Japanspecial 3: Två små puderhålor

Freerideredaktionen med vänner begav sig till japanska Hokkaido tidigare i vintras och letade sig fram till två små puderhålor med massor av heliga träd – Rusutsu och Teine.

Det är givetvis hybris. Att ignorera puderhålan Niseko och istället ställa in siktet på andra, lite mer okända skidorter runt om på den japanska nordön Hokkaido. Niseko får mest snö i hela Japan, men det är många som vet om det också. Inte så att konkurrensen om snön är mördande med liftköerna som snigel-lineups, men man är ju fåfäng och vill känna den där lite lokala exklusiviteten där offpiståken är odöpta. Det finns 6000 skidorter i Japan, över 100 stycken på Hokkaido. Inom en radie på fem timmar från Sapporo 53 liftsystem. Vi väljer, med hjälp av vår nye, kanadensiske vän och guide Clayton på Black Diamond Tours, orterna Rusutsu och Teine.

Men Niseko är basecamp. Här ligger den lodge som gänget har inkvarterat sig i. En jetlaggad skidåkares största fiende morgonen efter ankomst till skidort på andra sidan jorden, är djupa soffor och 42 tums flat screen-TV. Telefonsamtalet under reseplaneringen innan avfärd till Japan National Tourist Organization i London har gett pay off. Snabbt blev vi uppringda av Niseko Company som gärna gav oss nycklar till en av deras lodger i Niseko. Det flesta i sällskapet är ovana vid lyxen och tar sig an de helelektroniserade toaletterna, badkaret, kaffemaskinen och entertainmentsystemet i vardagsrummet med ett uns av skam. Inte värst skidåkarmässigt, men helt fantastiskt trevligt. Efter att i grupp ha upprepat mantrat: ”Jag är freerider, jag är freeride, jag är freerider” en stund känns tillvaron perfekt.

Vi äter japanska flingor till frukost denna första morgon, dels från det japanska Cornflakes-paketet på bordet, dels med ögonen. För utanför fönstret singlar det ner massiva snöflingor. Tätt, tätt i luften. När Clayton tutar med bilen utanför är alla ute på studs och packar skidor på taket. Vi ska till Rusutsu och på vägen får vi en av förklaringarna till varför alla japanska åldringar är så hurtiga och lever längst på jorden; den dagliga morgonskottningen av snö.

Foto: Peder Sundström

Foto: Peder Sundström

Rusutsu
Åksällskapet är ojämnt till antalet och jag får åka ägglift själv med tre, ultrakittade, japanska snowboardåkare. Jag väljer att ha goggles på och se hård ut, inte säga konichiwa (japanska för hej). Jag vet att de sitter och skämtar om mig på japanska hela vägen upp. Men det är lugnt, de ligger ändå tio år efter, tänker jag. De åker ju snowboard. Eller så ligger de före! Ack, arma tanke. När det kommer till trender ligger japanerna dikt an med väst, framför allt USA. Ibland före som sagt. Men new schooltrenden inom skidor har inte fått fäste här. Det blir tydligt i både lift, pist och i skogen bland pudret.

– Ok killar, här är det förbjudet att åka i skogen, säger Clayton när vi har klickat i skidorna på toppen av det ena av systemets toppar, East Mountain. Alla tittar på varandra med en blandning av chock och skepsis. Sedan åker Clayton under repet.
– Men alla åker i skogen ändå. Det är bara ett exempel på stel, japansk byråkrati. De förbjuder något, sedan ser de mellan fingrarna. Någon dag per år gör skidpatrullen razzior i skogen och tar liftkort. Men dagen efter bryr de sig inte igen.

Skogen ses som både helig och farlig… Foto: Peder Sundström

…något som Martin Åkesson snabbt glömmer bort. Foto: Peder Sundström

Vi håller höjd och viker av en och en ner i en glänta. Clayton ropar något om ett Y-träd men efter några svängar blir allting vitt för mig. Så fort farten är uppe blir det face shot, over head shot och så face shot igen. Jag har aldrig i hela mitt skidåkarliv varit med om ett liknande uppvärmningsåk. Till höger inifrån ett snömoln hörs vårt stridsrop för resan: Moshi Moshi! (hälsningsfras i telefon som bland annat används i Sofia Coppolas film Lost in Translation). Det är Krisoffer som jublar. Till höger tar Clayton Y-trädet på sin bräda genom att behandla stammen som en naturlig kick och sedan ta luft ut mellan två stora fjällbjörksgrenar. Det är min första reflektion om åkningen i Rusutsu; det går att åka överallt! Den lätta snön ligger djup så här i februari och gör att alla pucklar, stubbar och trädstammar på väg ner inte är några hinder utan bara leksaker. Det går inte att göra illa sig och skidåkning har aldrig varit lättare och roligare. När vi kommer ner från repan möts vi upp av en transportsträcka som leder energisparande ner till liften. Och så är ungefär melodin som vi trallar hela förmiddagen.

Rusutsu är ett yngre skidsystem än Niseko och invigdes för cirka 15 år sedan. 19 moderna liftar och 37 smart dragna nedfarter. Det är, på japanskt vis, inga höga toppar utan åkningen sker i skogen på bergskammar ner i dalar där strategiskt placerade liftar effektivt tar dig tillbaka upp till nästa åk. Det är episkt vackert i Rusutsu. Det vilar ett lugn över de trädbevuxna bergssidorna. Nakna grenverk i kontrast med den vita snön där under. Från liften känns det som om allt är fotat i svartvitt. Det känns som om vi åker runt och leker in en stor, kejserlig nationalpark.

Efter lunch på stojiga, immiga men gastronomiskt glatt överraskande (marinerad lax, fiskrom och nudlar) Cafeteria Steamboat uppe i backen, beger vi oss upp på topp nummer två, Mount Isola. Härifrån ser man bort mot sjön Toya och det lyxhotell där världens mäktiga herrskap ska träffas för G8-möte inom en snar framtid. Bredvid ligger flera aktiva vulkaner. Det ryker från kratern Toyako. Precis bakom ligger havet. Åt andra hållet, in mot land och på andra sidan av dalen, ser vi de högsta topparna vi hittills skådat i Japan. Branta, exponerade åk det annars är ont om i dessa trakter. För några år sedan gjordes försök med helikopterskidåkning här berättar Clayton; det finns en helikopterplatta på toppen. Men downtime-kostnaderna för helikoptrarna med traktens många snöoväder blev för stora. Där på andra sidan dalen ligger även den sista av de tre toppar som utgår Rusutsus liftsystem, West Mountain. Men på håll ser det inte så imponerande ut. Dagen bjuder på blå himmel och lång sikt; Mt Yotei ligger ett steg närmare horisonten och kallas i folkmun Hokkaidos Mount Fuji. Samma karakteristiska, breda konform med solbelyst snötopp. Japanska berg känns verkligen heliga. Åkningen sker i en blandning av andakt och nordiska, glada kraftuttryck.

Teine
Om Niseko är den etablerade, internationellt erkända puderhålan, Rusutsu den lite moderna och mer konceptualiserade lekparken, så är Teine det lilla, charmiga hemmaberget. Eller, lilla och lilla. Alldeles vid dess fot ligger mångmiljonstaden Sapporo. Och det har brunnit olympisk eld på berget också, 1972 var året och Sven-Åke Lundbäck vann skidguld på längden. Distansen var 15 kilometer. Teine är uppdelat i två skidområden, Olympia och Highlands. Längst till höger i systemet sett från parkeringen ligger ortens Super Park som sägs hålla bra kvalitet. Men vi styr ändå upp till den översta parkeringen för att direkt ge oss ut på högländerna. Den olympiska kabinbanan i bevarad, kompromisslös 70-talsdesign är den snyggaste liften jag åkt med i hela mitt liv. Skidåkning och estetik möts i Teine. Men det är inte därför stället har blivit Claytons favorit.

Martin tar rulltrappan upp. Foto: Peder Sundström

… och Johan väljer den mest pudriga vägen ner. Foto: Peder Sundström

– Det här är världens bästa local mountain. Du behöver väl inte skriva ut namnet. Skriv bara Sapporo backcountry, säger Clayton. Han har lite perspektiv på skidorter bakom sina ord, uppvuxen i Edmonton och tävlingsbakgrund på bräda och boende i Japan sedan 13 år. Fem hela säsonger fastnade han i Teine innan han flyttade närmare hubben Niseko för att driva guideföretaget och lodgen Black Diamond Tours.
– OS-gondolen går upp var 15:e minut. Det tar sju minuter upp till toppen. Sedan har man sju minuter på sig ner. Så där kunde jag hålla på flera dagar i sträck. Tröttnade aldrig, det var himmelskt!

Clayton älskar Teine. Det var därför han gick till ortens big boss (det finns alltid en big boss i Japan) som äger Teine och sex andra skidområden på Hokkaido, och sa vad han tyckte var bra och vad som inte var bra. Till exempel var det idioti att börjar skotta fram liftarna en kvart innan de skulle öppna och på så sätt bli sena med starten varje morgon. Det har blivit bättre.

Dan-Marcus i en japansk stilstudie i bakåtvikt. Foto: Peder Sundström

Snygg och olympisk lift. Foto: Dan-Marcus Pethrus

Det är lätt att älska Teine. Åkningen är brantare och skogen tätare än i Rusutsu. Efter att ha trimmat in skogsåkningen någon dag känns det bara kul med lite mer avancerade åk. Vi traverserar skidåkarens vänster till utkanten av systemet. Här hittar vi en egen bergssida som tar större delen av dagen att beta av. Klättrandes upp för en ås ser jag Sapporos linjära stadsnät i fågelperspektiv till höger och till vänster ett klarblått Japanskt hav. Att snön är så torr trots att havet nästan kan stänka hit, hinner jag funderar innan det är dags för ett åk till. Och när vi åkt klart för dagen tar vi helt enkelt rulltrappan ner från gondolens dalstation till parkeringen.

Puderräven Martin. Foto: Dan-Marcus Pethrus

Puderräven Dan-Marcus. Foto: Dan-Marcus Pethrus

Puderräven Johan. Foto: Dan-Marcus Pethrus

Puderpandan Miujuko Foto: Dan-Marcus Pethrus

Små japanska skidorter som Teine bjuder på mängder med orörda puderslingor. Den stora nackdelen i detta fall är att det bara finns pistkartor på japanska. Det blir extra tydligt som skidjournalist. Nu slår Coppolas Lost in Translation in hårt. Var har jag åk? Vilken lift var det som vi åkte för att hika till det där åket som var så bra? Hela Teine flyter samman och det enda jag kan konstatera är att det var strålande. En skidåkares lycka – en skidjournalists misslyckande. Funderar på om det är Clayton som gömt alla engelska pistkartor för att västländska skidjournalister inte ska kunna ge för detaljerade guider till sina läsare. Smart i så fall Calyton!

Text: Dan-Marcus Pethrus