Del 3: Freeride gör Sydamerika

Här fortsätter Johan Hellmans sydamerikanska roadstory. I den här delen får vi följa med till skidorten La Hoya i argentinska Patagonien.

Att resa i Sydamerika är inte som att resa hemma. Vi färdas söderut i ännu en buss på ännu en skakig väg genom ett fantastiskt landskap. Till en början består det av en närmast oändlig stepp med låga, ljusgröna buskar som kämpar för att överleva på den torra röda jorden. Här och var bryts steppen av ensamma berg med branta sidor och helt platta platåer ovanpå och längs horisonten skymtar Andernas berg. Som om inte detta vore nog ramas det hela in av fantastiska molnformationer på himlen. Allt eftersom resan går vidare förändras landskapet, det blir mer bergigt och vägen slingrar sig mellan berg och små gröna bergsjöar. Att resa här är verkligen fantastiskt och det är synd att resan bara tar 20 timmar, jag skulle kunna sitta och titta på skådespelet utanför hur länge som helst.

Vi har kommit till södra Argentina, till Patagonien som består av Anderna i väster, en högplatå i mitten samt lågt liggande slätter i öster. Patagonien är känt för de flesta för sin fantastiska och varierande natur, sitt rika djurliv och kanske framförallt sitt väder. Mitt i Patagonien, på en slätt inklämd mellan stora berg ligger staden Esquel och här slutar vår resa ungefär ett dygn efter att vi lämnade Las Leñas. Esquel är hem till den lilla skidorten La Hoya som vi hoppas är allt Las Leñas inte var. Efter en skön natts sömn och en snabb frukost åker vi upp till skidliften för att se om detta stämmer.

Vägen upp är en 1,5 mil lång slingrande grusväg med vidunderlig utsikt över bergen och slätten nedanför. Enklaste sättet att komma upp är att ta en minubuss eller en taxi, den förra billigare och den senare snabbare. Väl uppe vid dalstationen i La Hoya märker vi snart att La Hoya skiljer sig från Las Leñas på minst en punkt; vi verkar vara de enda utlänningarna här idag. Här finns inga amerikaner med höga röster och breda skidor, utan bara relativt vanliga Argentinare på skidsemester i en ort med överkomliga priser. Ett dagskort kostar ungefär 30 pesos, alltså 75 kr, att jämföra med 90 pesos i Las Lenas.

Men de låga priserna betyder inte att det är ett eftersatt u-landssystem. La Hoya har ett tiotal liftar, de flesta hyfsat moderna, som täcker upp en stor sydvänd gryta där samtliga pister ligger. Det sydvända läget skyddar snön och när vi kommer finns det gott snö trots att det är sent på säsongen. Tyvärr har den notoriska Patagoniska vinden gjort snön stenhård, men man kan ju inte få allt.

När vi kommer upp till toppen, ungefär 50 meter nedanför kanten på grytan, börjar vi spana efter åkmöjligheter. Medan vi står och pekar och tittar kommer en pistör fram och frågar vart vi har tänkt åka och ber oss säga till om vi lämnar systemet. Bara så att de vet. Det är tydligt att vi sticker ut en aning från mängden. Hur som helst har vi kommit fram till att det är grytans vänstra sida, sett nerifrån, som lovar mest. Här är terrängen brantast och det finns en del fina klippor. Dessutom finns här en flera hundra meter lång hängdriva. Drivan toppar en stor, och ganska brant sluttning och det är bara att skråa ut från liften längs Traversia del Filo, välja hur högt man vi hoppa, bränna ner för slutningen och sen göra det igen! Drivan varierar i höjd mellan tre och tio meter och landningen är överlag brant och fin.

När vi har tröttnat på vinddrivan fortsätter vi längs kammen, förbi en skylt med texten ”Alto”, vad det nu betyder, över till nästa dalgång. Här öppnar ett fint åk upp sig, som via ett par alternativa vägar slutar bland träden nere vid bottenstationen. Snön här visar sig vara lite mjukare än den vindpackade pansarsnön uppe längre upp och vi får ett fint åk ner. För den lite mer äventyrlige går det att fortsätta hika bortåt kammen till ytterligare en dal, men den slutar nedanför dalstationen så blir i så fall att lifta upp igen.

Michel Isler gör sig klar för dagens sista åk.

Daniel har hittat lite mjuk snö med sol.

Det är för offpisten vi har kommit till La Hoya, och det är där vi tillbringar den största delen av vår tid. Faktum är dock att systemet har riktigt fina pister, och framförallt en bra terrängpark. Parken stoltserar med en mängd rails och hopp i olika svårighetsklasser, det största hoppet med en platå i 15-metersklassen. Under vårt besök har de dessutom byggt en ganska fin skiers/boardercrossbana och Daniel är sugen på att vara med och tävla, tills han inser att de andra tävlande är i femtonårsåldern. Men kidsen satsar hårt och vi ser några schyssta krascher från liften.

Det två första dagarna i La Hoya är vädret kallt och snön förblir hård hela dagarna. Till och från skymtar vi mörka moln vid horisonten, men de bara retas och det kommer ingen snö. Istället blir vädret varmare och den tredje dagen blir snön mjuk och riktigt fin. Med mjuka landningar och bra grepp för skidorna kommer La Hoyas terräng betydlig mer till sin rätt och vi avslutar vårt besök med några riktigt fina åk.

En lokal förmåga visar hur La Hoyas park ska användas.

Daniel lämnar La Hoya och flyger mot nästa skidort.

När vi sitter i taxin på väg ner från La Hoya för sista gången summerar vi vårt besök. La Hoya har relativt få åk, dåliga turmöjligheter och liten fallhöjd, och kan verka som en obetydlig ort på pappret. Den roliga terrängen, med vinddrivor och klippor, den obefintliga konkurrensen om snön och den höga kvaliteten på de åk som finns gör dock att La Hoya trots allt är en liten pärla väl värd ett par dagars besök. Nästa ort på vår lista är Catedral i Bariloche, Sydamerikas största skidort. Det ska bli spännande att se vad den har att erbjuda.

Text: och bild: Johan Hellman