Henrik Rostrup – Om Teddybears, teknik och en framtida uppföljare
Henrik Rostrup var killen från Norge som gillade cykling men blev en legend för sina filmer inom skidvärlden. Freeride slog sig ned för att få höra historien bakom skapandet av Teddybear Crisis och hur han ställer sig till en uppföljare.
För de som på något sätt konsumerade skidfilm runt millennieskiftet och några år framåt så var du så nära ett ”household name” man kan komma på regissörsfronten. Om vi går tillbaka till början. Vad var det som fick dig att börja filma och vad var det du började filma?
– Den korta versionen är att jag var en riktig mountainbikegeek från mitten av nittiotalet och framåt. Mountainbike var liksom grejen och all min tid gick till att cykla, tävla, jobba i cykelbutik, jobba som cykelbud och hänga med alla andra som cyklade, ja du fattar. En riktig geek i ordets rätta bemärkelse. Jag tävlade en del också men resultaten blev aldrig som jag ville, så jag bestämde mig för att testa filmgrejen istället. Det verkade som ett grymt sätt att fortfarande få vara kvar i miljön på elitnivå, resa runt och hänga med mina kompisar, utan att behöva riskera lika mycket själv. Jag pluggade ekonomi och marknadsföring i Oslo på den tiden, men vi kan väll säga att jag inte blev biten av det. Jag var nog lite för spontan och peppad på att gå i skolan, snarare än att läsa just de ämnena. En kompis till mig gjorde typ Norges första mountainbikefilm och när jag såg den tänkte jag ”fan det kan väl jag också göra!” Jag hade aldrig fotat eller filmat för, men blev grymt peppad på att testa efter att jag sett filmen.
På den tiden var film inte så stort inom cykling, men det fanns ett grymt BMX videozine (videotidning) som hette Props och det kollade jag mycket på. De hade sjukt bra feeling, bra musik och det var roligt att kolla på. Ganska enkelt och dokumentärt, men jag lärde mig en hel del av grunderna hur man gör actionfilm. Speciellt musikbiten fastnade snabbt hos mig. Jag har alltid varit väldigt intresserat av musik och tack vare Props, så lärde jag mig mycket om musikval och hur man hittar nya artister. I och med att filmerna rent tekniskt var förhållandevis enkla så tror jag att jag uppskattade musiken ännnu mer.
Idag är det andra saker som intresserar Henrik Rostrup, men han minns åren på bergen som viktiga.
Det låter som att Props gjorde ett starkt intryck på dig. Vad inspirerade dig mer?
– Förutom Props, så kollade jag självklart på all actionsportfilm man kom över…allt som kom ut tittade jag på. Subject Haakonsen, Kranked, Mouse, Crusty…allt möjligt. Jag jobbade i en snowboardbutik i Oslo och jag kunde kolla på allt jag ville från vårt lager. Hursomhelst så bestämde jag mig för att ta en paus från skolan och åka ner till Cap d’Ail i södra Frankrike. Där brukade mina kompisar träna under vintrarna, likväl en stor del av den europeiske cykeleliten. Min plan var ganska enkel – åka ner dit, filma allt jag såg. Sen även resa runt till så många tävlingar i Norge som möjligt, samt världscupen i downhill och göra en film av allt material. Jag fick kontakt med en kille som heter Frederik Rolfsen som var blev min partner under delar av Push perioden, det bolag vi startade. Jag satsade alla pengar jag hade och reste runt i några månader. Jag hade inte råd att köpa en kamera, så jag tror att jag hyrde en Panasonickamera från Thorn, som fanns på den tiden. En riktig seg DV-kamera, men den funkade tillräckligt väl. Väl hemma i Norge började jag klippa för första gången och några veckor senare hade vi filmen Push färdig.
Det låter enklare sagt än gjort?
– Jag hade ingen konkret plan, eller några riktiga idéer, men jag hade en bra feeling på vad jag var ute efter. Jag kommer fortfarande ihåg när jag ”satte” första klippet till musik. Det var på något sätt så enkelt. Det var väldigt spännande att filma nått i snabba rörelser, veta hur de kommer ur svängen, hur cyklisterna hittar linjen i spåret och se sina kompisar cykla framför kameran. Det var roligt att resa runt, träffa nya folk och se nya miljöer. Jag var såld på att fortsätta filma. Efter Push blev klar så anordnade vi en visning på en bar i Oslo. Jag kommer inte ihåg hur många som kom förbi den kvällen, men det spelade ingen roll för jag hade gjort min första film!!!
Att filma i bergen har sina fördelar…Var det enklare än du trodde att göra första filmen?
– Jag vill inte säga att det var ett mirakel att jag fick ihop nått till den första videon, men det var verkligen svinspontant och utan någon riktig karta. Det var ganska enkelt en lång period med upptäcktsresande där jag provade mig fram. Nu för tiden är det ganska lätt att börja filma, allt är ju digitalt. Men på den tiden fanns det inte många referenser, i alla fall inte i Europa. Det blev extra kul att filma då jag märkte att jag snabbt fick kontakt med mina tidiga cykelidoler och efter några års filmande, fick jag chansen att filma med Nicolas Vouilloz i Frankrike. Han var den bästa tävlingscyklisten på den tiden, så då gick det upp för mig hur lätt det var att hitta de åkarna jag ville ha. Det var något som skulle visa sig vara värdefullt för mig längre fram.
För mig personligen så kom jag i kontakt med ditt namn första gången genom Push-films. Hur många titlar gav ni ut?
– Totalt gjorde jag, nu måste jag räkna själv här….Push 1-3 (som var ett mountainbike videozine och kom ut på VHS i Norge), New Noise, vilket var min första 16mm mountainbikefilm, sen gjorde vi Berzerk som var en FMX-film, innan jag bytte helt till skidor. Jag kommer inte ihåg exakt när det var, men jag tror att jag gjorde filmen V.S under 2001 eller 2002. Det var egentligen en skidfilm, men vi hade några sekvenser motocross och snowboard i den också. Efter det kom Unity, sen The Scanners, därefter Not Another Ski Movie och till sist, Teddybear Crisis. Om vi räknar ihop allt så blir det 10 filmer totalt på sex eller sju år. Jag fattar inte hur jag fick ihop det och jag kanske missar några årtal här och där, men tempot var högt. Det var egentligen när vi filmade V.S som det blev seriöst eftersom den var filmad enbart på 16mm och inte 8mm film.
Ja, 16mm var lite av ditt signum..
– Jag började med att filma vanlig DV-band, men efter att en kompis givit mig en Bolex 16mm kamera så blev jag helt såld. Vi filmade bara video när vi inte hade mer 16mm-film kvar. Men det var dyrt. Idag kan man ju köra digitalt och lägga filter, det gick inte då.
Var det en bra skola att få filma för sig själv och göra fel och lära sig, utan att någon arg chef stod över axeln och skrek på en?
– Jag vet inte hur det hade varit om jag hade pluggat film.. Antagligen så hade jag lärt mig sjukt mycket basicgrejor mycket snabbare, men för min del så har det alltid funkat fint att lära mig själv och via alla dem jag jobbar med. Mycket handlar om vad du är intresserad av och för mig så var jag intresserad av att filma något som väldigt få andra filmade. Det fanns ingen skola som kunde lära mig det, och vad jag vet finns det fortfarande inte. Så det var självklart att jag skulle fixa det själv.
Det låter också som att den skolan du gick innebär en del misslyckande?
– Jag har förstås gått på sjukt många smällar. Kameror som har pajat, stora kostnader på 16mm film med skräpmaterial, pengar till alla filmer som inte blivit som man velat. Det blev min utbildning och nu lever jag på att göra film.
Du är kanske mest känd som skaparen bakom den numera klassiska filmen ”Teddybear Crisis” från 2005. Hur uppkom tanken om den filmen?
– När jag jobbade i snowboardbutiken i Oslo kollade jag på en skidfilm som var helt sjukt grym! Stilen, musiken, formen, allt med den var helt magiskt! Jag tror det var så att vi hade bara en kopia av den, så jag gick in på Wind-Up Films hemsida och beställde ett exemplar av Clay Pigeons. Några veckor senare fick jag en VHS-film med ett handskrivet brev från en kille som hette Kris Ostness. Han skrev nått till sin farsa om att jag hade beställt den och att han skulle skicka en kopia till en kille i Norge. Så hans farsa skickade filmen till mig och jag kollade sönder den. Bandet blev helt utslitet och ljudet började försvinna. Så mycket kollade jag. Den var sjukt fet och jag använde den en hel del i början som referens till mina gamla cykelfilmer. Så namnet Kris Ostness fastnade hos mig. Jag tyckte han gjorde riktigt coola och nyskapande filmer.
Några år senare blev jag kompis med en kille hemma i Oslo, som heter Håvard Arnstad som också var intresserad av actionsportfilmer. Han hade pluggat i Salt Lake City, där Ostness hade sin bas och gjorde sina filmer. Håvard hade till och med filmat till Tee-Time eller The Flying Circus, två tidiga jibbingfilmer. Via Håvard kom jag i kontakt med Kris då han var i Oslo för att jobba med en musikvideo. Vid den tidpunkten hade jag inga tankar på att vi skulle göra film ihop, jag tyckte bara att Ostness var en grym kille och gillade honom som person.
Tanner Hall i Suomi för att filma urbans
Så inledningsvis var ni bara vänner?
– Ja, men något år senare, efter att jag hade gjort ”Not Another Ski Movie”, presenterade Gary Winberg (dåvarande marknadschef på Helly Hansen. reds anm.) en idé om att jag och Kris borde göra en film ihop. Både jag och Kris jobbade med Helly Hansen via våra respektive produktionsbolag. Kris hade ju hela Salt Lake City-området som sin hemmaplan, vilket innebar Chad’s Gap, Pyramids Gap och så vidare. Salt Lake City blev lite som vår bas för TBC (Teddybear Crisis). Som tur var alla åkarna vi frågade intresserade av att vara med.
Vilka åkare talar du om?
– Exempelvis Tanner (Hall), Simon (Dumont) och Jon (Olsson), vi fick de vi ville ha med i filmen. Vi filmade under två månader och med materialet vi filmat åkte vi med till Vegas och gjorde en tio minuters klippning till David Bowie ’Let’s Dance’. Det blev starten på hela projektet kan man säga. Vi satt hemma i källaren hos Kris, tryckte upp några DVDs och reste med dem till SIA (amerikansk handelsmässa liknande ISPO, reds anm.). Intresset spred sig direkt eftersom vi kom med nått nytt och det blev en liten hype kring TBC.
Flera av namnen i er film är superstjärnor än idag exempelvis Simon, Tanner, TJ och Jon Olsson. Men ni hade även med mer okända åkare. Hur uppstod mixen?
– Det var väl några nya namn med i filmen, PK Hunder, Oscar Scherlin, Espen Linnerud och Brandon Becker, men vi tänkte aldrig att de var speciellt okända. Alla var duktiga åkare och vi gillade dem, så det var allt vi behövde för att fråga om de ville vara med. Sen tycker jag det var grymt att ha med yngre åkare som var tacksamma för att vara med. Deras åkning var lika bra som de etablerade åkarnas och de tillförde dessutom energi.
Vad hände sen?
– Efter SIA jobbade vi som bara den resten av vintern. Det blev en lång säsong med mycket dramatik, speciellt eftersom både Tanner och Simon kraschade och skadade sig allvarligt. Sista shooten hade vi i Stryn och i Salt Lake City någon gång i maj/juni.
Sedan började det klassiska redigeringsarbetet?
– Hmm, ja. Efter att all filmning var klar började jag att klippa. Det gick så sjukt segt och var mycket svårare än jag hade förväntat mig. Jag kommer ihåg att jag flyttade till Stockholm och under samma period som mitt hem var i lådor klippte jag klart den på en laptop med ett hemsnickrat bord som stöd. Det var också massa kaos i väntan på licensering av musik. När vi började närma oss en klar film, åkte jag till Oslo för att sätta ihop filmen hemma hos Håvard som han hade en bättre dator. Men när jag kom till Oslo och kollade igenom allt jag hade klippt ihop under den senaste månaden så tyckte jag det såg ut som skit, så jag klippte om nästan hela filmen under de tre följande dagarna, vilket egentligen inte borde ha gått.
Jag kommer ihåg att introt var lite speciellt?
– Introt var nog det vi fick mest uppmärksamhet för i hela filmen. Det var mest Kris idé om att han ville ha det så. Han ville verkligen göra nått annorlunda, som en musikvideo, men väldigt ’out there’. Det var inte så att vi hade storyboards eller någon plan på vad exakt vad det var vi var ute efter, men vi bestämde oss för att spela in introt i eftersom vi hade bra kontakter och fick ihop ett sjukt bra crew till inspelningen. Jag tror att vi hade femton personer på set i en nerlagd fabrik mitt i Oslo centrum. Det coola för oss var att många av åkarna ställde upp utan att vi betalde dem för deras resor. De kom frivilligt. Jag kom ihåg hur vi åkte runt i Oslo och hämtade kostymer och utrustning. Det är utan tvekan det dyraste introt som någon har betalat för, men det var värt det, alla hade svinkul och bilderna ser fortfarande grymma ut.
Filmen har både annorlunda färgsättning och filmvinklar. Hur medvetet var det från er sida?
– Filmen var ett experiment i så motto att vi försökte kombinerade det Kris och jag gjorde. Utöver det så har Kris alltid haft en känsla för det udda, hans tidiga timelapser var på ett sätt något nytt. Det var inte mycket man såg av det på den tiden och det gav filmen färg. Jag tror att mycket av det vi gjorde såg bra ut för att det var filmat på ett kul och ett ganska enkelt sätt. Det var intimt, roligt och personligt. Vi har båda en viss känsla för detaljer och ting som händer utanför själva skidåkningen och det gav filmen en lekfull ton. Åkarnas prestationer var det som drev filmen tillsammans med musiken. Jag är fortfarande väldigt nöjd med musiken i filmen.
Det viskades även om en tvåa, som det även började filmas för?
– Nej det stämmer inte. Vi började faktisk filma på det som skulle vare en slags dokumentär eller film om Jon, men det avbröts ganska tidigt följande vinter. Jag filmade mina sista shoots för Oakley och gjorde en lite film för Head och det var slutet på min skidfilmskarriär. Vilket jag var glad över.
Varför tror du själv att filmen fortfarande anses vara en av de bästa som någonsin gjorts?
– Ingen aning faktiskt. Jag är rätt förvånad över att folk fortfarande pratar om den. På ett sätt blev den väl lite som en generationsfilm. Den föll mitt emellan en stor utveckling i sporten, nya åkare, mer pengar kom in, nya filmer, samt att den var väl på ett sätt en skidfilm som ingen hade gjort förut. Om man kollar på vissa klassiska snowboard och skatefilmer, så finns det några filmer som folk fortfarande kollar på – som är tidlösa. Åkningen, musiken och dokumentationen av miljön. Så Teddybear Crisis blev väl en slags dokumentation på de åkarna som var och i viss mån fortfarande är de mest populära. Men vad som blir en klassiker är komplext. Syvende och sist är det alltid upp till publiken och den här gången var det vår tur…
Henrik bytte berg mot kontor i Stockholm. inte en självklart val, men roligt.
Efter TBC så såg man mindre och mindre av dig. Vad började du göra istället?
– Jo jag lämnade skidfilmsbranschen, men jag har fortsatt att jobba med sportbranschen i övrigt. Efter Teddybear Crisis stannade jag kvar i Stockholm och grundade bolaget Pixl Family tillsammans med Mats Olofsson och John Lundberg. Här jobbar jag fortfarande.
Pixl Family blev det produktionsbolaget vi drömde om och således också ville arbeta med – ett kreativt produktionsbolag som jobbar mot reklam, TV och dokumentärfilmer. Trots att vi hållit på i åtta år är det fortfarande väldigt kul.
Sen passar jag på att hoppa på roliga projekt vid sidan om. Trés Bonne Équipe, dokumentären om Kaj & Sverre, blev en liten retur till skidfilmen och det var grymt skoj att få göra en hel rulle igen.
Vad skulle du säga är skidbranschens styrkor och svagheter utifrån din roll som kreatör?
– Först och främst så behöver man förstå att det är svårt att göra film. Det spelar ingen roll vad det är för film. Skidfilmsbranschen är en liten bubbla, men den är lika seriös och komplicerat som all annan filmindustri, speciellt om man inte har koll. Det är ingen självklarhet att pengar hjälper en som kreatör heller. Det finns sjukt många exempel på mer eller mindre stora produktioner som inte har nått fram och projektet har delvis eller helt kapsejsat.
Det sjuka med skidfilmer är att man gör film säsong efter säsong, så det finns inte mycket utrymmer för att utveckla mediet. Det kostar tid, pengar, det behövs duktiga åkare, bra snö, bra filmcrew och en massa tur. Klart det hjälper om man är ung och inte har något annat att göra, för man måste investera mycket egen tid i den formen av projekt. Om man tänker på en vanlig spelfilm, så spelas den in på två till tre månader. En skidfilm tar åtta till nio månader, vilket är helt sjukt. Nu är det till och med helt acceptabelt att filma i två år. För mig låter det helt vansinnigt. Om man skulle misslyckas med ett sådant projekt så är det så otroligt mycket tid som försvinner…
Om vi leker med tanken att fansen samlar in pengar via exempelvis ”funded by me”, skulle du kunna tänka dig att ta tjänstledigt ett år, filma och släppa en TBC2?
– Tyvärr måste jag tacka nej. Jag vill inte upprepa något bara för att. Däremot säger jag inte att jag aldrig gör en skidfilm igen. Just nu gör jag en dokumentär om klättring som kommer till hösten, så vi får se. Jag är alltid sugen på roliga projekt.
