Krönika: Till och med tittandet ska gå fort

Att kura ihop sig med en skidfilm är ett soft tidsfördriv, oavsett om det är regnig höst eller mitt i vintern och liftarna stängt på grund av för hårda vindar. Men i takt med att informationssamhället snurrar allt fortare blir även skidfilm något som ska konsumeras snabbt. Nu. Genast. Hur bra är det egentligen?

Säga vad man vill om Tom Wallisch, men om några år kanske vi tittar tillbaka på 2013 och inser att mannen som gav oss afterbang även skapade en skidfilmstrend. The Wallisch Project hann knappt landa i folks hjärnor innan en av friåkningens allra största – Tanner Hall – meddelade att han också skulle släppa ett solosegment på iTunes i vinter.

Och det är inte konstigt, det ligger i tiden. Skidåkare på alla nivåer ploppar ur sig Vine- och Instagram-edits, det finns tillräckligt med webisoder och mini-filmer för att en normalintresserad person aldrig ska kunna komma i närheten av att ha sett något avsnitt av alla, så varför inte ta betalt för kortfilmsformatet om du är känd nog att kunna göra det?

Det är helt okej.

Jag menar, TWP var på ett sätt alldeles lagom – sju-åtta minuter, perfekt att klämma in som plåster på förnedringen som blir av att flämtandes rusa upp för en rulltrappa bara för att mötas av ett stillsamt bortrullande pendeltåg. Nästa tåg mot Märsta 12 minuter.
Perf. Now push play. Nästa hållplats #instabanger, typ.

Det är ju inte som att jag hade hunnit försjunka i Reasons eller All.I.Can på den lilla stunden, och ett försök hade bara resulterat i ett avbrott mitt i. Hallå, bara det inledande nattpudersegmentet i den förstnämnda filmen är en bit över tiominutersstrecket. Hinner inte med sånt.

Men samtidigt, är inte en del av charmen med skidfilm både att långsamt försjunka i drömmen om snö, och att upptäcka nya inspirationskällor? Första gången jag såg Claim var det för att jag visste att Kaj Zackrisson och Jacob Wester var med. En dryg timma senare hade jag ett helt knippe nya favoritåkare utöver de två jag redan kände till. Chris Rubens och Shane McConkeys delar i Claim är fortfarande något av det peppigaste jag vet.

Sean Pettit har hunnit med mycket sedan han dök upp i Pop Yer Bottlez och Believe.
Foto: Red Bull
Jag hade kanske aldrig sett de delarna om det inte var för Kaj och Jacob. Hade jag kunnat ladda ner bara deras segment hade jag förmodligen gjort det, för det var ju dem jag ursprungligen ville se. (Och då hade jag även sluppit snabbspola förbi sömnpillret med Matterhorn i mitten, men det är ett mindre störningsmoment i en övrigt fantastisk rulle.)

Tanner Hall om någon borde väl veta – han har utan att överdriva betytt massor för till exempel bröderna Pettit. De hade garanterat slagit igenom ändå, men det skadade inte att de fick synas i Tanners reggaeljudande kölvatten.

Jag tror absolut inte att T-Wall och Tanner släpper sina skidversioner av Nyjah Hustons ”Rise & Shine” för att de är egoister, eller inte vill dela med sig av sin framgång – snarare att det handlar om att de vill åka skidor. För det är faktiskt mycket mindre meck att åka runt med två-tre kompisar, även om nämnda polare släpar runt på äckeltunga kameraryggor, än att synka ihop ett helt gäng av åkare, filmare och annat folk. Jag bara antar att filma självständigt också innebär att man får åka mer. Och det är aldrig något negativt.

Det som däremot känns negativt är att ännu sak här i världen anpassat sig till det magknipsframkallande smartphonetempot – allting ska gå fort och hinnas med och hela tiden vara uppkopplat och det släpps teasers och extramaterial och webisoder och när ska man andas egentligen? Ta sig tid att sjunka ner med en film och varm choklad i en hög av kuddar, försvinna in i något som varar längre än en kvart?

Nu låter jag väl som en bakåtsträvare av rang, men jag tror skidfilm av den längre sorten är bra för att ge en stunds vila åt våra tröttslitna, infomaniska själar. Jag har inget emot edits och webisoder men jag vill inte att de långa filmerna ska försvinna, för jag gillar dem mer. Lagom är bäst och vissa saker kan gott få fortsätta ta lite mer tid, även om teknologin egentligen kan skruva upp tempot.