Hallå där: Lotten Rapp
Skidåkaren Lotten Rapp brinner för att få fler tjejer att våga satsa på en friåkningskarriär. I helgen arrangerade hon därför Lotten Rapps friåknings-träningsläger i Ramundberget för andra gången.
Emma Gunnebrink, en av deltagarna på campet, kör finåkning i Härjedalen.
Foto: Anders Robertsson
Hur kommer det sig att du kör det här campet Lotten?
–Hösten 2011 bestämde jag mig för att en dröm jag hade skulle få bli av. Drömmen jag hade då har nu blivit verklighet två gånger. Min dröm var att skapa ett träningsläger för damer som tävlar eller som vill tävla i extremskidåkning. Detta var en dröm, för att jag så gärna själv velat åka på ett träningsläger när jag var yngre. Extremskidåkning är en sport utan tränare, utan klubbar, utan förbund. Något som är både en för- och en nackdel. Fördelen är att den är så fri och jag vet till 100 procent varför jag ställer mig på start i en extremskidåkningstävling. Jag har tagit mig dit av en stark egen drivkraft. Nackdelen fick jag känna på speciellt det året jag för första gången drog iväg på internationella tävlingar. Jag hade fått Freeride Worldtour Qualification-poäng efter en andraplacering i NM Riksgränsen och fick därför starta på större tävlingar nere i Alperna, men jag kände verkligen ingen som tävlade internationellt. Så hela den vintern reste jag i princip själv, berättar Lotten.
–Som freerideåkare ska man ha en god kontakt med sponsorer, starta eget företagande för att kunna fakturera dem, lägga upp träningsplanering, boka alla resor, boenden, sköta anmälan till tävlingarna, etcetera. Jag tror att det krävs ett otroligt driv för att tävla i extremskidåkning, men finns det tjejer som verkligen vill det, så vill jag motivera och underlätta för dem att ta det steget, fortsätter hon.
Återväxten verkar god, på ett år ökade antalet deltagare från 8 till 22 stycken.Hur många deltog på lägret i år?
–I fjol hade jag ganska svårt att få ihop deltagare, jag hade som mål att vi skulle vara tolv stycken, men vi blev åtta stycken. Till i år hade jag fina marknadsföringsbilder, fotade av Anders Robertsson. Så jag lade manken till att sprida dem, fortfarande övertygad om att det må finnas många damer som vill träna i extremskidåkning. I år hörde 50 damer av sig och ville komma, jag hade tänkt att vi skulle vara 12 deltagare i år, men vi blev 22 stycken.
Är det du själv som håller i campet?
–Jag höll i det, men jag gillar ju inte att leda folk, så vi alla 22 damer körde freeride tillsammans, haha. I ett manligt ledarskap ska ledaren vara en tydlig ledare för att en grupp ska fungera, men en grupp med damer behöver liksom inte en hand som pekar, kvinnor är smartare än så…haha! Det här kommer jag få höra efteråt. Men faktiskt, i vanliga fall när jag tränar med killar, så iaktar jag att de omedvetet har en inbördes hiarki, bästa killen kör alltid först. En grupp som den i helgen behövde jag verkligen inte leda. Det var bara att dra ihop alla duktiga skidindivider och sen så blev det så bra.
Var höll ni till?
–Vi höll till i hjärtat av härliga Härjdalen, närmare bestämt i Ramundberget. Vi körde även träningspass samt en tävling uppe på Skarvarna.
Martina Larsson tog hem Härjedalsmästerskapet i Brattåkning.
Vad gjorde ni mer än att åka skidor?
–Jag är så förvånad över att vi hann med så mycket i helgen. Vi körde träningspass i linjeval, kontroll, flyt och teknik. Vi fick besök inne i Ramundbergets gym av personliga tränaren Annika Stark som körde en magiskt bra helkväll med fys och barmarksträningsupplägg. På dagarna åkte vi lift, tolkade på skotrar, hikade, skidade som glada galningar, droppade klippor, gav varandra personlig feedback, pratade freeride-kläddesign, fikade och åt god mat. Vi tävlade även i Härjedalsmästerskapet i Brattåkning, en tävling som i år bestod av 25 startande damer och 7 startande herrar, skriv upp det i freeride-historieboken!
Skidglädje var ett av ledorden under helgen. Linnea Carlerbäck visar vad det handlar om.Vad ville du att åkarna skulle få ut av campet?
–Så mycket gott som möjligt. Skidglädje, självförtroende, möjlighetstänkande, nya kontakter, utveckling i åkning och i klippdroppandet. Kort och gott en riktigt frän helg på skidor.
Hur var responsen bland åkarna?
–Jag har fått så fina tack-mail nu efter helgen. Jag vill bara säga tack, för att alla ni som kom var så fina människor.
Kommer du att köra det igen?
–En sak i taget. Nu ska jag ta några dagars vila hemma i Vackra Viken, sedan ska jag dra iväg och skida igen, och efter det ska jag känna efter vad som blir sen. Jag vet så pass långt att jag kommer tävla nästa år, och jag känner mig själv så pass att jag kommer vilja fortsätta sprida det jag älskar. Så oddsen är goda för att det blir fler träningsläger i framtiden.
Något minnesvärt som hände under dagarna?
–Ja, något märkligt hände och nu är jag nästan religös. På lördagsmorgonen när vi vaknade upp på hotellet i Ramundberget tittade vi ut genom fönstret och det var jämngrått. Som arrangör av tävlingen blev jag nästan som i gråten, för det såg ut som om jag skulle behöva ställa in tävlingen, eller flytta den. Det skulle leda till en massa extra jobb så jag knäppte händerna och bad en tyst bön att molnen skulle försvinna och istället skulle ge oss klarblå himmel. Sedan packar vi bilarna, drar upp på skotrarna och går fram till berget. När vi sedan precis kommit fram till Skarven, vad händer med den tjockt gråa himlen? Jo, den lättar och jag får som en glädjetår när jag hikar upp med alla de andra. Min bästa kompis Erika, brukar alltid säga att jag ska bli präst. Jag har inte varit i närheten av religös, men nu var det bra nära…
Foto: Anders Robertsson
