Krönika: OS kanske borde gå i barndom?

Jag behöver ventilera lite. Jag känner mig nämligen rånad på minnen från igår.

Nej, jag har inte varit ute och firat en inbillad seger i ett påhittat korståg. Jag tänker på de olympiska spelen. OS har på sistone förlorat en del av sin glans, färg, mystik och oskuldsfulla glädje. Om någonting kan vara mystiskt och oskuldsfullt på samma gång vill säga. Och om jag kände att spektaklet var lite döende förut, har Ryssland tagit ett sista rabies-inspirerat bett över dess hals.

Fast vid närmare eftertanke kanske det inte är de olympiska spelen som förändrats, det kanske är jag. Eller? Jag minns när jag som liten parvel, tillsammans med de andra parvlarna, såg på hockey, hade Foppa som hjälte och fascinerades över sporter vi aldrig någonsin trodde fanns. Det var klubbor, bollar, curlingstenar, rodelbanor och skidåkare i trikåer överallt. Minnen av ilska och frustration när svenska idrottare inte levererade finns fortfarande kvar. Jag ville ju att Sverige skulle vara bäst! Eller bättre än Norge i alla fall. Det var förbannat viktigt på den tiden. Det minns jag. Resultaten, grenarna och att vara bättre än Norge, det var det viktiga. Det var OS. Hela grejen.

Då var OS en lekplats som byggdes upp och användes. Varken mer eller mindre. Ingen politik, inga länder, lagar och regler existerade för oss. Mänskliga-vadå-rättigheter? Sponsorer? Pengar? Det var ju sport ju. Sedan lärde jag mig läsa, med allt vad det innebär. Så här i efterhand var det ett misstag antar jag, då min nyvunna förmåga att kunna tyda bokstäver och sätta ihop dem till ord bidrog till mer kunskap. Och mer kunskap. Kunskap om hur världen fungerar.

Någonstans där, bland allt som trängde sig in i mitt huvud, dök en sällsamt ledsen uppenbarelse upp: gamla och relativt feta män i kostym gör ingen glad. Har aldrig gjort någon glad och kommer aldrig att göra någon glad. Jag kommer inte ihåg exakt när OS förlorade sin hjältemodiga och oskuldsfulla charm. Jag vet bara att. Att OS inte betyder samma sak för mig nu, som det gjorde då. Nej, nej, missförstå mig inte, jag har inte slutat förundras och förvånas över deltagarnas hängivenhet och deras förmågor. De har tyvärr dock hamnat i bakvattnet en smula. I ett brunt bakvatten. Ett vatten som borde vara regnbågsfärgat istället för att lukta unket.

Vilket också blir förbannat konstigt. Att mitt fokus har flyttats menar jag. Istället för att bara knäppa på tv:n och kanske svära lite över IOK:s märkliga regler och alla mutor, sitter jag här och hoppas naivt att Putin insett hur världen ser på hans rike. Att han vaknar varje morgon med lite ont i magen, nu när han vet att vi fnissar och skämtar nedlåtande om vad Moder Ryssland inte lyckats åstadkomma. Jag kan inte låta bli att skämmas å mina egna vägnar.

Just eftersom min uppmärksamhet riktar sig så mycket åt förhoppningar kring praktiska nederlag. Det hela blir så oerhört mänskligt på det där viset som känns oskönt. Jag både vill och borde ju fascineras av fantastiska prestationer och hoppas att deltagarna har en helt fantastisk upplevelse. Jag vill inte påverkas av att media rapporterar om en halvfärdig OS-stad, trasiga hotell, förgiftat vatten, förföljelse, strukna mänskliga rättigheter, våld, en rejält saltad matsked korruption och uteblivna löner. Egentligen vill jag åsidosätta mina åsikter om att länder som Ryssland tilldelas OS och under spelen inte tänka på vem som tillåter vem att doppa tårna i vems guldpläterade toalett. Men icke! Likt en skåning har jag svårt att bortse från min egen inbillade världsbild.

Så jag sitter här och bångstyrigt önskar att avloppen i Sochi svämmar över och att Ryssland någonstans ska inse ironin i att just deras –ism, var den som struntade i att betala sina arbetare. Och i mig växer en konflikt värdig någonting skrivet av George Lucas.

Jag menar, jag önskar ju för allt i världen inte att deltagarna blir utsatta för någonting av det jag hoppas på, utan att OS blir den färgglada fest de förtjänar. Exakt i samma stund som jag önskar av hela mitt hjärta att allt som byggts av svek och som stöttas av vidriga värderingar ramlar ihop och blir till en röd hög av skit. Att strömmen går. Snön smälter. Att någon rysk mellanchef råkar äta gul snö.

Varför detta kommer nu och varifrån det anföll mig vet jag inte riktigt. Inför OS i Sochi (läs: efter förra OS och fram tills ungefär nu) kan jag inte minnas att jag närt en brinnande skepsis mot de olympiska spelen eller mot ett värdland heller för den delen. Mer en hälsosam likgiltighet. Och ett förakt mot män i kostym vars enda syfte förefaller vara att sälja ut någonting som skulle kunna vara vackert, allt för att kunna köpa en större kostym.

Men ju närmare spelen kom, desto mer skeptisk blev jag. Sur och tvär som en gammal parkeringsvakt. En märklig kombination, jag vet, och jag kan bara med sänkt huvud sälla mig till skaran människor som inte sa ett skit för sju år sedan när Putin satte igång, utan som gnäller nu.

Jag ber om ursäkt. Men det var inte bara jag! IOK såg ut så här när jag kom! Ja, jag skyller på IOK och deras förhållningssätt till Ryssland. Det är nämligen svårt att bortse från det faktum att IOK:s tilldelning av OS till Ryssland nästan borde kunna liknas vid att ta betalt av Hannibal Lecter för att låta honom passa ett småsyskon.

Fast varför bli förvånad? Ingenting är heligt för män i kostymer och tyvärr gör deras doft av pengar, mögel och mutor det svårt för mig att se OS-ringarnas färgglada dans. Kan vi inte bara gå tillbaka till sandlådan? Med trevliga förskolärare och plastleksaker? Dit, där gubbarna inte kan nå oss? Då, när allting inte var så komplicerat och nersmutsat.

Text: Jibberisch
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
15 kommentarer Kommentera   Läs alla kommentarer (15)