltid att prioritera och att föredra. Välj mellan ovan nämnda och satsa på den klassiska röstin eller glid in på Bistrot de l’Abbé för en touch av fine dining innan det är dags att klämma sig in i gondolen (som även den är extremt liten) för färd upp på berget.
Men om man bortser från att snöförhållandena är extremt dåliga (om du inte heter Marvin Carvin’ och älskar pist) så är Champorcher den där undanskymda lilla skidorten som du alltid drömt om att hitta. Några dalar bort, i Champoluc, råder samma brist på snö.
”I Champorcher får du leta länge innan du hittar ett spår. De enda som konkurrerar med oss i pisterna är de lokala ungdomarna som tränar på att bli näste Alberto Tomba eller Anja Pärson.”
Den stora skillnaden är att i Champoluc ser du skidspår vart du än vänder dig. I Champorcher får du leta länge innan du hittar ett spår. De enda som konkurrerar med oss i pisterna är de lokala ungdomarna som tränar på att bli näste Alberto Tomba eller Anja Pärson.
Ett smörgåsbord levererat till dörren
Något som faktiskt inte är litet i Champorcher, till skillnad från allt annat, är möjligheterna till offpist. Om det bara fanns snö. Två liftar upp och du står på toppen av systemet. Här kan du välja och vraka på det uppdukade smörgåsbord (med fjorton sorters blå-is) av offpist som du har framför dig. Skiers left om toppstationen hittar du en stor naturlig kulle, som vid snöfall kan bjuda dig på ett skapligt flyg. Beroende på snökant, storlek på laddhatt samt antal La Bombas i benen.
Bestämmer du dig för att fortsätta skiers right istället så har du två val. Antingen spänner du skidorna på ryggsäcken och går mot kammen som delar de två bowlsen åt. Fortsätt så långt du vill och vik av skiers left för att få några långa fina åk ned mot dalen och tillbaka till liftarna.
Vill du ha mer avancerade, men kortare åk med klippor – så tar du skiers right. Då kommer du ned i bowlen som ligger bakom själva systemet. Även här kan du gå nästan hur långt du vill och välja din linje ned. Dock är det oklart om detta område enbart är för folk som förtjänar sina svängar, har snöskor och går upp från dalen. I brist av realtids-Google translate och italienska språkkunskaper är min konversation med den lokala Carabinieri (italienska polisen på skidor) något diffus. Med nickande, ord som ja, nej, OK och kanske, bestämmer vi oss för att ändå testa lyckan på andra sidan. Då snön trotsallt alltid är vitare där.
Vi viker av ned mot den mäktiga vyn och följer den smala pistade leden, som slingrar sig likt en överkokt italiensk spagetti, nedåt. Till och från viker vi av några meter utanför leden för att ta några stickprov av snön. Hoppet är ju trots allt det sista som överger människan. Men icke, ingen lössnö. Bara mer av min gamla frys i Åre. Och såg vi precis en mammut med följe borta på kammen?
På vägen ned tar turen oss runt och tillbaka ned i dalgången. Likt slalomportar passerar vi hurtiga italienare på väg upp till fots. Det kanske var förbjudet att åka här ändå. Men eftersom vi inte ser några Carabinieri med blåljus elvandes mot oss, är kusten klar. Just smile and wave. Mot Champorcher och dalstationen! Även om just vårat åk bestod av att följa den utstakade leden, på grund av snöbristen, så bjöd den på ett fantastiskt roligt åk i form av makalös utsikt. Här får vi även chansen att få en bättre överblick av skidsystemet. Vi ser en liten knapplift i skymundan från resten av systemet. Knappliften slingrar sig upp genom den branta skogen och man kan fundera över hur skön den faktiskt är att åka i med sin tillsynes 90 graders branta stigning.
Gul isglass är ganska gott ändå
Vi kan åter igen konstatera att Champorcher har fantastiska möjligheter som bara väntar på att bli åkta. Då de flesta av de lokala italienarna verkar drar sig till de större orterna och systemen, för att lämna Champorchers hemligheter till de mest inbitna puderrävarna och alpina kidsen. För det finns mycket skoj att åka på här. Det gäller bara att tajma in lite snö.
Champorcher är kanske inte orten man spenderar en vecka på om det inte har dumpat rejält. Vi bestämde oss för att bo i Champoluc, som ligger cirka timmen från Champorcher, för att ha ett till större liftsystem att åka i. Du kan köpa liftkort som gäller i hela Monterosa massivet där även Champorcher är inkluderat tillsammans med Champoluc, Gressoney, Alagna med flera ingår.
Vill du bo mer mitt emellan och ha möjlighet till en ny skidort varje dag är den pittoreska byn Verrès eller medeltidsbyn Hône två heta tips från is-coachen. Perfekt lokaliserade mitt i dalen och med äkta italiensk bykänsla på köpet. Vill du ta steget längre bor du på Forte di Bard, som ligger ett stenkast från Hône. Där själva hotellet är beläget i den gamla Garrisonen. Italiensk medeltidskänsla med äkta Game of Thrones vibbar utlovas.
