Del 6: Freeride gör Sydamerika

Att resa i sydamerika är inte som att resa hemma. Vi har sagt det förut och vi säger det igen. Mellan Los Penitentes i Argentina och Portillo i Chile är det bara några mil.

Dessutom ligger de båda två på den största vägen mellan de två länderna. Det borde med andra ord inte vara så svårt att ta sig där emellan. Och det är det inte heller skulle det visa sig. Efter skräckhistorier om bussar som inte stannar och fram-och-tillbakaresor bestämmer vi hos för att helt enkelt försöka lifta. Vi hinner ställa oss vid vägen, ta ett par bilder och sträcka upp tummen innan en lastbil stannar. En mycket vänlig man med en röd Scania frågar om vi vill följa med. Klart vi vill. En timmes språkförbistring senare vet vi att han jobbar som lastbilschaufför, att hans lastbil är byggd i Brasilien och att han kör vin. Vid gränsen hoppar vi av, försöker ge honom utlovade 80 pesos (han tar 20) och tackar så mycket. En gränskontroll och 500 meter till fots senare är vi framme i Portillo. Enkelt!

Portillo är allt Los Penitentes inte är. En fullfjädrad resort med all service man kan tänka sig. Det är möjligt att det var här de uppfann ”all-inclusive”, om inte så kör de i alla fall hårt på konceptet. Under hela vår vistelse bränner vi 15 kronor för att ringa ett samtal och beställa en buss därifrån. Det går naturligtvis att

bränna pengar, och de flesta gäster gör nog det, men allt man behöver ingår. Allt man behöver i Portillo är tre och ett halvt mål mat om dagen, liftkort, boende, tillgång till gym, pooler, gymnastiksal, bibliotek och övriga faciliteter. Lite mer än man brukar behöva med andra ord. I Portillo finns dock inga alternativ, det finns inga andra boenden här, inget annat överhuvudtaget faktiskt så det är bara att betala de 70 amerikanska dollar om dagen som kalaset kostar och njuta. Det är det vi tänker göra.

Systemet i Portillo är inte speciellt stort. Vi blir faktiskt lite förvånade över hur litet det är med tanke på att det är så känt. Å andra sidan är det i princip bara hotellets gäster som åker här så liftköer är inget större problem. Liftarna ligger på båda sidorna om en dal med hotellet i mitten. Hotellet ligger precis vid kanten av en sjö, Inkasjön, och på båda sidor om sjön stupar branta klippor och smala rännor ner i skön. Mycket vackert, helt klart. Tyvärr är det vår nu, och isen på sjön är inte att lita på. Det innebär att många åk på den östra sidan sjön som normalt lätt kan nås från Condorliften inte går att köra. Även tillgången till den fina turterrängen längre in i dalen är kraftigt begränsad.

Dålig is och varmt väder. Då blir det att försöka på att komma upp så högt som möjligt. Efter att ha pratat med Portillos mycket trevlige och avslappnade pistörchef, en amerikan vid namn Frankie, beslutar vi oss för att prova att åka den klassiska rännan ”Super C”. Vid toppen av liften Rocka Jack spänner vi skidorna på ryggsäcken och börjar gå uppåt. Hotellet ligger på 2880 meters höjd och efter liftåkning och två timmars hikande står vi på toppen på runt 4000 meter. Här uppe är utsikten fantastisk och våren långt borta. Precis som vi vill ha det. På andra sidan en liten kam börjar en ränna som slingar sig ner mellan höga klippväggar. Det skyddade, syndvända läget gör att snön inte har smält utan fortfarande är kall och fin. Efter ungefär 800 fallhöjdmeter öppnar rännan upp sig och vi kommer ut på ett stort fält med mjuk vårsnö som tar oss det sista 600 falllhöjdsmeterna ner till botten av Juncalilloliften. Tillbaka på hotellet blir det en stadig lunch, ett snabbt gympass och sen poolen. En bra dag.

Sedan vår första dag i Portillo har vi kastat lystna blickar över Inkasjön mot bergen på andra sidan. Vi har spanat och funderat, borde det inte gå att komma över? Vi pratar med pistören Frankie och han säger att isen förmodligen håller, men kanske inte. Och att sjön är djup. Till slut kommer vi fram till att det borde gå att skråa på sjöns västra sida förbi den del som ligger närmast hotellet, där isen är som tunnast för att sedan gå ut på isen för att runda en klippa som inte går att komma förbi på något annat sätt. Tillsammans med våra franska vänner Mathiew och Cloé, som har kommit hit från Los Penitentes, beslutar vi oss för att göra ett försök.

Med ett rep runt magen går undertecknad försiktig ut på isen och hoppar lite. Det känns stabilt, så vi kör. Vi korsar snabbt och lätt sjön och kommer till slutet av en ränna som ligger längs bort på den västra stranden. Den ser inte ut att gå hela vägen upp, men vi har fått veta att den gör det. Två timmars pulsande och svärande i för mjuk snö senare vet vi att den inte gör det. Så är det ibland. Vi andas ut, tar på skidorna och åker ner igen. Vi fick ju i alla fall lite motion. Nu gäller det bara att korsa sjön igen. Det är lunchtid och den hittills varmaste dagen, men i mitten av sjön är isen fortfarande tjock. Det är den inte vid stranden. Både artikelförfattaren och Cloé passar på att kolla hur djup det är på vägen tillbaka, turligt nog precis vid stranden där det inte är så djupt. Vi bestämmer oss dock för att inte gå mer på isen.

Hotell Portillo är inte speciellt stort och stämningen är väldigt personlig. Efter några dagar känner man igen de flesta och har hälsat på många. De flesta här är från Nord- och Sydamerika, men det finns inte många friåkare här under vårt besök. Vi har dock en känsla av att det beror på att det är så sent på säsongen och inte finns så mycket bra offpiståkning kvar. Under högsäsong kan det nog bli en del puderhets trots allt. Bristen på friåkare till trots är det ingen brist på duktiga skidåkare. Det amerikanska landslaget har gjort Portillo till sin bas för försäsongen och varje morgon är de uppe tidigt tidigt och tränar i de stenhårda, isiga pisterna. Bra för oss, för det innebär att liftarna är öppnar tidigt och att vi kan börja hika innan solen har börjat smälta snön och fått stenar att börja rulla ner för de branta bergsidorna. Att bara öppna liften för amerikanska landslaget och hålla alla andra borta, det är inte aktuellt. Portillo är allt för avspänt för något sådant. Ett stort plus i kanten.

Det är vår sista dag i Portillo. Vi står på toppen av Super C en sista gång och njuter av utsikten. Det är klarblå himmel, vindstilla och kanske någon minusgrad. I fjärran ser vi Aconcagua höja sig majestätiskt över de andra topparna. Snart ska vi sätta fart och ge oss ute på det sista åket i Portillo, det sista åket i Sydamerika, det sista åket för vintern. Det har varit en fantastisk resa i två fantastiska länder. Vi rekommenderar verkligen alla som har chansen att ta en sväng till Sydamerika. Det blir så mycket mer än bara en skidresa. Vi kastar en sista blick runt oss innan vi ger oss av. Vi längtar redan till nästa vinter.

Text: och bild: Johan Hellman, www.johanhellman.com