Jackson Hole brantåkarens våta dröm?

Hur många puderjagande bummare har lyckats undgå att se något av TGR:s alla powder shots och höga dropp filmade i Jackson Hole? Finns det någon annan skidort i världen som samlat ihop så många minuter på skidfilmvärldens vita duk som Jackson Hole?

Utrustade med iPods, kortlek och stora förväntningar gav sig de fem vännerna i mellandagarna iväg mot Klippiga Bergen – utan journalistambitioner, digitala systemkameror, sponsorer eller författarerfarenhet i ryggen. Vad för slags artikel kan detta resultera i? Förhoppningsvis en inspirerande, tipsgivande och intressant sådan. Efter att vi anlänt till Jackson den 30 december ick vi lite lätt uppvärmning med två dagars sol. Vi passade på att utforska systemet och vad som kunde tänkas erbjudas vid ett snöfall. Det är både motiverande och frustrerande att skida runt, fotografera sluttningar och konstatera att: ”det här fältet kommer att bli en jävla lekstuga när det dumpar”. Digitalkameror är för övrigt ett rekommenderat instrument till att reka branta bergssidor.

När då snön anlände och la sig på den vältäckta grunden så sprätte fem vänner iväg på den tidiga bussen, ivriga som kossor mot sommarbete. Var åka?! Vi åkte i den södra delen av systemet, testade de flesta skogarna inbounds och kunde hitta relativt ospårade åk under förmiddagen. Uppdraget att hitta orört görs inte lättare av att liftpersonalen (enligt egen utsaga) får åka en timme innan allmänheten släpps fram. På eftermiddagen riktades spetsarna mot norra delen av systemet, Apres Vous Mountain. Efter att ha kört några laps i den otroligt lättillgängliga skogen i och kring Saratoga Bowl fick vi lära oss att de områden som omgärdas av skyltar som det står ”Closed Area” på inte alls innebär samma sak som ”Ski Area Boundery”. När skidpatrullen inte anser att områden inbounds är säkra nog (spekulativt: i det här fallet för lata för att avpatrullera), så stängs dessa av. Om man då – som en vanlig oförstående Svenne, van vid allemansrätt och inte känner till ordet lawsuit – vant kryper under repet så kan man belönas med ett indraget liftkort. En erfarenhet rikare och med alla skipasses i behåll så höll vi oss hädanefter borta från området.

Skogsåkning finns det gott om i Jackson Hole. Som vanligt gäller formeln att ju längre tid som förflutit sedan senaste snöfallet, desto längre måste man hika för att få bra snö. Söder om systemet finns flera dalar, canyons, som erbjuder stora åkytor. Vid sämre väder går dessa att nås direkt, men när vädret blir bättre finns flertalet branta berg som praktiskt nog ligger ovanför dessa skogar och skapar långa åk som är relativt obrutna.

Ja, nu hade alltså vädret klarnat upp igen. Dags att spana in alla skidfilmsspots, som numera var täckta med något mer snö än vid vår ankomst. Dock fortfarande inte i närheten av de perfekta förhållanden som man sett Mica Black & Co rippa genom. Men har man rest runt halva jorden för att för en stund få känna sig som en filmstjärna så är det bara att bita ihop och ta sig ned! Vi hade observerat flera kända colouirer, bergssidor och fält som vi numera kan sätta namn som Once Is Enough, Zero G och Break A Neck på.

Snö, vind och väderförhållanden varierar otroligt mycket under en säsong. Men under vår resa har mycket av storabergsåkningen följt följande mönster: sikta på första gondolen på morgonen och ta sig genom systemet upp till toppen. Där uppe finns ett ruckel (nåja…) som delas mellan skidpatrullen och ett fik med vedeldad kamin, torrdass och världens sötaste kladdkaka med glasyr. Där kan man få sitta en eller två halvtimmar och vänta på att molnen ska blåsa bort. När de väl gör det så är det bara att ta rygg på närmaste filmteam, eller helt enkelt ta den vanligaste hiken; den upp mot Cody Peak. Närmaste toppen utanför systemet har flera korridorer och bergssidor, som under vår tid på orten blev uppåkt förvånansvärt långsamt. Åken på framsidan (den som sluttar mot samma dal som resten av liftsystemet) av Cody Peak mynnar ut i Cody Bowl eller No Name Bowl, som i sin tur leder ned till ovan nämnda skogar. Baksidan av berget är inte ett åk värt namnet, då de västliga vindarna piskar denna sida till ett kargt stenlandskap. Dock kan man via lite sick-sackande nå ner till den dal som från toppen av Cody Peak ser otroligt inbjudande ut, North Shore.

Markus Ehnhage smakar på molnen på Rendezvous mountain.

Blir det mer klassiskt än såhär? Jonas Jinnestrand droppar in i Corbets Couloir.

Trots att snömängden inte var vad den brukar vara under januari så fick vi ändå mycket bra åkning. Allt puder som faller innanför det av skidpatrullen patrullerade området åks upp på kortare tid än vad det tar att dricka en stor Starbucks kaffe. Från att i vanliga fall vara ett ganska lugnt skidsystem förvandlas Jackson Hole till ett slagfält för pudertörstande locals vid ett snöfall.

Men är Jackson Hole lika bra som sitt rykte? Ja, visst är det bra. Det finns fantastiska möjligheter till att hitta knöliga, håriga, tekniska åk med vansinniga klippartier, det finns snorbranta couloirer med riktigt bökiga insteg som folk linar upp på löpande band på film och det finns enorma ytor skog att leta orört puder på. Och så finns det förstås snö. Massor med snö. Ja, i alla fall enligt den statistik som vi tyvärr verkade hamna lite utanför under vår resa. I snitt faller det ungefär elva meter snö under en säsong här.

Det kanske är dumt att jämföra, men efter att ha spenderat ganska mycket tid i Alperna är det svårt att undvika. Så frågan vi ville ha svar på när vi åkte hit var väl om det är så mycket bättre åkning här än i våra europeiska motsvarigheter? Alltså; branta rännor med otäcka insteg att skita i brallan i och stora ytor att bränna ifrån turister som lägger åttor på hittar man ju lite varstans i Alperna. Men de optimala filmlinjerna, med tre jättedropp efter varandra, står verkligen här på rad och väntar på dig. Lättåtkomligt? Ja då, orkar man bara knata och skråa lite får man tillgång till det mesta inom en timmes slit.

Men hur många vanliga svenska skidentusiaster droppar egentligen en tjugometersklippa som kräver att du stompar landningen för att inte spolas ut över nästa femtonmetersavsats? Nu är det ju på intet sätt så att det är de enda typen av åk som finns i Jackson Hole. Här vimlar av roliga linjer och rimliga klippor att droppa, bara man letar lite. Ungefär som i Alperna med andra ord. Den stora fördelen är då förstås mängden snö. Ett nederbördssnitt på det dubbla mot de flesta europeiska skidorter talar sitt eget språk. Samtidigt ska man självklart inte tro att det alltid ligger en meter nyfallen snö på gatan varje morgon. Den berömda och så illa omtyckta snötorkan infinner sig (tydligen) även i Jackson Hole ibland.

En annan stor skillnad mot Alperna är hur själva skidsystemet ligger. I Alperna sträcker sig systemen ofta över dalgång efter dalgång och täcker upp gigantiska områden med berg. Här ligger samtliga liftar koncentrerade på samma sida av två intilliggande toppar, Apres Vous och Rendezvous Mountain. Detta gör att man efter i princip alla åk måste ta sig tillbaka till samma ställe, det vill säga dalstationen av Bridger Gondola. Detta innebär i sin tur förfärligt långa traverser runt halva delstaten efter några av de finaste åken. Jobbigt tycker stackarna på snowboard och råder därför de som har möjligheten att stå i valet och kvalet mellan att ta med sig brädan eller skidorna att välja det sistnämnda. Eller; kom på någon snabb och smidig variant av splitboard med en bra lösning till bindningar och håva samtidigt in det första nobelpriset i puderåtkomst!

Text: Simon Nilsson