Deeptalk med Acke

Jan-Olof Aikios hopp i quaterpipen under King of the Hill 1998 var en adrenalinkick för en slumrande skidvärld. Nu flyttar han hem till Sverige igen och startar upp ett nytt vintersportgymnasium i Kiruna.

– Det hände något på mitten av 1990-talet och Sverige var snabbt att haka på new schooltrenden. Men nu måste det hända något igen annars tror jag att allt stannar av.
Orden kommer från Jan-Olof ”Acke” Aikio. Han är en ganska känd skidprofil. Men kanske inte så känd som han borde vara med tanke på att det var han som egentligen var med och startade hela folkvandringen från snowboard till skidor. Med ett hopp.

Han benämner sig själv som ”gedigen puckelåkare” och ”en av dem som lurade Jesper Rönnbäck att börja köra puckel”. Freestylesektionen i Kiruna BK var klubben och Luossabacken och Riksgränsen det andra vardagsrummet.
– När tävlingssäsongen i puckel var klar knäppte vi på oss snowboards och åkte med våra kompisar som redan då var renodlade brädåkare, vi sneakade in oss på Swedish Snowboard Camp där bland annat legenden Craig Kelly var coach. Det hände otroligt mycket uppe i Gränsen under 1990-talet som har influerat min skidåkning. Och på somrarna skejtade vi, minns Aikio.

1995-96 sprang puckelåkarna ifrån den egna sportens regler genom att göra volter och börja med flera positioner i luften. Sporten var inte där ännu hette det och Acke drog. Han blev en av de absolut första friåkarna och körde allt från de minsta räckena till de största kickarna till de brantaste rännorna. 1996 när tävlingssäsongen var över jobbade Acke extra som städare på hotellet i Riksgränsen. Då kom en inbjudan om att köra som föråkare i quaterpipen i snowboardtävling King of the Hill.

Acke fick en och annan undrande snowboardblick på sig när han traskade upp mot inrunet. Acke fick allas blickar när han strax senare hängde omkring sju meter upp i luften. Höjden i hoppet gjorde att han satte sig lite på baken i landningen. Under tävlingen kom sedan Ingemar Backmans 8,5 meters hopp. Enligt ryktet hoppade Aikio egentligen lika högt. I alla fall påverkade han säkert Backmans höjd genom att sätta ribban (för inte skulle haren få springa ända in över mållinjen och vinna). Hur minns han hoppet?
– Det var den mest gudomliga backside air jag någonsin sett. Det känns som i går. Det var perfekt.
Ok, jag menade ditt eget hopp.
– Jaha, haha. Riksgränsen är som en enda stor naturlig park där man får åka allt, men jag hade aldrig testat att köra i en så stor quarterpipe innan. Jag visste nog inte riktigt vad jag hade gjort. Men det började snart märkas till höger och vänster med kontraktserbjudanden och framsidesbilder.

Först framsida på Powder. Sedan, som trolig första skidåkare på en brädtidnings etta, Transworlds Snowboarding och Skateboarding. Vintern 1997 teamade Acke ihop sig med åkare som Jesper Rönnbäck, Jonas Söderqvist, Erik Mossfeldt, Jacob Winstrand, Christoffer Sjöström och Karolina Kepsdotter för den första Free Radicalsfilmen. Var det egentligen smart att klumpa ihop sig i ett åkarkollektiv direkt då den unga sporten letade efter individer att göra till profiler?
– Nej, det var inte så kollektivt ändå. Alla vi som åkte hade olika karaktär. Jonas var teknikern, Jesper körde de stora bergen och klipporna, Jacob snurrade massor och jag försökte hitta en nyare väg eller stil. Men jag tyckte att det blev fel redan inför andra filmen. Jag ville inte filma mer och slåss om stora snöfält. Jag ville lära mig fler trick och tävla.

Så Jan-Olof Aikio gick sin egen väg, med ett nytt Salomonkontrakt innanför jackan. Kanske det var för lätt att hamna i Rönnbäcks skugga just då. Eller så var det så att puckelåkaren Acke redan 1998 kände vart vinden skulle blåsa starkast. Jibbvindarna. Återtåget för freestyle. Från 1998 till 2003 tävlade han. 1999 körde han US Freeski Open, året efter kom Henke och Jon och visade upp sig. Det blev flera pallplaceringar runt om i Skandinavien med trick som 5 mute, 5 reverse tail och ett och annat försök på rodeo, gärna med en japan grab. Sedan började de yngre med olika variationer på off axis-snurrar så som D-spin och det räckte inte med raka snurrar längre. 2002 vann Acke highest air på Red Bull Big Air i Åre. Nötningen på cornern gjorde honom mörbultat en vecka efteråt. Efter det trappade han ner tävlandet på jibbscenen.

Vid sidan om tävlandet fungerade han som team manager för Salomon och headhuntade nya talanger, till exempel Niklas Karlström som senare gick över till 4Frnt. Vid sidan om det körde Acke runt med andra talanger som redan hade egna sponsorer, bland annat Jon och Henke.
– Jag kommer ihåg trippen Åre-Umeå-Falun på ett dygn. Jag var den ende som hade körkort. Men det var kul. Vi ville alla tävla på bigjump-tävlingar så mycket som möjligt. Jag minns speciellt ett år på Air We Go i Oslo; då vann Jon, Henke kom tvåa och jag trea.

Med andra ord. Aikio var med i starten. Och nu är han engagerad i fortsättningen för den ännu förhållandevis unga skidscenen.
– Vi har stjärnorna och många bra resultat. Och vi har även stjärnornas adepter. Men sedan då? Vi behöver en stabilare grund för rekryteringen. Vi kan inte luta oss på att våra stjärnor genomför tävlingar eller att ett eventbolag vill driva en tävlingsserie, säger Aikio som under de senaste åren har varit huvuddomare i svenska Jib Academy. Han fortsätter:
– Det är många som sitter på sina egna håll och försöker skapa events, tävlingar och camps. Många vill väl och det är bra men vi behöver en gemensam plattform för att utveckla sporten. Det behöver finnas en helsvensk tour i slopestyle, big air och pipe som täcker hela landet, det behövs tävlingar för de som är 16 år och uppåt för det är då som en extra växel behövs för att slå internationellt. Och det är dags att vi startar landslag för de nya freestylegrenarna som inte ska bli låsta till att bara köra World Cup och OS utan även de andra stora freestyletävlingarna. Norge har kommit längre där och det har redan betytt mycket för den norska scenen.

Frågan om landslag och OS är infekterad. Det ena lägret menar att den soulfyllda jibbingen riskerar att fastnar i den institutionaliserade formen av freestyle och dör i händerna på FIS-domare. I det andra lägret menar man att detta är vägen att gå för att den nya freestyleåkningen ska mogna och på så sätt kunna utvecklas vidare. FIS själva säger att pipe för skidåkare i OS 2014 ligger högt på agendan. Vissa vill att det blir olympiska medaljer i pipe redan i Vancouver-OS 2010. Det senare är mycket en fråga om hur mycket lobbying Vancouvers olympiska kommitté gör på dess internationella storebror i Lausanne.

Den här säsongen har det körts tre världscuptävlingar i pipe (Frankrike, Japan och nu i mars i Italien) med nio deltagande länder och 48 åkare som offrar puderdagar och parkåkning för att bli bedömda av FIS-domare. Vad är det som händer? Det finns de som gillar en lite mer strukturerad skidåkartillvaro, att ha en coach och tävla för sitt land. Finländarna AJ Kempainen (som vann US Open i halfpipe) och Kalle Leinonen är i framkant i Norden. Fransmännen Loic Collomb-Patton och Xavier Bertoni från alptrakterna och så det inofficiella, kanadensiska landslaget i pipe med bland annat Mike Riddle och Sarah Burke. Rykten går att den FIS-reglerade domarbedömningen i världscupen faktiskt fungerar bra och att tävlingarna i det stora hela känns som ”vanliga” freestyletävlingar.

1998 blev snowboarden olympisk. Terje Håkonsens reaktion och fria väg ledde till stortävlingen The Arctic Challenge. Å andra sidan var det snowboardens halfpipe som först sålde slut under OS i Turin för två år sedan. Finns det plats för två filer på samma väg? Kanske inom skidåkningen också?

Att Acke tycker att det är dags för Sverige att agera i frågan, är tydligt. Han har många idéer i huvudet; det märks under vårt samtal. Flera av dem har han bollat över till Skidförbundet för en dialog som nu är på gång. En av hans visioner som ser ut att bli verklighet inom kort är ett nytt, svenskt vintersportgymnasium i Kiruna med inriktning pipe, slopestyle och big air.
– Ja, det är en friskola i Kiruna som har sagt ja till att dra igång ett vinteridrottsgymnasium. Luossabacken ligger bara på 10 minuters gångväg från skolan. Innan 1 april skickar vi in ansökan till skolverket och till hösten 2009 hoppas vi dra igång.

Aikio tar med sig fyra års erfarenhet som sportchef och huvudtränare på New School Freestylegymnasiet som ligger under Norges Toppidretts Gymnasiet i Lillehammer, flyttar hem till Sverige och vill alltså översätta konceptet med lite anpassningar till svenska skolreglementen. Förenklat kan man säga att den norska modellen har varit 50-50 mellan skola och skidåkning. Under hösten är det träning på förmiddagen och skola på eftermiddagen, under vintern tvärtom och på våren tar skolan över det mesta av veckoschemat. Många nyfikna, internationella ögon följer skolan. Espen Linnerud är en av dagens norska freestylestjärnor som fanns med på den första klasslistan. PK Hunder, Steffen Renå Hamre, Thomas Dölplads och Stian BB är andra kända namn som suttit i skolans bänkar.
– Att först sitta åtta timmar i skolan, göra läxor och sedan ge sig ut i backen för att träna trick, det kan få vem som helst att krokna. Vi behöver utbildningsalternativ som ger ungdomar möjligheten att verkligen satsa på sin åkning. Jag tror att ett nytt svenskt vinteridrottsgymnasium skulle ge oerhört mycket till den svenska skidscenen.

Men det här med att skola sig till freestyleåkare. Kan man se skillnad på en självlärd och en skolad åkare?
– Nej, vi står aldrig med pekpinnar. Det handlar om att rätta till saker i allas egna åkstilar. Att hjälpa varje åkare att bli så bra som han eller hon kan bli.

I år är det åter dags för King of the Hill i Riksgränsen. Och så flyttar Acke hem till Kiruna igen. Det känns som något hänger i luften.

Text: Dan-Marcus Pethrus